Balkan. Nakenfisar unite.

Mitt förra inlägg, som jag döpt till ”skoluppsats om de Jugoslaviska krigen och mänsklighetens onödighet”, blev lite småtungt, kan jag känna. Så nu tänkte jag dels rapportera om de lite gladare delarna av vår äventyrsfyllda resa genom Balkan. Möt världsmästarna i dålig logistik, Svettiga Stefan och ett folk som omfamnar sin nakenhet.

Bosnien. Igen.
Förra inlägget gav er lite inblick i de mörkare erfarenheterna av vår Balkanvisit. Krig, folkmord och brott mot mänskligheten kan ju smolka den allra positivaste glädjebägaren, men som väl är har 17 år passerat sedan skiten tog slut och Balkan är back on track. Eller i alla fall getting back on track.

Förutom att Sarajevo är en stad där spåren från kriget är ständigt närvarande, psykiskt och fysiskt, är det också en stad som har genomgått en makalös återuppbyggnad. När vi först körde in i den disiga, skränande avgashögen såg vi förstås mest de sönderskjutna hus som står kvar, de skraltiga spårvagnarna och det undermåliga vägnätet. Men det fanns mer under ytan där. En vegetarisk restaurang, ett mysigt ”old town”-kvarter och ett helt otroligt knäppt café, för att nämna några saker.

Tagna av vår krigs-tour som jag skrev om i mitt förra inlägg gick vi till Bosnien-Hercegovinas enda vegetariska restaurang, Vegehana, där vi fick i oss en rejäl burgare med strips och färskpressad lemonad. Prima liv tyckte vi och traskade vidare mot nästa äteri. Det var ett helt galet litet café/bar på en sidogata som jag inte kommer ihåg namnet på men aldrig kommer att glömma (Zlatna Ribica visade sig att stället hette då jag gjorde lite research). Inredningen var helt galen, tingeltangel överallt, kristallkronor, blinkande lampor och en triljon små prylar som var staplade på hög. Vi tog varsin kaffe och satt bara och kollade i en halvtimme, sen gick vi.
Innan vi lämnade Sarajevo hann vi även med ett besök på det lokala bryggeriet, Sarajevsko, som brygger stadens öl. Under kriget var bryggeriet viktigt då det var det enda stället där man vara garanterad att få rent vatten (eller öl, produktionen fortsatte hela belägringen) och de har en stor pub i direkt anslutning till bryggeriet, Pivnica HS. Stället beskrivs av guideboken ”Om Willy Wonka byggde en ölhall skulle den nog se ut ungefär såhär” vilket inte var helt missvisande.  Där slog vi oss ned och avnjöt varsin lokal ostbricka tillsammans med en stor mörk Sarajevsko, inte dumt inte.

Som av en slump passerade vi en stor affisch som utlovade en ”Fight Night” samma afton. Vi slog på två biljetter och efter att ha passerat fyra linjer med säkerhetsvakter tog vi plats på läktaren. Matcherna gick under K-1 regler och om du undrar varför du inte hört om några kända bosniska fighters (vilket du kanske har, jag har ingen koll) så beror det nog på att de har en del träning kvar. Det var inte superhög nivå, om man säger så…

Sarajevo är helt klart värt ett besök. Det är ingen stad du slår ihjäl en vecka i, men eftersom BiH som land däremot lätt är värt en veckas tid (eller mer) fungerar staden som utmärkt bas för dagsturer till exempel till  Mostar eller Srebrenica. Hit åker man så klart för att höra om kriget, men det finns mycket mer än krig att uppleva när man väl är här.
Bosniens enda öppna homo-event attackerades av homofober för några år sedan. En väldigt marginaliserad rörelse gjorde sig ändå en liten röst på Sarajevos gator via graffitin vi hittade. Texten lyder typ ”Du bör få älska vem du vill?” enligt Google Translate och min omskrivning.

Efter ett par dagar var det dags att lämna Sarajevo och kamp Oaza. Vi styrde genom Republika Srpska på vår väg ned mot Kroatien igen. På en vindlande bergsväg satt två gränspoliser på varsin plaststol. Våra pass försvann in i ett litet skjul och snart fick vi fortsätta in i Kroatien. Vi hade överlevt Bosnien och nu kändes det nästan som att komma hem igen efter att tidigare ha spenderat nästan 3 veckor i Kroatien. Målet den här gången var Dubrovnik.

Dubrovnik
Makalöst, världsunikt och medelhavets absoluta pärla. Ja, adjektiven är många när Dubrovnik beskrivs. Staden är vacker, absolut. Men det är precis som med 99% av alla andra städer vi besökt i Medelhavsområdet/Balkan. Stenhus, trånga gränder, trappor och en ringmur. Skillnaden i Dubrovnik är att priserna är högre och turisterna tio gånger så många som någon annan stans. De som känner mig förstår att betyget blir lågt.

Vi parkerade på en riktigt röten camping söder om staden, och tog oss in med lokalbuss. När den där lokalbussen gick var lite upp till var och en verkade det som. En tidtabell fanns men det var nog mest som utsmyckning i busskuren. In kom vi i alla fall, och nu letade vi upp Dobrovniks enda vego-hak, Nishta. Dyrt, så klart, men maten var helt OK, och faktiskt lite annorlunda mot det man brukar bjudas på på vegetariska restauranger. J beställde en indiskt thali (olika rätter, ris, bröd osv) som var nice, själv käkade jag burritos. Allt var gott och bra men portionerna var ju utformade för makrobiotiska yogautövare så jag höll ju på att dö svältdöden 35 minuter senare.

Vi knatade runt i staden och precis när vi bestämt oss för att gå upp och valsa runt på muren visade det sig att pappskallarna stängde muren redan runt kl.18 på kvällen. Fullständigt idiotiskt eftersom vi inte ville svettas tillsammans med en miljon amerikanska pensionärer som envisas med att gå långsamt i grupp överallt. Nu blev det ingen mur, ingen av oss sörjde det utan vi satte oss och väntade på busen som var två timmar sen innan vi kom tillbaks till campingen.
Semester är ljuvligt.

