Ack du sköna Italien

Efter att ha korsat en ocean av djupblått vatten angjorde jag och J den italienska kuststaden Ancona som nästa stop i våra odyssé. Nu tycks även en ocean av tid ha passerat innan jag lyckats sitta ned vid mitt älskade tangentbord igen för att knappa in vissa av denna resas minnen. Som det är nu sitter vi hemma i ett grått och kallt Göteborg, åter förväntas jag arbeta, återigen förväntas J studera.

Mitt senaste inlägg om Balkan
blev, som så ofta annars, lång jävla läsning. Jag skall försöka hålla de kommande inläggen lite kortare, så det finns en rimlig chans att faktiskt orka läsa dem också. Jag orkar ju knappt själv korrekturläsa dem när de är så långa.

Ancona är en ganska anonym hamnstad i landskapet Marche på stövelns nordöstra kust. Vi hade dagarna innan hittat en liten bondgård på landsbygden utanför staden där vi skulle sova. Som alltid när man är trött och utsliten (den här gången dessutom även utsvultna) hittar man inte dit man skall. GPSen pekade på en liten prick mitt ute på en åker, med viss tveksamhet i bröstet styrde vi ditåt. Vi körde längre och längre in på skraltiga traktorstigar, endast styrkta i hoppet av de små handmålade skyltar med en husbil på som pekade in i mörkret och invaggade oss i tron att det kunde vara rätt.

Vi kom fram till vägs ände, natten var kompakt och nedför en liten slänt lyste det ur fönstret på ett skitigt hus. Vi närmade oss och en kutryggig gubbe kom utflaxande endast iklädd tofflor och morgonrock, håret stod på ända och tofflorna var nötta ned till sulan. Jodå, nog var det är vi skulle sova alltid, inga problem, el hade de och en dragig toalett i ett plåtskjul som han byggt alldeles själv.

Tack så mycket sa vi, kopplade in elen och somnade efter att ha kokat soppa på en spik av det vi hade kvar i vårt (såklart) tomma och varma kylskåp.

På den första morgonen vaknade de…

Som ett par andra gånger den här resan visade sig nattens löften om lera, armod och barkbröd inte uppfyllas då morgonen kom med guld i sina händer.
Då vi så småningom vaknade ur vår utmattade sömn klev vi ner från sängen och ut ur bilen. Nedanför oss sträckte sig fruktlundarna över böljande kullar klädda i en glittrande grönska vi inte sett sedan vi lämnade Slovenien flera månader tidigare. Solen sken med ett ljus vi aldrig tidigare skådat och fåglarna sjöngo de i skalor. Ärkeängeln Gabriel stego ned från himlariket spelandes sin harpa, ackompanjerad utaf himelens alla änglar sjungandes en ljuflig koral.

Så ni förstår ju att vi var nöjda.

Den galna professorn som yrt runt kvällen innan visade sig vara riktigt trevlig när han inte var nyvaken. Hans krumma hustru hade på morgonen bakat en aprikos-tarte på deras egna frukter eftersom de ju hade besökare (oss) och när vi kikade ut över det overkliga landskapen med grusiga ögon kom dem fram med två superstarka espresso som gjorts i ordning åt oss på maskinen de hade stående i köket.

”Här” sa den gamla mannen med sin knarriga röst och räckte över en korg.
”Gå ner och plocka, jag orkar inte plocka allt själv, ta precis vad ni vill ha”.

Det visade sig att de drev en fruktodling och vi traskade runt på den gröna sluttningen och fyllde korgen med vindruvor, aprikoser, plommon och en massa annat gött som bara hängde i träden och väntade på oss. Det hela var postcard-perfect och den totala idyllen toppades av att det gamla paret till och med hade sin mor boendes på övervåningen. Den extremt gamla gumman kom ut även hon och visade upp sig och vi räknade snabbt ut att hon troligtvis var närmare 140 år gammal, med tanke på hur gamla de gamla gamlingarna var.

Marche, Umbrien och Toscana är tre regioner i den norra/mittersta delen av Italien, och det var dessa regioner, och främst Toscana som vi ämnade spendera tid i. Toscana är ju allas våta dröm om man är i övre medelåldern och vill dricka mycket vin och äta mycket mat, gärna under förespegling att man skall ägna sig åt konst också. Vilket inte är så svårt att förstå när man väl är där, eftersom både maten, vinet och konsten finns i överflöd. Vi lyckades allt som oftast släntra in på lokala marknader där man kunde köpa tre stycken ekologiska gårdsproducerade flaskor vin för en hundring, hemmaystade ostar och egenskördad honung.

