Bosnien Hercegovina och hjärtan som blöder

I det senaste kapitlet av denna Odyssé satt jag ovanpå mina föräldrars garage och plitade ner de senaste veckornas bravader. När vi återvände till Balkan hade vi tre outforskade territorier att besegra innan vi återvände till väst. Bosnien Hercegovina, Montenegro och Albanien.

Åter
Vi klev på bussen i Karlstad efter att ha köpt på oss lite tidningar och svenskt lösgodis. Swebus Express linje 800 mot Oslo, och det var lördag förmiddag. I Oslo, en stad ingen av oss knappt varit i tidigare, möttes vi av M och hans norska flickvän S. M och jag känner varandra sedan högstadiet men har inte setts på många år, vårt tidiga morgonflyg dagen därpå blev en superb anledning att bjuda in sig själv för några timmars umgänge. Vi blev väldigt väl omhändertagna. Värdparet skulle ut på lokal så vi passade på att få några timmars sömn innan flygbussen gick klockan 04.00 på morgonen. Vår avfärd sammanföll väl med värdparets  hemkomst från kvällens bravader och vi tog farväl av varandra innan vi irrade iväg i ett kvart-i-tre raggande lördagsoslo på väg hem från krogen.
Nedklämda i samma gamla ryanairstolar som på flygnigen upp sjönk planet så småningom långsamt ned mot den kroatiska myllan. Vi var tillbaka.

Kroatien
Till vår stora lycka stod bilen kvar där vi lämnat den 10 dagar tidigare (tvärt emot vad alla fördomsfulla olyckskorpar kraxat om) , intakt. Glädjen byttes dock snart mot panik då vi inte hittade parkeringslappen som skulle ta oss ut från parkeringen. En arg skylt på parkeringsautomaten förklarade att borttappad lapp bestraffades med 700 Kuna extra i avgift, ungefär 850 spänn, den ursprungliga parkeringsavgiften skulle vara ungefär 650 svenska kronor. Katastrof.
Jag tog med mig mitt största leende och gick in till info-disken på flygplatsen. Med stora hundögon förklarade jag hur min plånbok blivit stulen i Norge och att parkeringslappen legat däri. Efter lite språkförbistringar där jag med darrande underläpp tårfyllt undrat om jag nu måste bo på parkeringen för evigt slängde en av damerna bakom disken fram en ny lapp.
”Here, you are free to go. Bye bye.”
Seger! Vi fick ett superkort som släppte ut oss från parkeringen gratis, det här kunde ju inte bli bättre. Glada i hågen tuffade vi vidare söderut på kustväg 8.
Vi stannade vid en liten by och fick återigen en plats med havsutsikt. Campingägaren såg ut som en rumpnisse och pratade mest med grymtningar, men vi blev ändå kvar tre nätter. Första natten var det stor dramatik då det brann på sluttningarna omkring byn och stora flygplan kom och fyllde sina vattentankar  precis utanför hamnen där vi stod för att vattenbomba elden. Allt gick som det skulle och efter några timmar var elden släckt. Under sommaren brinner det tydligen väldigt mycket i Kroatien, vilket vi såg spår av överallt, och enligt lokalborna är de flesta eldarna verk av pyromaner som gillar uppmärksamheten. När vi fortsatte söderut kunde vi se hur elden några dagar tidigare lämnat svarta sotmärken då de slickat husfasaderna i byarna vi passerade, så uppmärksamheten pyromanerna söker kommer till ett högt pris.

Bosnien Hercegovina
Då det kommunistiska Jugoslavien började falla sönder efter diktatorn Titos död gick Kroatien segrande ur striden om kust. De har en otrolig Medelhavskust och vet att utnyttja den. Deras grannland Bosnien Hercegovina (BiH), drog en nitlott då de bara har drygt 20km kust, i Neum, som i sin tur isolerar kommunen Dubrovnik från resten av Kroatien.
Vi hade bestämt (efter viss övertalning från min sida) att ta oss in i Bosnien för att se vad de hade att erbjuda. Det skulle visa sig vara en hel del.

