En lång väg från Sjumilaskogen…

I mitt förra inlägg skrev jag om mina upplevelser från en skola med övervägande andel svenska elever. Senare i livet kom jag att arbeta en del i skolan och då jag flyttade till Göteborg hamnade jag i ett område där situationen var den diametralt motsatta den från min hembygd.
Jag vikarierade under sammanlagt nästan ett år på Sjumilaskolan i Biskopsgården i Göteborg. Biskopsgården är ett miljonprogramsområde på Hisingen, och har sedan nittiotalet mer och mer blivit sinnebilden för en förort i ordets negativa bemärkelse. Nedskärningar, fattigdom, gängbildningar och social utsatthet präglar inte bara mediernas rapportering utan också mångas dagliga tillvaro. På min gamla grundskola skulle jag gissa att 98% av eleverna hade biologiska föräldrar där båda var födda i Sverige (jag var en av de 2 andra procenten). På Sjumilaskolan hade 98% av eleverna invandrarbakgrund, varav de allra flesta hade båda föräldrarna födda utomlands och många av eleverna själva hade invandrat till Sverige trots sina unga år. Att situationen ser ut som den gör beror till stor del på att Sjumilaskolans upptagningsområde ligger precis i de kvarter där socialen och Migrationsverket hyr väldigt många lägenheter. Det innebar att koncentrationen av nyanlända och familjer med social och ekonomisk problematik är extrem, den skola som ligger närmast rent geografiskt har bara ca 50% invandrarbarn, trots att den ligger i stort sett i samma område.

”Kan du komma hit, barnen väntar.”
Jag hade flyttat till Hisingen drygt ett halvår efter att jag flyttat till Göteborg. Via svarta tvåmånaderskontrakt i tredje hand och några veckor helt utan bostad fick jag flytta in hos en kompis klasskamrat, i vardagsrummet. Väl installerad plockade jag upp telefonkatalogen och kollade på kartdelen vilka skolor som låg närmast. Skrev ner namn och adress till ett tiotal och började ringa runt och anmäla att jag kunde jobba som lärarvikarie. Sedan jag flyttat ner och mina pengar tagit slut hade jag levt på brödsmulor, så det var dags att skaffa sig ett jobb. Jag ringde Sjumilaskolan.

”Hej, jag heter X och jag kan tänka mig att jobba som vikarie.”
”Ok” svarade rösten på andra sidan. ”Vad har du för erfarenhet eller utbildning?”
Jag berättade om min lilla erfarenhet och obefintliga utbildning.
”Jag skriver upp ditt telefonnummer så hör vi av oss.”

Nöjd med mitt dagsverke där jag lyckats sprida namn och nummer till åtminstone en handfull skolor somnade jag på kvällen. Strax efter åtta dagen efter rycktes jag ur min törnrosasömn av att mobiltelefonen ringde.

”Hej, jag heter A och är rektor på Sjumilaskolan. Jag ser på en lapp här att du kan tänka dig att jobba som vikarie.”
”Ja, det stämmer.”
”Kan du komma nu? Barnen är i klassrummet och läraren är sjukskriven.”
”Vadå, är de i klassrummet nu?”
”Ja.”
”Jag är på väg.”

Ett namn och ett oregistrerat mobilnummer kvalificerade mig som ansvarig för femton barn i lågstadieåldern. Barn med hårt arbetande föräldrar som lämnat in det finaste de har till skolan för att de ska vara trygga och få en utbildning. Jag hade med lätthet kunnat lassa ombord dem på en minibuss och sälja dem till skrupelfria människohandlare, det enda jag skulle behöva göra för att aldrig åka fast var att dumpa mobilen och blondera håret. Men det gjorde jag inte, jag blev totalt förälskad i ungarna och jobbade där varje dag de följande sju månaderna.

