Bröllop och den eviga jakten

Vi kryssade från stad till stad, ständigt letandes nya parkeringsplatser, offentliga toaletter och  närmaste matbutik. Det var en hård kamp, det slet på psyket och till slut lade vi oss platt på rygg och sade ”Vi klara icke detta mer.” Därefter blefvo vi bofasta.

 

Den ständiga jakten

En toalett är en himla fin grej för allt det tråkiga försvinner till en plats man inte behöver besöka. Om man bor i en husbil däremot, försvinner tråkigheterna inte alls, de samlas ihop i en liten plastdunk. Och den ropar på tömning med jämna mellanrum.

När vi kuskat runt i Mellaneuropa på vår väg ner mot den adriatiska kusten, där vi avslutade vår förra rapportering, har det varit en jakt. En jakt på frid och själsläkning, absolut. Men framför allt en jakt på tre andra ting. Yoghurt, ost och toaletter.

 

Yoghurt

Vi gillar att äta yoghurt på morgonen. Endast 28 år gammal så ser jag ändå att jag om 30 kommer kunna hävda samma sak men med tillägget ”Å det har jag alltid gjort å så ska det minsann fortsätta!”. Nu är yoghurten en ganska ny grej, för vi käkar grekisk yoghurt hemma i Sverige, den fete, och det är en lyx vi bara unnat oss i ett drygt år hittills. 10 procent fett ska det va, himmelskt gott är det och eftersom den är stabbig som asfalt tar man ju inte mycket mer än en deciliter men man står sig bra ändå.

I resten av Europa så jobbar de inte på samma sätt. Yoghurten är skit, helt enkelt. I Tyskland har de världens godaste i och för sig, men bara den de har i ekologiska butiker och där är priset inte gratis. Men vill man ha god fruktyoghurt (och äppeljuice) är Tyskland landet man ska åka till. Överallt annars säljer de skiten i små portionsförpackningar och konsistensen har varit alltifrån lättmjölk till citronblandad crème fraiche. Varje frukost har varit en gamble. Att den psykiska påfrestningen varit enorm förstår ni säkert.

 

Ost

Ost är ju ett kapitel för sig. Dels har de den dåliga smaken att skära upp osten i butiken. Man pekar på en ost och sen kommer en ryska mattant med sina flottiga fingrar och skivar upp så mycket ost man vill ha. Man vill inte ha så mycket ost för 97% av all ost smakar hyvlad flip-flopsula och är knappt ätbar. Finost är superdyrt och inte ens med i diskussionen, vi reser ju trots allt på budget här. Vi brukar köpa fetaost för att vi äter mycket grekisk sallad till lunch, det är behändigt. Men hushållsostarna är fördjävliga. Så jag uppmanar eder, svenska landsmän, ta vara på era kyldiskar i rikets alla snabbköp ty de vara guld värda.

 

WC

Sist men inte minst till vad jag själv benämnt som ”Den stora bajsjakten” men det var tydligen inte diskret nog så jag skall hädanefter benämna det ”klosettfrågan”. Klosettfrågan är en delikat situation vars status påverkas av en rad olika parametrar som beroende på vilket sätt de samspelar med varandra kan utlösa en mängd olika resultat. En parameter är tömningen. Då vi själva ansvarar för tömningen av septiktanken i vår porta-potti är det ett strikt fekalieförbud som råder. Enbart urin är tillåtet.

För dig som aldrig haft den stora ynnesten att använda en kemisk toalett (porta-potti i folkmun) så beskrivs det enkelt som två plastdunkar ovanpå varandra förbundna av en lucka. I den nedre delen samlas avföringen tillsammans med en parfymerad bakteriestam som bryter ned dålig lukt. I den övre dunken finns rent vatten som man spolar med. Man öppnar luckan vilket ger fri lejd ned till septitankens buk, man sätter sig på ringen, gör det man ska, spolar och stänger sedan luckan och fäller ner locket. Enkelt. Konstruktionen är tillverkad i plast och inköpt på Biltema. Dina naturliga fråga blir således ”Har du haft sönder toaletten?” Mitt svar är ”Självfallet.”