Nu fick det vara nog med Kroatien kände vi och kompassen pekade söderut, så Montenegro var nästa sak på agendan.

Montenegro
Montenegro är ett nytt litet land som ligger söder om Kroatien och norr om Albanien. Efter att ha varit lojala mot Serberna under stora delar av de Jugoslaviska krigen vände de sig mot sina gamla bundsförvanter 1997 och blev NATO´s främsta allierade under bombningarna. Under dessa så blockerade Serbien (som då fortfarande styrde Montenegro) all införsel av kapital och all export av produkter, vilket i praktiken hotade att försätta den lilla bräckliga staten i bankrutt. Lösningen blev att den Montenegrinska regering tillät storskalig smuggling av amerikanska cigaretter från Montenegro till Italien, från den Montenegrinska hamnstaden Bar, till Bari i Italien. Hundratals snabba motorbåtar korsade Adriatiska havet varje natt och levererade cigaretter till den Italienska maffian som sålde vidare dem i EU. För detta tog den Montenegrinska regeringen, med den unge presidenten Milo Djukanovic i spetsen, en ”transitskatt” på några hundralappar per limpa cigaretter från smugglarna. I utbyte var det fritt fram att dels använda hamnen i Bar, men också Montenegros två största flygplatser. Philip Morris, det amerikanska tobaksbolaget, stödde den här handeln fullhjärtat och levererade cigaretterna med flyg från sina fabriker via olika bulvanföretag. När kriget så småningom tog slut och Montenegro började arbeta för självständighet (vilket de fick 2006) och medlemskap i EU gick det inte längre för sig att staten beskattade smugglingen. Smugglingen försvann, Philip Morris åtalades för sin delaktighet men betalade i en uppgörelse och slapp rättegång och Montenegro strävar nu efter EU-medlemskap och har infört euron som sin nationella valuta.
Det ni.

Kotor
Gränsen ligger några mil söder om Dubrovnik och här märkte man att Montenegro var mäkta stolta över sina nya gränser, för de hade smällt upp en riktigt rejäl gränsstation. Massvis med olika filer, blinkande pilar och montenegrinska gränsvakter som pöste omkring i sina nya fina uniformer. Gränspassagen gick smidigt, passen stämplades och vi hälsades välkomna till Montenegro.

Vi kördel längs med kusten söderut och anlände till Kotor-bukten. Bukten kallas ”världens vackraste fjord” (men det är inte en fjord) och är helt klart vacker, men efter att ha kört längs med medelhavskusten i flera veckor så kändes det inte helt revolutionerande. Vi stannade till i Kotor (staden Kotor) och kikade runt lite. Samma upplägg som i Dubrovnik, stengator, stenhus, stenmurar, fönster med pittoreska blommor och ett gäng amerikaner som gick i slow motion.  Den största sensationen var att Amerikanarna kommit i en båt som hette ”Costa Classica” som jag hoppades skulle vara systerfartyg till ”Costa Concordia” (Båten som hamnade på sniskan utanför ön Giglio i Italien förra året) men det visade sig till min besvikelse att de inte hade något med varandra att göra.
Gemytet fick ett abrupt slut då min ena flip-flop sandal gick sönder och jag fick klafsa runt i staden barfota som en annan bohem. Högljutt svärande från mitt håll gjorde att vi fortsatte till bilen och återupptog rundturen runt bukten.
Den södra delen av bukten visade sig vara väldigt mysig, och efter att ha rundat den hittade vi en liten camping. I Kroatien och Slovenien är all form av fricamping (dvs all camping utanför campingplatser) strikt förbjuden och bötfälls glatt av snuten. I Slovenien fick man inte ens sova i en bil på privat område. Eftersom vi inte visste hur reglerna var i Montenegro frågade vi och tjejen i turistbyrån svarade ärligt.
”It´s OK. We are a new country, we don´t have so many rules yet,”

Det verkade ganska safe med andra ord, men eftersom vi börjat vänja oss vid campinglivet och inte ville riskera att köras iväg av en polis som inte tyckte att ”But you are a new country, you don´t have so many rules yet!” var ett godtagbart argument tog vi ändå in på en lite camping över natten..

Dagen efter fortsatte vi längs med kusten och passerade Sveti Stefan, en superlyxig turistresort på en ö precis utanför kusten. Bebyggelsen är egentligen en by från 1400-talet med små hus, gränder och torg men den förstatligades på 1950-talet och hela ön är nu ett resort med ett hotell och flera restauranger och kostar tydligen muchos dineros att frekventera. Vi ställde oss på taket av bilen, tog några kort och körde vidare. Vi passerade smuggelstaden Bar med siktet inställt på det gamla Albanska piratnästen Ulcinj.

Ulcinj
På 1500-talet var Ulcinj ett piratnäste där pirater från Malta, Tunisien och Algeriet ankrade sina båtar, drack rom och spottade snus. De hade också en legendariskt bra slavmarknad med nordafrikanska slavar som såldes till högstbjudande på torget.
Idag är verksamheten mer fredlig. Staden har under senare århundraden tillhört Albanien, varför 72% av befolkningen är Albaner. Vi kom in till staden ganska sent, och jag skall inte säga vem som körde men efter att ha passerat centrum hamnade vi plötsligt på någon slags montenegrinsk nedstängd landsväg som inte såg ut att ha varit använd sedan Gustav Vasas dagar. GPSen fick frispel och vägrade visa vart vi skulle åka, så det var bara att rulla på. Vi korsade ett berg, ett hav och ett halvt konungarike innan vi trillade ut på huvudleden igen. Väl tillbaka inne i staden kom det fram en kille på moped som körde upp jämsides med oss och skrek ”Need camping, camping my friend!”. Det visade sig att han raggade kunder till sina lilla campingplats i utkanten av Ulcinj och då han hade ”Special price just for us” så nappade vi.