För dig som aldrig åkt med vagnen ut mot Biskopsgården är det svårt att se vad jag upplevde då. Jag var 21 år gammal, relativt nyinflyttad till vad jag tyckte var en enorm stad och hade spenderat extremt få timmar av mitt liv bland höghus och betong. Att åka vagnen dit ut var som att åka till Brooklyn eller Harlem på sjuttiotalet. Ju längre ut vi kom, desto mer slitna blev husen. Till slut var jag den enda ljushyade på vagnen och med stigande nervositet undrade jag hur långt ut Biskopsgården låg egentligen. Vi passerar en basketplan omgärdad av enormt höga gallerstaket. Ett gäng ungdomar spelar basket framför en smutsgul byggnad. ”Sjumilaskolan” står det på en trasig skylt. ”Va fan”, tänkte jag.
Efter att tag hittade jag rätt och visades in i ett klassrum där tio-femton ungar satt och lekte.

”Hej”, sa jag, ”Hej hej”, svarade de. Sen var lektionen slut. Det visade sig snart att vi var två fritidspedagoger som jobbade i lag. Min kollega kom in och hälsade på mig med ett stort leende och presenterade sig. Det var en kvinna strax under femtio med jemenitiska rötter och det skulle senare visa sig att hon var den odelat mest vidriga människa jag någonsin träffat, en motbjudande häxa och falsk gam. Att hon var från Israel gjorde inte saken bättre. Men mer om det en annan gång, kanske.

Hur skapar man lugn i en orkan?
När jag arbetade i Biskop så var det första gången som jag verkligen kom i kontakt med den delen av Sverige. Uppväxt i en liten mellansvensk bruksort fanns inte de problem jag mötte här. Social misär var fyllegubbar på bänken, fäder som drack och slog sina barn eller bråk på skolgården. Naturligtvis fanns det också värre problem, men samhället såg annorlunda ut. I Biskop var det annorlunda. Barnen växte upp i ett sammanhang där de inte kände till annat än vad de hade runt knuten. Många föräldrar pratade dålig eller ingen svenska, många var också analfabeter eller hade bara gått några år i skolan i sitt eget hemland. De äldre syskonen och släktingarna hade antingen satsat på skolan och utbildningen eller en kriminell identitet. Båda förde dem vidare till stora institutioner, men av olika slag.
Mina kollegor var alla engagerade och duktiga (utom Kommendorskan som jag fastnat med) men bakbundna av en lam ledning, begränsade resurser och en omgivande förort där livet var en ständig kamp. En av de andra fritidspedagogerna åkte moped till jobbet. Han låste in den varje dag i soprummet då det var den enda ståldörren på skolan efter att eleverna i årskurs ett första gången han tog med den till skolan instruerat honom i hur man bäst stjäl hans moped på en halvminut. Han berättade upprört om en gång då en ung man blivit avrättad i sandlådan inne på en av gårdarna till bostadshusen och hur barnen när kroppen fraktats från platsen och avspärrningarna var hävda petat omkring med resterna av hans hjärna i den blodindränkta sanden. ”Hur fan kunde de inte tömma sandlådan?”.

Meningen var att man skulle bedriva undervisning i den miljön. Det finns massor av saker som man kan skriva om min tid på Sjumilaskolan. Om hur hur en pappa hämtade sin dotter från dagiset och frågade vad de gjort. Då hon berättade att de tränat på luciasånger och att hon klätt ut sig till lucia fick hon en rungande örfil och en utskällning. Kristna traditioner skulle hon ge fan i. Eller när jag försökte medla mellan några somaliska tjejer som bråkat. De elakaste de kunde tänka sig var att rycka sjalarna av varandra så att håret syntes. När jag frågade varför de bråkade så visade sig det att de hade fått strikta förmaningar hemifrån att inte beblanda sig med varandra då de kom från två rivaliserande klaner i sitt hemland och låg i en flera generationer lång blodsfejd med varandra. Vad den fejden berodde på eller innebar visste de förstås inte, men de fortsatte villigt att föra den vidare. Jag minns hur vi pratade om fars dag. Vad arbetade deras fäder med, var de snälla, skulle de köpa någonting till dem? Några av barnen satt tysta och tittade i marken, för i deras hem fanns det inga fäder att fira. De låg begravda i grunda gravar i Somalia, Palestina eller Irak. När vi pratade om mors dag var det andra barn som fick tårar i ögonen, för deras mödrar vandrade inte heller längre på jorden. Extra ont gjorde det då jag förstod att en av de små flickor som genomled fars dag med sorg i hjärtat, gjorde det samma även på mors dag…