Sen måste man tömma det här, det görs med fördel på speciella tömningsstationer men för att inte komplicera förklaringen onödigt mycket går man med en stor dunk skvimpades med sitt eget piss, häller det i ett hål, får stänk på fötterna, försöker spola av allt med en slang, fyller på lite mer vatten och går med klafsande steg tillbaks. Ni kanske förstår varför det är förbud på nummer två i husbilen?

Det här leder ju dock till akuta problem. Alla större ärenden måste utföras på offentliga toaletter, vilket också är en parameter i problematiken. I städerna tror jag att minst hälften av vår vakna tid gick åt till att antingen aktivt leta efter eller att göra en inre behovsvärdering kring hur bråttom det var till toan.

Problemen följde snart i spåren av vår begränsade klosettillgång. Man kom fram och behövde den plötsligt inte längre. Man behövde verkligen och var tvungen att gå på offentliga toaletter som i alla fall i Berlin mest verkade användas som butiker av heroinförsäljarna eller så stod folk på toalettstolen och bajsade på golvet. Det var så det såg ut i alla fall. När man väl fick tag på en toalett, man smet in på en restaurang eller ett café eller betalade pengar för en vedervärdig helautomatisk offentlig toa (som i Wien automatiskt öppnade dörrarna efter 20min vare sig du var klar eller inte och bara gav ut tio bitar toapapper. Det var svettigt…) blir man ofta så överväldigad att man nästan glömmer bort vad man är där för att göra, och allting börjar om. Det är några av de olika resultaten jag pratade om i inledningen.

Tillgång till toalett är helt klart bra för magen, att bajsa på beställning förorsakar hårdhet och magknip. Icke att rekommendera.

 

Den fortsatta resan

Som vi rapporterat var vi i olika städer, klättrade lite i berg och till slut kom vi ner till havet. Ack du ljuvliga syn, ett skimrande safirblått medelhav vars vita klippor slängde sig i dess svalkande vatten. Fantastiskt.

Eftersom vi tidigare i år blivit inbjudna till ett bröllop, mellan F och A, så hade vi i Wien bokat biljetter från Zadar till Oslo och tillbaks för att kunna delta. Jag skulle även ha rollen av Tjötmaster så det var ju väldigt hedersamt. När vi väl kom till området kring Zadar hade vi nästan två veckor kvar tills att flyget gick. Vi hade inte så mycket val än att bli bofasta helt enkelt.

För två luttrade nomader som oss så kändes det först lite ovant att inte ständigt befinna sig på vägen, men när vi parkerat bilen fyra meter från vattnet, kopplat in fläkten och datorn, hittat den trådlösa anslutningen till internet bland fikonträdens frukter och dykt i från bryggan kändes det helt okej ändå.

Vi hade stannat vid en liten privat camping precis bredvid kustväg nummer 8, som sträcker sig längst med hela Kroatiens Medelhavskust. Dusch, toa, kyl, spis, havet. Här fanns precis allt man kunde önska sig. Efter tre dagar var vi tvungna att byta plats, så vi tänkte åka till en annan camping. Vi åkte 6-7 mil till en annan del av kusten. Campingen visade sig vara kanon men vattnet var fruktansvärt. Det såg ut som bilderna från oljekatastrofen i Mexikanska bukten. Långt ute i vattnet, strax innan jordens krökning gjorde att de försvann ur mitt synfält kunde jag se folk som lojt vadade omkring i knähögt vatten. Det var långrunt. Stranden var en blandning av klippblock, betongklumpar och rutten lera. J tittade på mig med besviken blick.

”Det här var inte så fint.” försökte hon.

”Jag badar fan inte här.” utbrast jag förbannat. Nu såg hon ännu mer besviken ut för vi var helt sjöblöta båda två, det var 35 grader ute och vi hade kört bil. Men hon var inte speciellt intresserad av att bada i lerviken själv.