Planen med att åka till Ulcinj var att nu sablar skulle här dykas. Sedan jag tog mitt dykcertifikat i Thailand för 18 månader sedan har jag inte dykt något mer, och för att det inte ska kännas som en one-off backpackergrej ville jag dyka. Dessutom är det jäkligt häftigt. I Ulcinj finns ”D´olcinium Diving Club” och efter en intensiv sms-kontakt med deras ordförande Ibra (som svarade på mina sms som innehöll fem olika frågor om tider, priser, om det gick att dyka imorgon osv med ett kärnfullt ”OK”) skulle det äntligen bli av. Vi hade dock en hel dag att slå ihjäl innan det, och hur gör man det på bästa sätt? Man är naken, så klart!

På Balkan verkar de ha en fäbless för nakenhet, för under vår resa har vi hela tiden passerat en massa nudistcamps. Mina bekanta, C och E, hade rest runt i Montenegro något år innan och jag mailade C för att se om han hade några tips. Det hade han. Ada Bojana hade varit deras favoritplats, trots (eller på grund av?) att det enligt C låg ”precis bredvid världens största nudistcamp, typ”. Vi styrde kosan mot Ada Bojana. det visade sig vara en liten ”ö” i deltat från gränsfloden till Albanien som nudisterna inmutat såsom deras. Man fick betala 5 euro i inträde, men om man bodde på campingen så drogs det av i priset. Givetvis bodde vi på campingen.
Ada Bojana har en fantastisk sandstrand, och den blir ju inte mindre fantastisk av att den kryllade av nakna människor. Min nidbild av nudister är att det är feta gamlingar som är lite småsnuskiga. Det stämmer antagligen ganska väl, men i Ada Bojana var det mest yngre folk som hängde runt, spritt språngande nakna. Himla kul. Tja, man tar ju seden dit man kommer så vi föll in i den lokala andan och traskade runt spritt språngandes. Otroligt märklig upplevelse. Väldigt nära besläktad känsla med den man hade när man var liten och vaknade upp efter att man drömt om hur upptäckte att man gått till skolan utan byxor och kalsonger. Fast nu var det ingen dröm och den instinktiva paniken fick man liksom resonera bort med att tala om tydligt för sig själv att ”De andra är också nakna, det skall vara såhär”. Helt klart en ny erfarenhet, och definitivt ytterligare ett kryss på listan med saker att göra innan man dör. Traska omkring naken på Balkan.

Men tillbaka till dykningen. Det hade varit ganska hård blåst dagarna innan så en hel del sediment hade yrt upp från botten vilket gjorde sikten ganska medioker, men det var skit samma. Äntligen skulle det få dykas. Jag hade försökt (visserligen halvhjärtat) att styra upp liknande saker i Kroatien men det hade varit lite krångligt. Så jag var peppad. J har aldrig dykt med tuber, så det var premiär för henne med. Efter ett kort testdyk med J och Ibra på grunt vatten åkte vi ut till en klippformation på ca 10 meters djup, nära kusten. J hade skött sig exemplariskt och nu skulle vi dyka alla tre. Väl under ytan kom man snabbt in i elementen. Det fanns inte supermycket att se förutom sjöborrar, småfisk och plastflaskor men det kändes som att det kvittade. Ett dyk är ett dyk. Vi simmade runt i 30-40 minuter på 2-10m innan det var dags att stiga upp till ytan igen.

Nästa dyk var på 17 meter och då fick J stanna i båten. Men nu blev det lite mer spännande eftersom det var ett vrakdyk som vi skulle på, mitt första dessutom. Vraket var en 70m lång passagerarbåt vid namn ”Carola” som förlist efter en kollision 1960. Man såg knappt 2m framför sig så vi var tvungna att hålla oss nära varandra hela tiden. Vi sjönk sakta ned i vattnet och ganska snart försvann uppfattningen om upp och ned. Ytan syntes inte och helt utan referenspunkter gällde det att andas långsamt, det var riktigt spännande.
Plötsligt blev det mörkare och ut genom den murriga vattnet seglade ett rostigt skepp upp från mörkret. Vi simmade långsamt över däcket där plankorna murknat och lämnade stora svarta hål. Vi passerade sidan av vraket och gled förbi hyttfönster som gapade som stela munnar mot mig. Det var majestätiskt och skrämmande. Vi tog oss in i ett utrymme som såg ut att vara ovanpå däck, men det var trångt och man var tvungen att stå på de nakna järnbalkarna. Jag tittade mellan min fötter och i skeppets buk var mörkret kompakt. Upp ur mörkret kom en hålögd varelse stigande mot mig med sina murkna armar, händernas nakna ben formade två klor som sträckte sig efter mina fötter.
Jag vände bort blicken och svalde, försökte slå alla fantasier ur skallen. Ibra simmade upp och jag krånglade mig genom det trasiga skrovet med mina tuber, lite orolig för att fastna eller slå sönder någonting. Allt gick så klart hur bra som helst och efter 20 minuter började vi stiga mot ytan igen. Efter ett fyra minuter långt säkerhetstopp på tre meters djup var jag ombord på båten igen. 500 kronor fattigare (för två båtdyk och hyra av full utrustning) men en erfarenhet rikare.
Ulcinj är ”det närmsta man kommer Albanien utan att vara i Albanien” (Typ som Kreutzberg i Berlin är det närmsta man kommer Turkiet utan att ha varit i Turkiet) men eftersom vi skulle till Albanien tog vi på oss kläderna, kopplade bort syrgasen och satte oss bakom ratten igen.