De bästa lärarna i vårat land behövs på de här skolorna. De mest engagerade psykologornera och terapeuterna, de kunnigaste rektorerna, de idérikaste pedagogerna och de mest brinnande fritidsledarna. Samhället stoppar in klanfejder och religiösa motsättningar i samma lilla klassrum. De föser ihop etniska grupper med sekel av antagonism mellan varandra och förväntar sig att deras barn skall ha hemspråksundervisning tillsammans. Mödrar som lämnar sina barn till skolan möter sina makars mördare på skolgården. Så ser verkligheten ut, och så kommer verkligheten att fortsätta se ut om vi skall ta emot människor hit. Och det ska vi. Men vi skall inte, som idag, välkomna dem med slitna lokaler, slitna lärare, oengagerade politiker och skolledningar och en armada av outbildade unga vikarier som tvingas fånga upp de fallande bitarna efter bästa förmåga. Sjumilaskolan var en spännande utmaning, fylld av möjligheter där man skulle kunna utveckla människor med så många olika bakgrunder och förmågor. Men den behandlades som en mänsklig soptipp.

”Du vet, han sköt polisen”
En dag kom barnen (åk 1-3) till min lektion. Barnen hade flera ggr i veckan ”Praktiskt Arbete” som det kallades där de inte satt i skolbänken utan spelade spel, lekte osv för att träna på sina sociala förmågor. Jag höll i det efter bästa förmåga. Tanken vara att träna på saker som samarbete och att fungera i relation med andra. Jag vet inte om man har sånt på alla skolor, men här kändes det viktigt. Många av barnen lekte med varandra även på fritiden då det flesta var mer eller mindre grannar med varandra. Området kring skolan är uppbyggt av helt slutna fyrkantiga hus i tre-fyra våningar med en stor innergård. Gården nås via stora öppna portar genom husen och balkongerna vetter inåt gården från många av lägenheterna. Vad som pågår på innergården ses alltså av hela huset. De större husen har ca 20 uppgångar och då jag skulle gissa att det är minst sex lägenheter i varje uppgång (två på varje av de tre planen) så ger det 120 lägenheter på en gård vilket skulle betyda att i alla fall ca 500 människor bor i samma hus.

På kvällen den 27 oktober 2004 var antagligen de flesta av dessa människor hemma. Eftersom barnen i min klass inte gått och lagt sig än kanske klockan var runt åtta på kvällen. Middagen dukades undan, folk läste sina läxor eller kollade på TV. Plötsligt hörs ljudet av en helikopter. Ljudet stiger då den kommer närmare och en ljuskägla lyser plötsligt upp oktoberkvällen. Människorna i huset vaknar till. På innergården dundrar nu flera av Göteborgspiketens fordon in. Rytande V8-motorer i de tunga bussarna som rusar då chaufförerna trycker på gaspedalen. Gården insveps i ett blinkande blått sken och tystnaden slits isär av tjutande sirener. Fönstren fylls av nyfikna ansikten. Ut från polisens fordon stormar en med automatvapen beväpnad insatsstyrka. Det här är Göteborgspolisens tyngsta garde, flera stycken vältränade poliser som med skyddsvästar, sköldar, maskering och hjälmar snabbt radar upp sig vid sina fordon. Flera av poliserna är nära två meter långa och väger långt över hundra kilo per man med all sin utrustning på. En av portarna öppnas och poliserna stormar in. I några sekunder är det alldeles lugnt, scenen upplyst av kalla sirener och polishelikopterns strålkastare som slickar husfasaden.
Så hörs en kraftig explosion när poliserna gör en inbrytning i en av lägenheterna och kastar in chockgranater som lyser vitt genom fönstren. Polisernas skrik då de i full mundering stormar lägenheten. Plötslig hörs en salva från ett automatvapen. I lägenheten befinner sig en man i trettioårsåldern som är efterlyst för förberedelse till grovt rån. Han mötte poliserna med ett laddat automatvapen som han avfyrade mot de instormande bjässarna. Andra polismannen in tar en direktträff i bröstet, endast räddad av att han tagit på sig dubbla skottsäkra västar. Han träffas även på hjälmen och i halsen. Mannen släpper sitt vapen och övermannas av polismannens kollegor. Ögonen i fönstren ser hur en polisman förs bort i ambulans och hur en annan man släpas ut i handbojor. Med vrålande motorer lämnar piketbussarna innergården, helikopterns vakande öga slocknar då ljudet från de smattrande rotorbladen tonar ut i natten. Kvar lämnas en rad obesvarade frågor. Kvar lämnas hundratals barn som snart skall sova, men som undrar vilken lägenhet poliserna skall besöka nästa gång.