”Det här är det värsta stranden jag sett i hela mitt liv.” Konstaterade jag. ”Vi badar inte här, vi åker tillbaks.”

Sagt och gjort, vi vände tillbaks och stannade i 12 nätter på samma camping. Vattnet var klart och svalt. Vi läste böcker, kollade på film, lagade mat och tog det lugnt. Ibland promenerade vi en kilometer till matbutiken för att handla och vid två tre tillfällen joggade vi till och med. Helt underbart och absolut fantastisk. Innan jag åkte räknade jag ihop hur mycket böcker jag egentligen läst på semestern. Det visade sig bli 11 stycken på sammanlagt drygt 3,700 sidor. På två månader. Då har man fan semester.

 

Fosterlandet

Tidigt på onsdagens morgon tvingade vi oss ur sängen. Vi tog ett morgondopp klockan 06.00 i den kroatiska gryningen. Väskorna var packade och allt var förberett dagen innan. Vi åt frukost och styrde ut på den tomma landsvägen. Målet var Zadars flygplats, Oslo och Karlstad.

Tillsammans med alla andra vars semestrar var slut (men inte vår!) kilade vi oss ner i Ryanairs trånga och obekväma säten. Med två t/r biljetter mellan Kroatien och Norge som man fått för 2400SEK kan man kanske inte klaga men om man är 192,5 centimeter är det fullständigt omöjligt att få plats i sätena. Jag är 192 så jag hade 5mm att spela på innan mina knän klämdes fast mot stolen framför.

På Moss flygplats hämtades vi upp av min yngste brorsa N, som var dagens hjälte (om inte veckans) när han hämtade oss på flygplatsen. Visserligen reser vi på en budget men vi kunde ju inte neka chauffören en lunchpizza för besväret, så den intogs i utkanten av Moss.

Väl hemma i Karlstad så var det både skönt och konstigt. Morgondopp och frukost i Kroatien, lunch i Norge och middag hemma med föräldrarna i Karlstad. Häftigt, men det är ju samtidigt skevt att vi människor reser så himla fort överallt.

J´s mamma passade på att komma ner och det var kul att få visa henne/dem runt i staden lite. Båda har varit här innan, hennes mor för länge sedan och J tillsammans med mig några kortare vändor men nu hade vi tid att ta in staden lite. Vi åkte båtbussen (rekommenderas) gick på museum och fikade. Svärmor åkte och bröllop stundade (som besökare).

Jag hade spenderat de senaste två veckorna i kalsonger, i bland med ett linne, så att ha kostym på sig blev aningen chockartat. Vi var himla tjusiga, J och jag, när vi åkte mot bröllopet och trots att bröllopsparet är ena fina ena så var man ju ändå lite orolig att man skulle överglänsa dem, det ser ju inte bra ut. Men de var fantastiska, F var riktigt stilig och A var en filmstjärna. Man skulle kunna skriva att hon hade tagit inspiration från något årtionde, men det hade hon inte. Hon hade helt enkelt åkt dit och hon var jättevacker. Jag och J kunde andas ut och inga scener ställdes till med.

Jag pratade på och gjorde mitt bästa som talkshow-värd under bröllopet. Flera personer höll tal och det framfördes en sång om de älskande tu. Allt i allt en väldigt fin och ärlig tillställning. Och himla kul att träffa en massa gamla bekanta som man ibland inte sett på många år.

På tisdagen åkte J till Göteborg för att träffa lite vänner, själv har jag suttit på kammaren och skrivit. Gick ut med farsan och brorsorna på några öl en kväll, var över till T och S en annan och pratade gubbrock och Tupperware. Idealiskt.

 

Om några dagar flyger vi tillbaks till ”det lilla miraklet” (bilen). Lite mer söderut ska vi och som det verkar blir det några länder på Balkan innan vi tar färjan över till Italien. Nya äventyr, så keep posted!

 

Kramar och hälsningar.

 

Detta inlägg är publicerat i Europa, Resor och taggat , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.