Det första jag tänker på när man säger Bosnien, är kriget. Vi som är födda på 80-talet och växte upp på 90-talet minns att det var krig och det påverkade oss (eller i alla fall mig) en hel del. Sverige öppnade sina gränser och tog emot stora mängder flyktingar, varav många lever kvar här än idag och är våra grannar och kollegor. Men vi var för unga att minnas och förstå en konflikt som inte ens omvärlden förstod, eller brydde sig om att förstå. För mig var det extremt lärorikt och intressant att besöka det land som dominerade nyhetssändningarna under hela nittiotalet. Jag tänkte skriva lite om det, så om du skiter i vilket kan du ju vänta på nästa blogginlägg.

Vårt första mål var i alla fall Mostar, en Bosnisk stad ett par timmar sydväst om huvudstaden Sarajevo. Balkan är överlag fattigare än Norden, och undantaget Kroatien och Slovenien är infrastrukturen i många områden dålig eller mycket dålig. Det betyder också att säkerheten kan vara lite sämre än i Norden, men inte avsevärt, vårt största problem var att campingar var ganska ovanliga.

I byn Blagaj utanför Mostar fanns det dock flera campingar, varav vi hamnade på ”Autocamp Blagaj”. Helt okej faciliteter och bakom campingen flöt floden Buna som har sitt ursprung i en grotta utanför byn. Vattnet var 8 grader varmt och då vi irrat oss till fel sida floden under vår kvällspromenad var vi tvungna att vada över genom det iskalla vattnet vilket fick knäna att värka som av gikt och bjöd lokalborna på ett gott skratt. Men uppfriskande var det.

Mostar är mest känt för sin bro, som under belägringen av staden under kriget bombades. Neretvafloden rinner genom staden som i århundraden fungerat som en knutpunkt för handel i hela regionen. 1566 stod Stari Most klar och kom att symbolisera stadens välstånd och betydelse. I november 1993 så förstördes den slutligen av Kroatiska styrkor som belägrat staden. Den var då den sista bron som klarat sig, anledningen skulle senare visa sig vara att då man konstruerat den på 1500-talet hade man använt ett kitt baserat på äggvita för att binda samman stenblocken, och dessutom hade man gjutit ihop alla block med tenn vilket gjort konstruktionen extremt stark.

Stari Most med Neretvafloden rinnande under sig. Mostar, BiH

Vi tog en gul lokalbuss vars hela långsida pryddes med texten ”A gift from the Japanese people to the city of Mostar” in mot staden från Blagaj. Redan kvällen innan, på vår promenad, hade vi passerat sönderskjutna hus, en utbränd kyrka i ruiner och en enorm muslimsk kyrkogård. Kriget är fortfarande ständigt närvarande.

Mostar har genomgått en otrolig återuppbyggnad, men bär fortfarande tydliga spår av kriget. Stora huskomplex mitt inne i staden är totalt utbombade, överallt är det skotthål i fasaderna och marken bär spår av granatelden. En skakande upplevelse, helt klart, bara att gå runt i en stad totalt söndersliten av ett av tidernas smutsigaste krig.

Efter att ha gått runt lite i stan kom vi in på ett museum om återuppbyggnaden. Vi frågade killen i kassan vad det hela handlade om, han började prata och slutade inte förrens 60 minuter senare. Då hade vi fått en historielektion som hette duga. Det visade sig att han var från Mostar, var drygt 30 år gammal och hade levt här under hela kriget. Han pekade ut viktiga platser under kriget, förklarade stadens etnografiska sammansättning och gav en unik inblick i en tillvaro som för oss svenskar är helt främmande.

Mostar är omgivet av kullar, och en stor kulle står nästan mitt i staden. Där stod de Bosnien-Kroatiska styrkorna och bombade alla mål de kände för. De fyllde traktordäck med sprängämne och rullade dem mot husen på botten av dalen, fullständigt ointresserade för om de var tomma eller inte.

Vår guide skulle också komma att ge uttryck för den sarkasm och galghumor som vi senare skulle komma att förstå vara ett nationellt särdrag. Staden hade ”skyddats” av spanska FN-soldater.  Han förklarade hur det under belägringen av staden, då förnödenheter vara svåra att få in kom att blomma upp en stor sexindustri utanför FN barackerna.
”Den mest lönsamma verksamhet man kunde ägna sig åt under kriget var prostitution” sa han med uppgiven min.
Mostars kvinnor sålde sig för mat och vatten till det internationella samfundets soldater om var där för att skydda dem mot övergrepp, ironin är morbid.
Längst den väg som vara den gamla frontlinjen står bland flera utbrända och söndertrasade hus ett minnesmonument över de FN-soldater som stupade i ”försvaret” av staden. De är cirka 30 till antalet och platsen heter nu ”Spanski Torg”. Vår guide förklarade att de flesta dog av överdoser, körde ihjäl sig på fyllan eller fick hjärtattacker när de hade sex med prostituerade, få om någon dödades i strider, eftersom FN inte deltog i dem. ”Men de kan ju inte säga till fruarna och barnen att soldaterna dog när de låg med prostituerade, så det byggde ett monument och kallade dem för hjältar istället.”