”De skriker, slår eller skakar oss”
Den morgonen fick jag ingående beskrivningar från barnen kring vad som hänt dagen innan. I GP kunde jag läsa att polisen skulle gripa en efterlyst man som då öppnade eld mot polisen. Jag förklarade för barnen att polisen inte alls var död, vilket de hävdade med bestämdhet. Jag försökte också förklar att poliserna inte bara kom och hämtade folk hur som helst utan att de gått in i den lägenheten därför att den mannen var där. Lika bestämt hävdade barnen återigen motsatsen då de minsann kände folk som fått sina dörrar insparkade av polisen och blivit hämtade utan anledning. Mina försök att lugna dem stod sig slätt.

I ett område där samhället håller på att tappa greppet, öppnas det upp för andra grupper att större utsträckning ta över det greppet. En av de grupperna är de kriminella gängen, som naturligtvis har möjlighet till ett friare spelrum i områden där statens repressiva inflytande är försvagat. På samma sätt tar religiösa grupper på sig ett socialt ansvar i områden där statens sociala inflytande är försvagat. I vissa områden, såsom Biskopsgården är det sociala inflytande försvagat på grund av bland annat bristande resurser. I andra områden, såsom i de områden som har en starkt frireligiös/kristen prägel är samhällets inflytande försvagat därför att medborgarna på ideologisk grund aktivt valt bort samhällets service till förmån för andra aktörer som erbjuder liknande tjänster som bättre tilltalar dem. En grov förenkling av läget kan ge vid gällande att där troende kristna begränsar samhällets sociala inflytande över dem gör de det som individer ur en ekonomisk och social medelklass som väljer det för dem mest attraktiva av två alternativ (tex kommunal omsorg vs. Kristet baserad dito), medan de praktiserande muslimerna i första hand tillhör arbetarklassen (i Sverige, de kan mycket väl ha en annan klassbakgrund i sina hemländer) och bara har ett alternativ, nämligen det som erbjuds dem i avsaknad av kommunala insatser. In kliver de muslimska koranskolorna. Jag är ingen vän av religion men det här skall inte heller bli en kritik mot religion. Det är bara en redogörelse för egna erfarenheter. I samhällen där stat/kommun faller till föga kliver andra krafter in. Dessa kan vara progressiva eller destruktiva. Samhällen styrda av religiösa dogmer anser jag vara destruktiva, samhällen styrda på annat sätt kan vara motsatsen. Kristna företrädare förhindrar på religiösa grunder spridningen av AIDS, muslimska företrädare hänger på religiösa grunder homosexuella i lyftkranar och Judiska företrädare vägrar på religiösa grunder att diskutera hur det ska bli fred i Palestina. För att skrapa på ytan.