Albaniens Land
Albanien, för dig som kanske inte vet det, är ett unikum. Dels därför att folket, Albanerna, härstammar från de gamla Illyriska stammarna och därför varken är Slaver (som resten av Balkan) eller av Romersk härkomst (som Italienarena). Inte heller är de Greker. Deras språk är dessutom helt unikt och liknar inget annat i Europa. Det bästa sättet att beskriva det är som J sade ”Det låter som att de pratar baklänges.”
Dessutom har de en intressant nutidshistoria, i vilket de också är unika. Innan andra världskriget hade Albaniens självutnämnde Konung, krigsherrn Zogu 1 lierat sig med fascisten Mussolini i Italien. Den alliansen gick åt pipsvängen när Mussolini invaderade Albanien 1939, tätt följt av Tyskland 1943. År 1941 grundades det Albanska Kommunistiska Partiet och Enver Hoxha utsågs till ledare. Hoxhas partisaner krigade ursinnigt mot de italienska fascisterna och tyska nazisterna och stod på den segrande sidan efter kriget, som det enda land i kriget där lokalbefolkningen lyckats befria landet utan inblandning från ryssen eller de allierade. I Januari 1946 proklamerades Folkrepubliken Albanien, Hoxha blev president och ”överstekamrat”. Redan från början sökte Albanien sin egen väg, vilket i praktiken gick ut på att inte samarbeta med någon. Hoxha bröt kontakterna med det kommunistiska grannlandet Jugoslavien 1948 och närmade sig Stalins Sovjet istället. Det förhållandet tog slut 1960 då Sovjet ville förlägga en ubåtsbas i landet. Albanien vände Sovjet ryggen och riktade blicken mot Kina. När Tjeckoslovakien invaderades 1968 vände Albanien även Warsavapakten ryggen, och efter att Mao Zedong dog 1976 sa man upp bekantskapen även med Kina. Man avbröt alltså kontakten med samtliga andra kommunistiska länder i världen. Det blev ganska ensamt. Hoxha hade däremot en lösning på problemet. Utan vänligt sinnade allierade var det upp till Albanien att klara sig själva.
Lösningen blev en liten svampformad bunker i cement och armeringsjärn. Bunkerns konstruktion gjorde att den kunde stå emot en direktträff från en stridsvagn och 750,000 bunkrar producerades och grävdes ned i det albanska landskapet, ofta i grupper om tre. Bunkrarna hade skottgluggar åt flera håll och den som skulle invadera Albanien hade nu ett oöverskådligt antal försvarspositioner de måste inta. Hela Albanien fortifierades och alla invånare tränades i hur de skulle försvara sina bunkrar vid en attack. Det gick fyra albaner på varje bunker och projektet drog pengar från mindre nödvändiga investeringar såsom vägar, bostäder och sjukhus.
Lösningen är lika enkel som genial och fullständigt galen. I sin isolering från omvärlden blev landet allt fattigare. 1985 dog Hoxha och efter folkliga protester i början av 1990-talet tog 42 års kommunistiskt styre slut i Albaniens första fria val 1992.
Som i de flesta postkommunistiska länderna gick förändringen från ”kommunistisk” planekonomi till kapitalistisk rovekonomi över en natt. Albanien blev transitland för otaliga smuggelvaror och varenda stulen Mercedes i hela Europa skeppades hit, (75% av alla bilar på vägarna är fortfarande gamla dieselmercor) medan papperslösa flyktingar smugglades åt andra hållet. Under det nya millenniet har saker och ting börjat hamna på plats, en koalitionsregering styr landet som nu är relativt stabilt. Men Albanien är fortfarande extremt fattigt, något som är smärtsamt tydligt då du passerar genom landet och ser att sopor eldas i dikena, häst och vagn fortfarande används som transportmedel på landsbygden och i Tirana sitter utvecklingsstörda och handikappade och tigger på trottoarerna.

Vi kom till en precis lika stolt gränsövergång denna gång också. Den Montenegrinske vakten kikade snabbt i passen och vinkade förbi oss. Vi åkte mot luckan där den albanska gränsvakten satt. Jag sträckta fram våra pass och försäkringspapper mot albanen som gav mig en nyvaken blick. Han tittade på min utsträckta hand, mumlade något ohörbart och viftade lite med handen. Det betydde tydligen att vi kunde åka in i landet och utan att ha behövt visa våra pass var vi nu i Albanien. Målet med Albanien var Tirana, huvudstaden. 85% av anledningen till att jag ville åka hit (för naturligtvis var det jag som tjatat hit oss också) är  textraden i låten ”I alla länder” av Knutna Nävar (göteborgsk progggrupp från 70-talet knutna till kpml(r)) som går ”Våra huvudstäder, det är Peking, och Tirana. Där vajar den röda fanan, under den kan vi alla samlas”. Varandes socialist och boendes i Göteborg har man ju lyssnat en del på Knutna Nävar, halvt på skämt, halvt på allvar. Men jag har ändå fascinerats av att svenska mys-kommunister romantiserade Albanien så. Det var ju aldrig så bra där att de själva valde att flytta till detta ”kommunistiska paradis” utan de stannade ju i sina hyreslägenheter i Göteborg, Men någonting måste det ju finnas där. Och det gjorde det.

Albanien har ju, förutom att vara en superisolerad liten kommuniststat, dessutom skapat sig ett rykte av att vara himla grått och tråkigt, och inte minst så huvudstaden, Tirana. Nu har jag visserligen en mycket svag punkt för postkommunistisk arkitektur och socialrealistiskt måleri, men för tusen hakar, besök Tirana! Om inte annat för att maten är god, billig och serveras i gigantiska portioner.