Byggnaden där han arbetade var ett gammalt ”Hammam”, turkiskt bad. Det var stadens enda hammam för kvinnor, vilket gjorde det ovanligt. Han förklarade att efter kriget kom alla olika biståndsorganisationer och länder till BiH och bestämde vilka som skulle få bistånd och vilka byggnader som skulle återuppbyggas först. Kravet var alltid att biståndsgivarna under en period, ofta 5-10 år sedan skulle få disponera byggnaderna de renoverat utan kostnad. Så detta gamla hammam från 1500-talet hade i tio år varit ett Franskt kulturcenter mitt i Mostar, där de haft ”franska aftnar” och poesikvällar på franska. Byggnaden hade ”återskänkts” till staden för något år sedan, men var inte återuppbyggt som ett hammam utan en visningslokal, eftersom det var det fransmännen som restaurerat byggnaden velat ha. Så nu stod de med ett historiskt viktigt hammam mindre, men med en visningslokal de egentligen inte behövde. Det skulle inte vara sista gången vi fick höra sarkastiska kommentarer om internationellt bistånd när vi var i Bosnien.

Det här ser ju helt galet ut, med bredvid en helt utbombad ruin har de byggt en ny bank. Varför de sparat det gamla huset och hur de fått in det nya källplanet står också obesvarat…

Sarajevo
Vi lämnade Mostar och Blagaj efter att ha besökt det muslimska vallfärdsmål som floden Bunas källa hyser. Floden rinner ut från en grotta i berget och en gammal muslimsk madras, skola, finns sedan 1400-talet byggt på klippan vid flodens strand. Inte överdrivet intressant men vi gick dit, det var gratis inträde till det gamla huset och insvepta i huckle och sarong fick även två ateister komma in och kika. Efter att ha återvänt till bilen med en burk bosnisk örthonung som vi köpt av byborna som sålde lokala produkter längst med vägen styrde vi bilen mot Sarajevo.

Vinterolympiaden 1984, mordet på österrikiske kejsaren 1914 vilket ledde till att första världskriget började och uttrycket ”princip” grundades (efter namnet på mördaren, Gavrilo Princip) samt inbördeskriget och belägringen av staden. Där är de tre sakerna Sarajevo är mest känt för. Att jag ville åka (och mer eller mindre tvingade J att följa med) hit hade naturligtvis med kriget att göra.

I stadsdelen Budmir finns campingen ”Oaza” vilket kanske är lite att ta i, för mycket till oas är det inte. Men vi ställde oss där och tog en spårvagn in till centrum. På Sarajevos spårvägars hemsida stoltserar de med ett ”väl utbyggt spårvagnsnät som tar er till alla delar av staden”. Wikipedia avslöjar dock att ”nätet” består av en enda linje och kommer från 1885 vilket gör det till en av världens äldsta. BiH ingick i Österrike-Ungern förr och linjen var en testlinje innan de byggde linjerna i Wien. Vagnarna är från 1970-talet men Wien skänkte sina gamla vagnar till staden då de köpte ny för några år sedan. Det var med med andra ord inte toppklass på grejerna men vi tog oss in till stan i alla fall.

Kriget i Jugoslavien, kortversionen (om det finns en)
När jag var tio bast fattade varken jag eller någon annan vad kriget i Jugoslavien handlade om. Nu när jag varit på plats har bilden klarnat något och jag ska försöka förmedla vad som berättats för mig/oss. Kanske du får reda på nått nytt. Allt jag skriver om är i alla fall nyheter för mig, mer eller mindre och jag kan definitivt ha uppfattat saker och ting galet. Skulle någon ta illa vid sig av dåligt faktakoll ber jag om ursäkt i förväg. Nåväl.