Förutom mat och vin böljar kullarna i oändlighet, de smala vägarna kantas av byar med stenbelagda gator och på kullarnas toppar sticker kyrktornen upp mot himlen. Under cirka två veckor gjorde vi det mesta av vår tid i dessa regioner.

Jag försökte göra en lista och upptäckte till min stora förvåning att vi rev av Ancona, Loreto, Porto Potenca Picena, Lucignano, Urbino, Siena, Greve In Chianti, Badia Tedalda, Vinci, Perugia och Cinque Terre på dryga två veckor. Några ställen, som Siena, besökte vi bara över en dag, medan vi i Vinci stannade flera nätter. Man lär sig ju som bekant ett och annat när man reser och när vi passerade stadsskylten till Vinci utbrast jag ”Vinci. Haha! Som i Leonardo da Vinci”.

Mycket riktigt visade det sig att Leonardo faktiskt kom från Vinci (Hans namn betyder fantasilöst nog Leonardo från Vinci), en ganska anonym liten by några mil väster om Florens. Som av en slump stannade vi till där flera dagar på en turistinriktad bondgård och traskade omkring i omgivningarna. Kulturellt så det räckte och blev över.
Vin i långa rader, Greve In Chianti, underbara plats.

Som om inte städerna och byarna jag just nämnde var nog så hann vi med att även besöka Florens, Pisa, Livorno och Lucca efter att vi i oktober slagit oss ner för fem veckors härdande kroppsarbete. Små och stora piazzor, otroliga utsikter, överdådiga katedraler och helt enastående landsbygd. Eftersom J är en fena på språk och pratar italienska flytande (vilket hon vägrar erkänna men är det något man skall kunna för att göra stort intryck på en italienare så är det att prata italienska. Och de blev alla väldigt imponerade) tog vi oss runt och in i städerna och byarna ganska väl. Hjälpsamma italienare visade vägen, förklarade vilka smultronställen som fanns och vad man skulle undvika.

Annars är ju Italien något av ett europeiskt u-land. Det är ett oerhört fascinerande land, historiskt, kulturellt och politiskt. Här har fascisterna suttit vid makten och här finns en av världens radikalaste och mest nyskapande vänsterrörelser. Korruptionen är total, maffian kontrollerar stora ekonomiska områden, rasismen är öppen och otyglad och på vägtoaletterna har de huktoaletter istället för vanliga sitt-toaletter. Jag hatar huk/squat-toaletterna. Om jag som hjälpligt rörlig trettioåring inte gillar dem, hur gör man när man är en stel pensionär?
Det är i alla fall ett land av extremer, det fula är så oerhört fult och det vackra är vackert i världsklass. En livstid är inte nog för att lära sig förstå Italien, två livstider är inte nog för att förstå sig på italienarna. Dryga, ointresserade och överlägsna, eller öppenhjärtliga, roliga och engagerade. Ingen är varken det ena eller anda, precis som deras land lämnar de rum för alla uttrycken även i sig själva. Som sagt, ett par gånger kan man reinkarneras här innan man börjar greppa vad det hela handlar om.

Loreto
En annan historisk klenod som vi mer eller mindre snubblade över (eller in i) var i Loreto. För den som är bevandrad inom den kristna/katolska tron är Loreto knappast en okänd plats, själv hade jag aldrig hört talas om den. Hit åkte vi som med så många andra ställen enbart för att det fanns billiga husbilsparkeringar och då vår gaskyl gav upp hoppet bakom Sheraton i Tirana behövde vi el till den för att inte all ost skulle bli dålig.

I Loreto har de en ganska ovanlig byggnad. Det är nämligen så att Loreto är en fortifierad Basilika (inte kryddan), dvs en typ av domkyrka med ovanligt tjocka murar som dessutom är omgärdad av en tjock ringmur. Allt detta på toppen av en brant kulle. Varför? Vad finns det att försvara?

Jo, i Loretos enorma katedral förvaras något av katolicismens heligaste, nämligen det hus Jungfru Maria bodde i under den tid på jorden då hon bara var en vanlig oskuld. Sedan blev hon världens ovanligaste oskuld, men då tror jag att hon bodde någon annanstans. Huset fördes från Nazaret till Italien år 1295 av änglar efter att först ha mellanlandat i Kroatien ett tag. Anledningen var naturligtvis att den heliga staden fallit i de otrogna muslimernas händer då de rättfärdiga gudskrigarna tvingats till neslig reträtt.