Efter gränsen åkte vi till en av Albaniens ca 10 campingplatser, som drivs av ett holländskt par. Där spenderade vi natten och morgonen därpå tog vi en promenad i byn. Nu var vi verkligen utomlands. Skruttiga små hus, kvinnor i traditionella folkdräkter. Stora högar med sopor som de eldade upp, kossor som betade på fotbollsplanen medan en åsna som stod fastbunden i fotbollsmålet stod och skrek. Överallt ekipage med häst och vagn som fraktade saker till olika ställen. Gamla skruttiga Mercedes 240-or som pruttade omkring och överallt odlade de sina egna grönsaker. Återigen samma lukt som på den Bosniska, likväl som nepalesiska och (i alla fall under mina barndomssomrar på 80- och 90-talet) irländska landsbygden: röken från skorstenarna för att värma huset, vattnet och maten.

På skraltiga vägar krigade vi oss fram mellan lastbilar och stora hål i asfalten, mot Folkets huvudstad, Tirana. Vi hade fått tips av campingägaren att man fick stå på Hotell Sheratons parkering i Tirana, mot betalning. Det visade sig stämma, 7 euro per dygn kostade det och vi kom att stå där i tre nätter. Nu var vi nära att dö svältdöden igen så vi gick till Era, en restaurang som serverar albansk och italiensk mat. Jag körde på helalbansk meny med ”vegetable balls” till förrätt (typ som samosas) och en vegetarisk pudding som påminde ganska mycket om fiskpudding (kocken var en stor vän av dill) till huvudrätt. Detta sköljdes ned med den lokala brygden ”Tirana”, ett vämjeligt blasköl som smakade kranvatten. Vi avslutade med varsin Raki, plommonbrännvin som används för att dränka råttor och framkalla akut halsbränna. För förrätt, varmrätt, en bärtz och ett järn tror jag att jag betalade ungefär 85 svenska riksdaler. Inte dumt alls, gott var det också. Aftonen avslutades på en skybar där vi avnjöt en dessert bestående av creme brulé och drinkar. Mycket trevlig dag, må jag tillstå.
Oturligt nog passade vårt kylskåp på att sluta fungera den första natten. När man inte är kopplad på el så fungerar kylen på gas men av någon anledning ville kylen inte vara med på det längre och vi hade inget annat val än att gå till ett fransk bageri för frukost. Arma öde, kaffe, baguette, varm choklad och en omelett kostade en femtiolapp per person.

Stärkta av kolhydraterna slängde vi oss ut i Tiranas turistdjungel. Sheraton ligger precis precis vid Tiranas Aveny, det franska cafét i den unga och hippa Blloku-området (som tidigare var stängt för allmänheten då det var kommunistpartiets privata område) där de flesta boutiquer och barer/caféer finns. Sedan gick vi till det nationella konstmuseet där de har en permanent utställning med socialistisk konst i bästa propagandamanér där arbetare står i olika positioner framför röda fanor och alla tavlor heter saker som ”svetsaren”, ”järnarbetaren”, ”partisanen” (eller om den föreställer en kvinna ”den kvinnliga svetsaren” ”flickan” osv osv). Strålande upplevelse (obs, ej ironi).
Sen gick vi in i det historiska museet. Jag vet inte varför riktigt, jag skyller på J men vi kan ha blivit lite lurade av den pampiga mosaiken på framsidan (återigen sovjetisk socialrealism). Det var ju så tråkigt att klockorna stannade. Tänk dig ett historiskt museum i Tirana… precis så tråkigt var det. Den enda behållningen var att de sålde världens fulaste och tråkigast vykort i shopen, så jag köpte ett gäng. Tanten i butiken höll på att trilla av stolen när jag ville köpa något av henne, hon hade inte ens någon kassa utan var tvungen att gå och låna av dem som satt i insläppet. Lite besviken var jag ändå, jag hade hoppats på att kunna lägga fingrarna på lite maffiga fyrfärgsaffischer från kommunisttiden. Men det fick gå ändå.
Vi styrde kosan mot Era igen. Proppmätta efter ännu ett albanskt skrovmål till vrakpris gick vi till Radio Bar som ligger tio meter från Era (men som tog oss två dagars intensivt letande att hitta) och sippade drinkar och drack öl. Baren var riktigt soft, fullt med gamla albanska radioapparater på väggarna och Albanska hipsters och bohemer på de udda stolarna.
Vi kunde båda konstatera att Albanerna helt klart var snyggaste hittills på resan. De ser bra ut, klär sig bra och ser avspända och trevliga ut. Snyggt folk helt enkelt. Dessutom blev vi båda förvånade över hur mycket klädbutiker som fanns i staden, speciellt i Blloku. Massvis med små boutiqer med (främst italienska) skor, väskor och kläder. Mest för damer, men vi hittade också ett par tvärsnygga adidasskor (”very good quality piratecopy”) i herrstorlekar för 25 euro, bland annat. (Nej, jag köpte inte).

Efter att ha spenderat en och en halv dag i Tirana tog vi bilen upp till Mt.Dajti, ett berg i utkanten av staden. Det är tydligen en populär plats för Tiranaborna att åka på utflykt och en linbana går en bra bit upp på berget. Eftersom österrikarna byggt banan kändes det safe, så vi hoppade ombord och flöt genom luften i vår gondol ovanför bunkrar och hustak.
Väl uppe var det lite av ett ingemansland. Ett stort tomt hotell, en militärbarack, några andra hotell som såg övergivna ut och en skog som såg skitig ut. Vi knatade en bit på vägen, och då såg jag dem plötsligt. Bunkrarna! 6 stycken var de, och de placerade i en halvcirkel mot vägen som ledde mot militärbaracken. Jag hoppade runt och fotade, J lade sig på den första och somnade. Vi åter vände till linbanan och kom så småningom tillbaka till bilen. Planen var att lämna Tirana och Sheraton för att stå på ”Camping Nordpark” den natten för att dagen efter åka till den lilla staden Kruja och sedan ner mot Dürres där båten till Ancona gick ifrån.