Hela Balkan har en brokig historia av ockupation, motstånd, frihetskamp och olika allianser. Under slutet av 1800-talet inkorporerades BiH i Österrike-Ungern. Det imperiet föll i och med första världskrigets slut (som förövrigt började i Sarajevo, som sagt). Under andra världskriget attackerades Balkan både av Tyskland och Italien, dessutom attackerades BiH av den då fascistiska staten Kroatien som började förfölja landets judar. Tito var ledare för de kommunistiska partisanerna som stred mot alla tre och de stod som segrare efter krigets slut. Tito proklamerade då den kommunistiska staten Jugoslavien i vilket Slovenien, Kroatien, Bosnien Hercegovina, Serbien, Montenegro och Makedonien ingick. Dessutom fanns det två regioner, Kosovo och Vojvodina som låg i Serbien men som hade viss autonomi. Detta då Serbien var republikens största land och Tito vill destabilisera deras makt och inflytande.
Tito dog 1980. Under hans regim hade man lyckats trycka ner de slitningar som fanns inom republiken, men under 1980-talet höjdes nationalistiska röster över hela Jugoslavien och 1987 blev Slobodan Milosevic president i Serbien och han var våldsamt radikal. I Kroatien hette presidenten Franko Tudjman och han var även han nationalist. Jugoslavien började falla samman. Under åren innan kriget började de inflytelserika Serberna ta över Jugoslaviska Folkarmén, som då var den fjärde största beväpnade styrkan i Världen, efter Ryssland, USA och Kina.

Först ut att bli självständiga var Makedonien, som otroligt nog fick lämna Jugoslavien utan blodspillan 1991.

Andra land ut att deklarera självständighet från Jugoslavien var Slovenien. De omgrupperade sin del av folkarmén, som var lojala mot den nya staten, till gränsen och efter 10 dagars krig hade de försvarat sig mot sina angripare och var fria. Jugoslavien skrev då under ett fredsavdrag för att kunna fokusera på oroligheterna i Kroatien, med den viktiga kusten. Det var lyckosamt för slovenerna som var den ekonomiskt starkaste regionen i Jugoslavien, med endast 8% av republikens befolkning stod de för 20% av dess BNP.

Kroatien bröt sig sedan ut de också, vilket också ledde till ett blodigt krig som resulterade i Kroatiens självständighet. Kriget gick i korthet ut på att Kroatien deklarerade självständighet men stora områden i landet som dominerades av Serber vägrade. Serbisk milis, stödd av den jugoslaviska folkarmén (dominerad av Serber) startade stridigheter i flera kroatiska städer och tillsammans med serbienlojal Montenegrinsk milis bombade man bland annat UNESCO-staden Dubrovnik. 6 månaders krig och 10.000 döda ledde ändock till självständighet.

Serbien och Kroatien beslutade efter kriget att dela upp BiH mellan sig, så när Bosnierna genom en folkomröstning deklarerade att de också ville vara självständiga kom reaktionen omedelbart. BiH invarderades av Kroatien och Serbien och den serbienlojala delen av den jugoslaviska armén som redan fanns i landet omringade Sarajevo. Staden var fullständigt belägrad och då den ligger i en dalgång omgiven av berg och kullar på andra sidor fick Sarajevoborna under de kommande fyra åren utstå en konstant granateld motsvarande en granat var fjärde minut, dygnet runt, årets alla dagar.

Den jugoslaviska republiken tynade bort. Slobodan Milosevic´s Serbien kontrollerade armén och nu hade Slovenien, Kroatien och Bosnien Herzigovina brutit sig ur. BiH ligger i mitten av det som var Jugoslavien och gränsar till Sebien i öst, Kroatien i norr och väst samt det då serbienlojala Montenegro i söder. Följaktligen kom BiH att vara den plats där den största delen av krigen utspelade sig.
(Jugoslavien upplöstes till slut fullständigt då Montenegro bröt sig ut efter en folkomröstning 2006 och Kosovo deklarerade självständighet från Serbien 2008, knappt tio år efter Kosovokriget som varit de sista stridigheterna i de Jugoslaviska krigen och som också krävt bombningar av NATO mot serbiska mål. Serbien erkänner inte Kosovo som ett fritt land.)