Oavsett vad man tror eller inte tror på är detta en av katolicismens heligaste platser och man får faktiskt gå in i det lilla stenhuset som står uppfört mitt i katedralen. Man kunde inte annat än att bli väldigt påverkad av stämningen därinne. Huset är ju extremt gammalt, bara det är fascinerande, men då det är fullt av människor som verkligen, verkligen tror så blir stämningen ganska kompakt. Folk mässade i djup trans, kysste väggarna, grät. Väldigt fascinerande, vi stod en lång stund därinne och bara kollade och kände av stämningen. De himmelska miraklen uteblev, utanför krängde köpmännen katolsk kitsch i långa rader, men vi stod över och körde vidare.

Upp för en backe, ned för en backe. Upp för nästa backe, ned för ännu en. Vägarna i Umbrien, Marche och Toscana fick bilen att gnissla och gnälla betänkligt, men den gav aldrig upp.

De fem länderna
Den långa färden avslutades på en annan känd plats, Cinque Terre. De fem länderna, som namnet betyder på italienska, är fem små svårtillgängliga byar som ligger på den italienska västkusten, strax söder om hamnstaden Genua. En vandringsled förbinder de fem orterna och de besöks varje år av hundratusentals vandrare som vill njuta av några av de vackraste vyerna i Italien. Vandringens första del (eller sista, beroende på vart man börjar) är en 20 minuters lätt promenad som kallas för kärlekens stig. När vi pratat om våran resa innan har det enda J verkligen specificerat att hon vill göra varit att vandra i Cinque Terre, så det skulle vi naturligtvis göra. Som ett mycket olycksbådande tecken ösregnade det då vi kryssade genom bergen för att komma till en campingplats strax norr om området. Det enda sättet att ta sig in till städerna (om man inte har en pytteliten bil med jättestark motor) är att antingen gå eller åka tåg. Vi campade nära en tågstation och skulle kunna ta direkttåg in till byarna för att sedan vandra emellan dem.

Som om inte regnet varit olycksbådande nog så hittade J en italiensk tidning på campingplatsen och kunde på förstasidan läsa ”Kärleksstigen bortspolad, turister skadade, Cinque Terre avstängt!”. Kunde det bli sämre? Här skall vi vandra på kärleksstigen under vår resa genom ett romantiskt Italien och så har den krossats av Moder Natur. Var detta ett omen?
Efter en mindre kris repade vi snabbt mod. Det visade sig att det bara var den enkla och vackra vandringen som var avstängd, den jobbiga och fula vandringen kunde man fortfarande genomföra. Kris igen. Vi kom fram till att vi har besegrat värre saker än ödet och Moder Natur, så här skulle satan i mig vandras!

Dagen efter tog vi tåget in till den första byn, köpte en karta och gav oss iväg. Det visade sig att vandringen visserligen var ganska jobbig, men också otroligt vacker. Slitna av att dela 4 kvadratmeters boyta med varandra under de senaste femton veckorna gick vi visserligen på replängds avstånd en del av vägen, men när vi var alldeles för trötta för att orka vara barnsliga och sura på varandra så avslutade vi det hela med att klättra ut på en pir och bada i havet på en av de mest pittoreska platser jag besökt. Vi köpte pizza och några öl och satt på kajen och såg solen släckas i ett safirblått medelhav, och känslan, i alla fall nu i efterhand, var komplett.
Här tvagade vi våra svettiga kroppar i det vida havet innan vi mötte skymningen med pizza och öl. Prima livf.

I det stora hela är husbilssemestrandet en ganska sluten verksamhet. Nu var vår italienska rundtur på väg mot sitt slut, vi skulle nämligen under oktober månad volontärarbeta på en farm. Genom organisationen WWOOF som finns utspridd över hela världen kan man komma i kontakt med farmer/bondgårdar med ekologisk inriktning. Man jobbar 4-6h per dag, 6 dagar i veckan mot gratis mat och husrum. Då vi hade planer på att försöka spara en av våra månadsbudgetar för att under november/december ta oss till ännu varmare breddgrader försökte vi slå två flugor i en smäll, mer socialt umgänge, mindre utgifter. Vi hittade en vegansk organisation som drev ett djurhem utanför Pisa. Vi tänkte att man måste ju ta sig utanför sin comfortzone för att få ihop ett par bra historier att berätta när man kommer hem, så vi kontaktade dem.

Dock var vi kanske inte beredda på hur många de bra historierna skulle bli…

/O

Detta inlägg är publicerat i Europa, Resor och taggat , , , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.