Innan jag kunde med att lämna Tirana ville jag däremot besöka partisankyrkogården och se ”Mother Albania”-statyn. Kyrkogården överblickar Tirana och här ligger 900 av de partisaner som stupade i kampen mot fascismen under andra världskriget. 900 döda partisaner är 900 för mycket, så vi tänkte att vi i alla fall kunde säga hej. Det visade sig vara enklare sagt än gjort. Kyrkogården skulle ligga ganska när hotellet men när vi snurrat runt i området ett tag började J (med all rätt) tröttna. Som en uppenbarelse såg jag ett stenhuvud kika upp ovanför trädlinjen, och vi lyckades lista ut vart kyrkogården var. Problemet var att en stor järngrind stod i vägen. En ung kille kom gående på andra sidan och då vi frågade honom om man kunde åka upp dit med bilen öppnade han bara grinden och gick. Så vi tutade på. Det visade sig att det satt ett gäng gamla tanter och gubbar där uppe, några såg ut som vakter men de verkade inte bry sig nämnvärt, så vi gick runt bland gravarna, tittade på Mother Albania, tog några kort och åkte vidare.

Med fast blick spanar hon ut över Folkets huvudstad, Moder Albanien.

För dig som inte kört/åkt bil i Albanien. Trafiken är ett skämt. Under kommunisttiden fanns det drygt 2000 bilar i landet och endast två körkort utfärdades till folk som inte var partimedlemmar. Albanerna kör alltså bilarna mer gärna än bra och har en ganska flexibel inställning till trafikregler (jag körde visserligen efter västerländska trafikregler, de kanske har helt egna i Albanien). Till exempel betyder rödljus att man visst får köra om man lyckas tränga sig igenom. Linjerna i gatan skiljer inte filerna åt utan de skall man placera mitt under bilen när man kör. Om en fotgängare korsar gatan närmare än femtio meter från sin egen kofångare får man gasa och köra på dem om man vill och det får alltid plats med en fil mer på vägen än den är byggd för. Inne i stan får man köra hur snabbt man vill men ute på de stora vägarna är det helt ok att såsa fram i 40km/h. Irritationen från min sida var avsevärd. Men med bra kartlösning gick det vägen. Kartläsningen försvårades en hel del av GPSen av någon jävla anledning inte hade kartor över Albanien. Eller, den hade det, för jag hade laddat ned dem men kartorna visade bara motorvägar och huvudleder. Inte ens i Tirana fanns det en stadskarta och detta go vänner, det ska jag skriva och klaga på!

Vi tog oss ut ur staden med livet i behåll. Plötsligt lade vi märke till att det var fler och fler poliser ute på gatorna. Beväpnade med k-pistar vaktade de i rondellerna och när mörkret föll på stod de posterade i korsningarna i militärkläder och rånarluvor. Det hela kändes mysko och efter att ha hittat Camp Nordpark efter de obligatoriska rundorna ut på små landsortsvägar utan hus och ha missat en avfart fem gånger i sträck fick vi syn på en TV som visade nyheterna. En polischef i staden Dürres, dit vi skulle dagen därpå, hade avrättats på öppen gata av män med automatvapen. Polisen i hela regionen (Tirana och Dürres är bara 1h bilväg ifrån varandra) var ute och på tårna. En liten påminnelse om att Albanien fortfarande brottas med en el del problem.

Efter att ha tagit den första duschen på tre dygn somnade vi gott. Dagen efter besökte vi Kruja, Skanderbegs födelsestad. Skanderbeg är Albaniens landsfader, mannen som på 1400-talet enade Albanerna mot det turk-ottomanska riket och gjorde Kruja till sitt huvudsäte. Mellan 1443 och 1468 segrade Skanderbeg i alla de 25 slag han ledde mot Turkarna som invaderade landet 13 gånger under de åren och belägrade Kruja vid fyra tillfällen. Först efter Skanderbegs död krossades det albanska motståndet och 400 år av turkiskt styra följde.
Halvvägs uppe på ett berg ligger Kruja på en platå. Eftersom vi inte är fanatiska Skanderbeg-fans dög det gott att shoppa runt lite i den gamla baazaren (som ska vara Albaniens bästa) där det fanns massvis av roliga gamla prylar från kommunistiska Albanien, och andra antikviteter. Tyvärr visste dem att ta betalt, så det vart inte mycket köpt. Efter lunchen så styrde vi mot Dürres för att ta färjan tillbaks till Västeuropa.

Den sista (och enda blåsningen)
Dürres har varit en hamnstad i drygt 2000 år och var fram tills början av 1900-talet Albaniens huvudstad. Trots två millenniers erfarenhet av lastning och lossning av gods lyckades albanerna agera som om det var absolut första gången de sett en båt när vår färja kom. Det var helt otroligt. Jag har aldrig varit med om något liknande och hoppas att aldrig behövas utsättas för något i närheten av detta igen. Om det finns en himmel och ett helvete så kan en evighet i helvetet absolut bestå i att få 30 albaner att lasta en bilfärja. Det är nämligen ett helvetiskt evighetsgöra.

För dig som inte åkt med en bil på en bilfärja brukar det fungera så här:
Du åker fram med bilen till en bom. Bredvid bommen finns en kur med en person som tar betalt, ger dig biljetten och sedan säger ”Rad 14″. Man passerar bommen och ser en massa rader målade på marken. Man åker till raden med det nummer personen i kassan sa och parkerar bakom bilen framför.
När färjan kommer töms den först på bilarna i den. Det sker genom att en (1) person med gul reflexväst viftar åt dem att åka ut, en rad i taget. Sedan viftar en annan person åt bilarna som väntar att åka ombord, däribland dig, en rad i taget. Ombord på båten visar personen som viftade åt bilarna att åka av nu vilken rad bilarna som kör in skall stå på, för det är likadana linjer målade i båten. Alla kliver ur sina bilar (inne i båten) och går upp till tax-free butiken. Båten åker. När båten kommer fram går alla ned på bildäck, sätter sig i bilarna och väntar på att vinkas ut. Båten har två dörrar, en i varje ände, så det är bara att vänta tills viftaren viftar, man åker ur båten och allt är klart. Enkelt. Personalåtgång: ca 5 personer.