Efter kriget/krigen som slutade först då NATO slutligen lagt sig i och bombat den Serbiska armén (vilket som sagt kom att ske igen senare, i Kosovo) kom BiH att bestå av två provinser och tre ”regioner” som i sin tur representerar tre ”etniska” grupper. I söder finns Hercegovina och i norr Bosnien som tillsammans utgör Federationen av Bosnien och Hercegovina. Sedan finns ”Republika Srpska” som gränsar mot Serbien och Montenegro. Alltsammans bli landet Bosnien och Hercegovina där medborgarna är Bosnier. En Bosniak däremot, är en muslim från Bosnien. En Bosnisk-Serb är ortodox kristen och kommer från Republika Srpska och en Bosnisk-Kroat är katolik och från Hercegovina. Alla pratar samma språk, delar samma historia och har levt sida vid sida i århundraden. Religion eller etnicitet hade inget med kriget att göra, vilket bekräftats av de bosnier vi talat med. Alla var överens om, oberoende av varandra, att kriget handlade om makt, pengar och land. Vissa vann det de ville och blev rika, miljontals andra fick lida.
BiH har tre presidenter samtidigt, en från varje folkgrupp. De sitter i 4 år men roterar på posten som ”presidenternas president” var 8e månad då den nya presidenten river upp alla beslut som den gamla (som ju är från en ”rivaliserande” folkgrupp) tagit. Deras offentliga finanser är ett svart hål och byråkratin enorm då de är indelade i regioner, län, kantoner, kommuner och byar på ett oöverskådligt antal plan som alla har egna mini-parlament, borgmästare och så vidare. Fram till nyligen hade de tre olika postväsenden, som exempel.

Vy över Sarajevo från ev av de kullar som var befästa av Serber under kriget.  Kyrkogårnden i förgrunden är en muslimsk kyrkogård med soldater som stupade i försvaret av staden. Bosniens första valda president vilar även här.

I Sarajevo tog vi en stadstur som kallas ”Times of Misfortune” där vår 25-årige guide själv levt som barn under belägringen. Hon förklarade de olika skeendena ingående kring det ”nya” Bosnien och visade upp ett paket cigaretter som exempel på hur sjuk situationen är idag. Varningstexterna ”rökning dödar” är skrivet tre gånger, på bosniska, kroatiska och serbiska. Det sjuka är att de alla är samma språk, dock med vissa dialektala skillnader, som brittisk-engelska eller amerikansk-engelska. Hon, och vår guide i Mostar, såg dessa saker som bevis för att man från statligt håll ville behålla ett tillstånd av Status Que, där folkgrupperna inte integreras, utan hålls åtskilda, vilket bara återskapar och bevarar fördomarna.

Söndra och härska, kallas det visst.

Konflikten fick enorma proportioner och Sarajevo kom att uthärda den längsta belägringen i modern krigshistoria, tre gånger så lång som den av Stalingrad och dubbelt så lång som den av Leningrad. Serberna kom att bli internationell paria i då de under flera år kollektivt torterade den bosniska befolkningen, upprättade våldtäktsläger och ägnade sig åt etnisk rensning. Det enskilt mest brutala uttrycket tog det sig i den nordbosniska byn Srebrenica, där 8.000 män och pojkar slaktades i den största massakern i Europa sedan andra världskriget, varefter samtliga individer av kvinnligt kön våldtogs brutalt.

Alla män, från spädbarn till gamla gubbar dog och alla ”kvinnor”, från spädbarn till byns äldsta gumma blev gruppvåldtagna.

De som inte dog av skadorna tvingades istället till ett liv med minnet från de dagarna för alltid inbrända i sina minnen. Mödrar som tvingats se på då deras barn utsatts för det de själva just varit med om, systrar som sett sina bröder slaktas framför ögonen på dem, oförmögna att agera. Vår guide var en 25-årig kvinna. Hon hade varit i tioårsåldern under belägringen av Sarajevo. Hon berättade hur kriget, minnet av dödandet och insikten om att varje andetag kunde vara hennes sista levde med henne fortfarande, i allt hon gjorde. Men hon sa också att ”Kriget är med mig varje dag, men hur kvinnorna i Srebrenica klarar av att överleva efter vad som hänt dem, det övergår mitt förstånd”.