Hur går det till i Albanien? Ja du.
Du åker fram till bommen. En gränsvakt kollar på din biljett och du åker in. Eftersom du i det här fallet skall till Ancona i Italien följer du skyltarna med en bild på en båt och texten ”Ancona”. När du passerar 9 poliser som står och röker i en klunga börjar de skrika och vifta. Du får en hjärtattack och tvärnitar. De pekar in bakom en gallergrind, dit ska du tydligen åka. Vart skyltarna leder verkar ingen veta. Bakom grinden står två skalliga män utan tänder, i helt vanliga kläder. De vill titta på dina papper, vilket de får. En av dem guidar dig mellan en massa lastbilar till en parkeringsplats inne på hamnområdet med husvagnar uppställde. Dessa är ”kontor” och din medpassagerare måste nu följa med för att checka in er båda. Ni har nu checkat in och det visar sig att det alternativ för att sova ni valt, ”däckplats” inte finns. Eftersom ni har en husbil och förutsatt att ni kunnat sova i den under överfarten (vilket man kan på vissa färjor där det finns en del av bildäck som är ”öppet” dvs inte har något tak) har ni inte bokat någon ”sovstol” eller hytt. Eftersom ”däckplats fanns som alternativ vid bokningen valde ni detta, det billigaste, alternativet.
Er nya vän kan dock ordna detta, han känner dem som lastar och ska ringa några samtal. Efter femton minuter kommer han tillbaks. Det går att sova i bilen men ni måste betala 30 euro extra, ”and maby a little present for me” hinner han haspla ur sig innan han springer vidare. Hur låter det här tycker ni? Skitskumt så klart, kommer ni fram till och accepterar att ni troligtvis håller på att bli blåsta. Den skallige, tandlöse mannen kommer tillbaks och tar precis vartenda öre ni har kvar i kontanter. ”Det finns säkert en bankomat på båten” tänker du i all din naiva enfald. Arma idiot. Han meddelar att båten är sen och ni måste vänta här i två timmar. Fyra minuter senare kommer han springande och skriker att båten kommer, ni måste åka omedelbart.
Han bjuder in sig själv till passagerarplatsen och guidar er en bit på vägen innan han måste hoppa av. Längre fram står en kö med bilar som leder in genom en grind, så du åker dit. Väl i kön ropar en gränsvakt argt åt ert håll och viftar. Han förklarar på albanska att din bil är för stor (detta är vad du tror i alla fall) och måste kontrolleras ”där borta”, dit han pekar. Du åker mot en liten kur där sex-sju gränsvakter sitter och röker. De tittar förvånat på dig och kollar igenom dina papper innan de pekar på kön du just kom från.

Du åker tillbaks till kön och försöker tränga dig in med din fem meter långa och två meter breda husbil. Två andra vakter kommer nu och viftar och skriker argt igen. Fel kö! De öppnar upp en ny grind och till slut släpps du igenom. Återigen kollas passet med den förvånade kommentaren ”No stamps? When did you arrive in Albania?”. Din förklaring att gränsvakten som släppt in er inte stämplade passen eftersom han inte ens iddes kolla i dem verkar inte imponera, men inte heller vara så otrolig att ni ifrågasätts. Bommen öppnas och ni kör in på en enorm parkeringsplats med sju-åtta båtar som står förtöjda och har fällt ned sina landgångar. Bilar står i ”rader” och väntar, nu kär längst bak till en av dem och väntar ni också.

Och väntar. Och väntar.

En båt närmar sig. Och nu börjar den riktiga farsen.
Båten mot Ancona backar långsamt in mot kajen. Alla har gått ur sina bilar och står i en stor grupp och tittar på. I Sverige sitter folk vid det här laget oftast bakom ratten och varvar motorn nervöst, som om de skulle glömmas bort och inte få komma med båten alls om de inte jagade upp sig. Men inte i Albanien. För att den här historien inte ska bli längre än vad den redan kommer bli redigerar jag bort delen med hur de tömde båten på innehåll. Men det tog en evighet.

Först ut är sedan lastbilarna. De är knappt tio till antalet och har stått parkerade i en egen rad. Innan båten ens är tömd börjar de åka omkring planlöst över hela kajen. Det slutar med att de står i en stor klump i kajens ena ände och tutar argt åt varandra, tills några ger upp och börjar backa bakåt för att de andra ska kunna komma ur knuten. De parkerar sedan mitt på kajen, och snart får de sällskap av ett par enorma militärfordon. Så småningom kör de ombord.
Sedan är det dags för bilarna. Ett par män i gula västar kommer fram och börjar skrika, vifta och peka på bilarna. Nu tror förstås alla att man åker på ett led i taget, men det är helt fel. Bilarna väljs ut en och en. De kör fram till båtfärjans öppning, där de måste stanna igen. Här står det några andra gubbar med västar. De inleder upprörda bråk med de första gubbarna, antagligen om varför de pekat på just de bilarna i just den ordning.
Ni får via arga viftningar förstå att ni är totala idioter som tror att ni skall stå i köplatsen ni blivit anvisade, utan ni skall stå i en egen oorganiserad klunga med andra ”specialfordon” dvs motorcyklar, små lastbilar och vanliga bilar med takbox precis bredvid båtens landgång. Ni har nu läktarplats och blir åskådare till århundradets spektakel.

Ungefär 15 personer är direkt involverade i lastningen kring båtens landgång, men det är svårt att säga för många kommer och går. Ett gäng har västar. Killen som arbetar hårdast (eftersom han är den enda du ser som faktiskt gör något) är klädd i helt vanliga kläder och han springer omkring på kajen och pekar och skriker vansinnigt. Ytterligare en annan grupp om sex-sju män verkar mest vara anställda som ”lutare” då de är i en grupp för sig själva trettio meter bort och mest lutar sig mot olika saker samtidigt som de röker. Ett gäng har uniformer, vilket får dem att se myndiga ut men de tittar mest förstrött i lite papper men annars röker de under ”rökning förbjudet”-skyltarna, kollar folks biljetter (alla visade sina biljetter och pass vid bommen) eller skojbråkar med varandra. Bilarna står och väntar. En och en får de åka fram och visa sina dokument. Alla passagerare måste kliva ur vilket verkar vara en lika stor nyhet för alla för folk rafsar bara ihop det de har närmast och ställer sig på kajen.
Ibland får bilarna köra ombord, ibland får de vänta. Några gånger måste de backa och ställa sig längst bak, andra gånger får de hänga med er i mobbade gänget på sidan av båten. En tjock tant i paljettskjorta blir så stressad när de skriker på henne att hon råkar backa på en av gubbarna i uniform som blir vansinnig och börjar skrika även han. Det slutar med att alla skriker åt varandra och paljettanten trycker på gaspedalen och flyger ombord på båten.

Ett oöverskådligt evighetsgöra…

Halvvägs in i dramat bestämmer de sig för att lasta på några lastbilssläp. De har inga lastbilar kopplade till sig så de använder lastare till att köra ombord dem. Sedan några bilar till, sedan några flak. Det verkar som att de försöker bygga någon slags horisontell pannkakstårta/lasagne därinne, bara för att göra det så omständigt som möjligt. Efter några timmar har de lyckats med den stora bedriften att få ombord ungefär 10 lastbilsflak och hundra bilar. Det är bara ni i mongogänget kvar. Till slut är det din tur att köra fram några meter. Dokumenten kollas och din passagerare kliver ur. Hon har förstått att detta väntade och har därför förberett lite fika, vatten och lite extra kläder i två väskor. Hon ställer sig med sin kudde under armen tillsammans med den växande gruppen passagerare som nu ser ut som ett gäng flyktingar med sina opackade tillhörigheter över hela kajkanten. Den stora stunden är kommen och du kör ombord på båten bara för att mötas av en ilsken asiatisk man. Det visar sig finnas ytterligare ett gäng på åtta till tio personer även inne i båten, vilket gör det totala antalet ”personal” i närheten av båten till drygt trettio. Han pekar mot ena väggen, och du kör dit. Han blir nu helt hysterisk och gör en rörelse som du efter ett tag förstår betyder att du ska vända bilen och backa in. Vilket varenda bil innan dig också har varit tvungen att göra. Otroligt. Han blir ännu mer upprörd då han uppenbarligen aldrig kört en bil själv och därför inte förstår att för att komma närmare en vägg med ett fordon så måste man svänga så att nosen pekar bort från väggen (så att den bakre delen av fordonet kommer närmare). När nu detta sker går han alldeles upp i linningen och skriker i falsett, vilket gör att du för ett kort ögonblick tappar humöret och mordhotar honom, resten av besättningen och hela det Albanska folket. Du är på plats. Motorn stängs av och du lämnar bilen visa landgången.

När du inser att du måste gå ur bildäck via landgången och ta en annan väg ombord på båten inser du att de knappt 40 euro du betalat den tandlöse mannen troligtvis redan druckits upp på en albansk hamnkrog. Du hoppas för dig själv att han i alla fall köpte tandkräm innan han köpte sprit. Väl ombord inser du också att båten består av långa trånga gångar, en stängd restaurang och ett allrum med stolar värdiga en tortyrkammare. Den toalett du finner hade kunnat vara rekvisita i en David Lynchfilm och bankomaten du hoppades på står kvar i Tirana. Du är dock klok nog att inte nämna för din passagerare att båten liknar den du dök vid en dryg vecka tidigare.
Du söker upp mannen vars namn tandgubben skrivit ner i din bok. Naturligtvis få du inte sova i bilen. Han hade också skrivit ett meddelande i boken som du skulle visa upp för mannen i info-disken. Du undrar vad han skrivit egentligen.
”Sätt dem i sovstolarna” svarar han.

Fan. Du blev blåst. Ni klarade er genom hela Balkan utan motorhaveri, inbrott, hot, poliser som ville mutas eller gränsvakter som krånglade. Den sista jäveln ni träffade innan ni lämnade Balkan blåste er.
Nu hittar sovstolarna. Din passagerare är en hjälte när hon har en överraskning gömd i din ryggsäck, som du inte ens tittat i än. Din egen kudde. Ni ligger på golvet, i stolarna, mellan stolarna. Båten åker. Havet gungar båten och timme läggs efter timme tills natten blivit morgon utan att du riktigt förstått hur. Ni delar på en banan och en fralla, sedan är maten nästan slut. Klockan är åtta på morgonen och båten beräknas komma till Italien sex på kvällen. Den skulle ha varit framme två på eftermiddagen men är som bekant sen.

Att vänta, att vara uttråkad, sägs vara karaktärsdanande. Era karaktärer danas ordentligt under denna dag.

Äntligen ser ni kusten. Båten lägger till. Ni får gå av och väntar på kajen. Ni, som alla andra, försöker ta er in och hämta era bilar men de italienska hamnarbetarna och gränspoliserna som måste reda ut albanernas oreda låter er vänta. Någon skall av först, men vem?

Den rullar sakta, sakta över landgången på sina larvfötter.

En stor, skitig jävla grävskopa. På en bilfärja.
Hejdå Albanien. Hejdå Balkan.
Hej på dig du, Italien.

Detta inlägg är publicerat i Europa, Resor och taggat , , , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.