I vår grupp som guidades runt var vi fem personer, Jag och J, en australiensare och en holländsk man med en dotter som var ett par år yngre än oss. Efter ett tag kom det fram att han varit i Bosnien och Sarajevo under kriget, som FN-soldat. Som jag nämnde tidigare har de flesta bosnier en ganska avvaktande inställning till det internationella samfundet, och speciellt FN. Ett av de roligare uttrycken detta tagit sig är att det bakom kommunhuset står en staty från Sarajevos befolkning till det internationella samfundet, som tack för deras stöd under kriget. Statyn är en stor konservburk som det står ”Corned Beef” på, under en EU-flagga. När hjälpsändningarna började komma in bestod de nämligen av köttkonserver från Vietnamkriget och kex från andra världskriget. På en skylt under statyn står det att den är ett tack för hjälpen ”From the grateful people of Sarajevo”. Ännu ett uttryck för Bosniernas fantastiska sarkasm..

När Holländaren förklarad att han varit FN-soldat tystnade guiden.
”We are not even going there” blev hennes enda respons efter en kort betänketid. Som ni förstår är FN-soldater inte speciellt populära. Dels för att de inget gjorde, som fallet ofta var i Sarajevo, eller för att de till och med förvärrade lokalbefolkningens situation, som i Mostar. Holländska FN-soldater står längst ner på skalan. Varför?

De var de som hade ansvaret för att skydda folket i Srebrenica…

Belägringen av Sarajevo
Under kriget vara Sarajevo alltså omringat av serbiska styrkor i den Jugoslaviska folkarmén. De officiella datumen för belägringen är från den 5 april 1992 till 29 februari 1996, det vill säga strax under fyra år. Från den 2 maj 1992 var staden total blockerad och det fanns ingen väg in eller ut. Runt staden finns flera branta berg, och från dem har man fantastisk utsikt över Sarajevo. Serberna positionerade sig på drygt 200 platser i dessa berg och omringade Sarajevo fullständigt, med ett undantag, flygplatsen. Om du tänker dig formen av ett timglas som läggs på en karta så var den övre delen Sarajevo, timglasets smala midja flygplatsen som kontrollerades av FN och den undre delen är resten av det Bosnienkontrollerade Bosnien (som var mycket större så klart). Runt om timglasets övre kammare satt serberna. Anledningen till att de inte kunde innesluta staden helt var motståndet inuti den.
Flygplatsen ligger mitt i en förort (som av en händelse var Butmir där vi bodde), inte ute på landet som de ofta gör i Sverige (den ligger verkligen MITT i en förort. Inflygningslamporna till landningsbanan sitter bland annat mitt i ett spårvagnsspår och på en bakgård till ett hus) och trots att de försökte slogs de tillbaks av Sarajevos befolkning, tills de bytte taktik, grävde ned sig i bergen och började bomba.

Väst om flygplatsen kontrollerade Bosnierna den bergskam som finns där, och dit tog sig inte serberna. I staden hade man lyckats organisera en ”armé” av frivilliga, och då urban strid är den absolut svåraste och dödligaste typen av krigföring valde serberna att inte attackera fullskaligt, utan man försökte nöta ned motståndet med kontinuerlig granateld istället. Den Bosniska armén i staden var dock hopplöst dåligt utrustad. I inledningen av kriget kom deras enda vapen ironiskt nog från två håll, polisen och stadens yrkeskriminella. Alla enades i försvaret av staden och de kriminella lyckades till en början smuggla in vapen via sina gamla kanaler bakom de serbiska linjerna.

En del av staden hade de serberna dock intagit. Genom Sarajevo rinner en flod, och ett område på flodens ena strand var serbkontrollerat. Flodkanten kantades av flera höga bostadshus på båda sidor, bakom dem går huvudleden in och ut ur staden, åt flygplatsen till. Detta kom att bli känt världen över som ”Sniper Alley”, då serbiska krypskyttar under belägringen ständigt var posterade i toppen av husen, som är ca 15 våningar höga. Från sina positioner sköt de på allt som rörde sig, vilket i stort sett enbart var civila. De gjorde sig kända för grymma lekar med sina offer, där de sköt en person i benen, väntade tills folk försökte hjälpa den och sedan sköt dem också.
Efter ett tag slutade folk hjälpa de skadade eftersom det var så riskfyllt. De som sköts visste detta, och kravlade istället på marken mot skydd. Prickskyttarna sköt då sönder de skadades händer, fötter och ben, så att de inte dog omedelbart men låg i timmar och skrek ut sin obeskrivliga smärta. Antingen förblödde de, eller så kom någon som inte stod ut med skriken till undsättning, bara för att behandlas på samma sätt även de.

En av otaliga byggnader i centrala staden som ännu väntar på att repareras.

Alla mål i staden var legitima för de serbiska styrkorna. Bland annat bombade man och brände ner det nationella biblioteket, där tusentals historiska skrifter och dokument förstördes som är omöjliga att ersätta. Man bombade också stadens BB. Sjukhuset för barnafödande låg på en kulle och en dag attackerades det med granater. Kvinnor som låg i barnsäng slets i stycken, läkare sprängdes i bitar och de nyfödda förvandlades till aska. Under belägringen iscensattes flera massakrer då man träffade platser där många människor samlats. Den värsta var 5 februari 1994 då Sarajevos saluhall träffades och 68 människor fick sätta livet till medan över 200 skadades.

Detta delvis berättat ur en bosniska flickas (numera kvinnas) ögon och därmed inte enbart opartisk information. Men också från andra vi träffat och från platser vi besökt. Kroater, Kosovarer, Albaner och Bosnier. De vars länder deltog i krigen kan erkänna att även deras soldater begick övergrepp och krigsbrott. Men serberna hamnar ändå i en klass för sig.

Under belägringen dog 11,541 personer varav över 1,500 var barn. Ca 56,000 skadades också och jag vet inte om det bara var jag eller om det stämde men det var väldigt många amputerade personer i rullstol som rörde sig i staden. Dödssiffran är dock inte fastslagen ännu då alla som försvann ännu inte hittats. Vi kom in på att fråga vart vår guide bott under ockupationen. Hon bodde på ”Sniper Alley” men hade flyttat.
”Varför flyttade du under kriget?” undrade holländskan.
”Min far var i armén och försvann 1994, så vi flyttade till min farmor.”
En stund senare ser vi en lista med alla de som officiellt stupade i kriget.
”Är din far med där” frågade någon.
”Nej” blev svaret. ”Det där är en officiell lista med döda från 2002, min far hittades först 2005″.

Timglasets midja var alltså Sarajevos lilla flygplats. Att korsa den var livsfarligt, för visserligen var den FN-styrd men serbiska prickskyttar sköt mot alla som försökte korsa landningsbanan. Frånsett denna lilla plats var området runt staden helt kontrollerat av fienden, förnödenheter var omöjliga att transportera varken in eller ut. Lösningen var att man grävde en tunnel under landningsbanan, 800meter lång, 160 cm hög och en meter bred. Genom den fraktades alla de vapen och matvaror som gick åt inne i staden. Vartenda ägg, varenda mjölkliter, allt färdades genom tunneln. Priserna blev därefter, just ägg såldes för motsvarande femtio kronor styck inne i den belägrade staden. Eftersom pengar blev värdelösa användes cigaretter som valuta. Soldaterna betalades i cigaretter och bytte dem sedan mot andra varor. I slutändan kunde man frakta alla cigaretter till utsidan och sälja dem för pengar, men de hade man ju ändå ingen nytta av på insidan, så det var poänglöst. Byteshandeln fortsatte under belägringens fulla längd.

Tunneln byggdes av den lokala militären/milisen. På Sarajevosidan började den i en lagerlokal, men på den ”fria” började/slutade tunneln i ett privat bostadshus i stadsdelen Butmir. Huset donerades av sina ägare till armén för detta ändamålet. Serberna misstänkte under hela kriget att det fanns en tunnel, men de fick aldrig reda på vart den började eller slutade. Huset i Butmir är idag ett museum och har lämnats orört sedan kriget. Fasaden är söndersliten av kulhål och en meter från ingången till tunneln sitter resterna av en granat fastgjuten i marken. Vår guide tittade på den och sa ”de bombade området för de misstänkte att tunneln slutade här någonstans, men de visste aldrig riktigt var. Den här granaten var en ”lucky shot” som landade så nära. Den dödade nio personer.”

Huset i Butmir där tunneln mynnade ut.

Under 1994-95 hade NATO med stöd av FN bombat serbernas positioner sporadiskt, men efter ännu en massaker satte man in det tung artilleriet och bombade på ordentligt samtidigt som Bosniska och Kroatiska styrkor som nu enats mot serberna pressade tillbaka dem. Slutligen skrevs ett fredsavdrag under i Daytona i USA den 14 december 1995 och belägringen förklarades avslutad den 29 februari 1996 då de sista serbiska positionerna övergavs.

Kvar var en sönderbombad stad, och ett djup skadat folk. 85% av alla byggnader var helt eller delvis raserade, staden hade mer eller mindre malts till grus under bombardemanget där som mest 3,777 granater briserat under samma dygn. Statistik avslöjar att 50% av alla barn i Sarajevo hade sett någon dödas, 40% hade själva blivit beskjutna. Vart femte barn hade bevittnat en massaker. Runtomkring i staden finns det ”Sarajevorosor”. Det är de platser där granater slagit ned och dödat fler än tre personer. Hålen efter granatsplittret har fyllts med rött spackel och liknar rosor. Med tanke på antalet offer, i snitt åtta döda och över 40 skadade per dag, så finns det en hel del rosor i Sarajevo.

Sarajevos befrielsedag är ironiskt nog samma dag som belägringen inleddes, den 5 april. Det var den dagen då staden befriades under andra världskriget, och har alltid firats som ”stadens dag” sedan dess. På en av de större gatorna brinner en evig eld i ett monument liknande det som finns i många andra städer, som en påminnelse om krigets fasor, och dess slut.
Men 2012, då det var 20 år sedan belägringen inleddes, manifesterades stadens dag på ett annat sätt än med de festligheter som man vanligtvis har. Från den eviga elden och bakåt ställde man upp rader av tomma stolar. Stolarna var vända mot elden. Staden firade att den var fri och levde men någonting fattades, och det var därför stolarna ställdes ut. Det som fattades var nämligen de 11,541 människor som inte överlevt belägringen, och alla hade de nu fått en varsin stol, så att de skulle få vara med ändå. De räta linjerna av röda plaststolar sträckte sig så lång ögat kunde se. Halvvägs nedför gatan bröts de dock av, framför en pelare av glas. Pelaren, det är Sarajevobornas minnesmonument över de fler än 1,500 barn som mördades under kriget. Här var stolarna små, för dem som skulle suttit på dem var bara barn. Men de fanns inte längre.

”Under dagen var det många som kände att de inte klarade av att gå dit” sa vår guide. ”Men när natten kommit var det inte många som klarat av att låta bli heller.”
”Stolarna var anonyma, de hade inga namn, men ju längre dagen gick så fylldes de av foton, brev och ljus. Många grät, men man såg många som höll igen. Men när de gick längst med stolsraderna och nådde de små stolarna med mjukisdjur och barnleksaker på, då grät även de tuffaste”.

Vi passerade monumentet och tårarna brände på insidan av mina ögonlock. Men att låta dem rinna nedför kinderna kändes nästan som en skymf. Vem var jag att gråta? Jag, som suttit tryggt i Sverige med föräldrar som tog hand om mig och inte försvunnit i försvaret av vår stad för att hittas först 11 år senare, vem var jag att gråta? Sorgen var inte min att känna, för förlusterna hade inte varit mina.
Så jag svalde gråten. Den samlades i en tung klump i halsen när vi passerade de lekplatser, fotbollsplaner och parker som nu är den sista viloplatsen för många av de stupade. Under kriget begravde man människor där man kom åt och den stora kyrkogården var alldeles för farlig, så Sarajevo är en stad utan centrala grönområden, men många centrala gravplatser.

Så mycket ofantlig grymhet, men samtidigt så mycket mänsklig styrka.
Jag ställde en fråga som kändes dum, men som jag hade funderat på.
”Hur påverkades känslan av gemenskap under belägringen? Uppstod en känsla av solidaritet eller såg var och en bara till sig själv?”
”Om du fick tag på ett bröd, åt du det aldrig själv.” svarade guiden. ”Om du hade en liter mjölk, delade du den med dina grannar. Man har räknar ut att den genomsnittliga dagsransonen mat var 159 gram per person. Om vi inte kämpat tillsammans så hade vi alla dött.”

När mänskligheten uppvisade sitt vidrigaste ansikte avslöjade den samtidigt upp sina vackraste sidor. I all överväldigande statistik, i de sönderslitna husfasaderna och de fruktansvärda vittnesmålen fanns det strå av hopp jag önskat att jag skulle finna där, då jag i hjärtat alltid har trott på det.

”Om vi inte kämpat tillsammans så hade vi alla dött”.
Alltså måste vi kämpa tillsammans.
Annars så dör vi.

Detta inlägg är publicerat i Europa, Resor och taggat , , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.