I Biskop så gick flera av barnen i Koranskolor på eftermiddagarna. Några gick en gång i veckan, andra tre till fem gånger. Efter ett tag förstod jag att det fanns flera skolor, varav de olika etniska/religiösa inriktningarna hade sina egna. Den somaliska gruppen hade en skola som ansågs var extra hård. Jag frågade några av de somaliska tjejerna vad de gjorde på skolan. ”Läser Koranen” svarade de. ”Ok” sa jag. ”Vad står det i den då?” Plötsligt började de tre tjejerna unisont att gunga fram och tillbaks i takt och mässa på arabiska. Efter en stund frågade jag dem var det var. ”Koranen” svarade de. ”Men vad betydde det?” frågade jag och de tittade på mig som om jag var dum i huvudet. ”Men det vet ju inte vi, det är på arabiska. Vi pratar ju Somaliska”. Jahaja, dum fråga så klart…

Efter ett tag kom det fram att allt inte stod rätt till på den Somaliska koranskolan. Eleverna berättade för mig om missförhållandena, och jag tog upp det med skolans ledning. Ingenting hände. Jag skrev ner barnens berättelse och skickade till rektorn. Återigen hörde jag ingenting. Texten nedan är brevet jag skickade, ett av många små strån till den stack som förklarar varför samhället och människorna i det är som de är. En stack som kräver att att förorternas utmaningar måste ses som just utmaningar och inte problem, för med problem för ögonen är det svårare att hitta drivet framåt.

***

Anteckningar kring koranskolans bestraffningsmetoder.
Noterat av vikarierande fritispedagog X.

21-10-2004
A-gruppen klass 1X
PA-lektion i klassrummet Trollet
Sjumilaskolan

Vid en gruppdiskussion vid samlingen som kom att handla om Bibeln och Koranen berättar eleven XX om att det på Koranskolan finns en ”lärare” (vid namn A) som alla är rädda för därför att han bestraffar dem när de svarar fel eller inte har gjort sina läxor på ett sätt som deras ledare eller ”lärare” anser godtagbart. Bestraffningar delas även ut i olika grad då A anser att barnen är mer eller mindre störande. Det finns tre olika straff som barnen kallar ”slå-straffet”, ”skrika-straffet”, och ”vänta-straffet”.

”Slå-straff” innebär att ”läraren” för in eleven i ett annat rum (”Bakom den gröna dörren…”) där straffet delas ut. XX har själv inte utsatts för denna form av bestraffning, så hon är inte helt säker på vad bestraffningen innebär, men hon tror att de vuxna tar ”nyptag” i skinnet på olika delar av kroppen (armar osv.) och vrider om huden. Hon säger att när de kommer ut ur rummet så gråter de alltid, och alla de andra barnen skrattar åt den bestraffade, vilket innebär en ytterligare förnedring. Vid vidare förfrågningar framkommer det att eleven YY, som även han deltar i diskussionen, blivit utsatt för ”slå-straffet”. Han berättar att han förts in bakom dörren och han berättar att hans ”lärare” där skakat om honom kraftigt och avsiktligt stampat honom på fötterna/tårna flera gånger i bestraffningsrummet.

”Skrika-straff” innebär att ”läraren” fattar eleven med båda händerna och ruskar honom/henne kraftigt, samtidigt som han skriker åt barnet.

”Vänta-straff” innebär att man får vänta kvar efter det att undervisningen är avklarad, dvs. kvarsittning. Barnen säger att det rör sig om mellan 10 minuter till en timme, tidsangivelserna är dock aningen diffusa. Detta straff kan även kombineras med den fysiska bestraffningen. Blir man slagen innebär det alltså inte att man klarar sig från ytterligare bestraffning i form av kvarsittning.

Dessa uppgifter framkom under en diskussion i klassrummet under vår samling som inleder lektionen. Några av uppgifterna har även tillkommit vid några senare tillfällen då jag frågat några av eleverna om Koranskolan. Ingen av eleverna har dock ”förhörts” eller utfrågats enskilt, och allt har skett ”i förbifarten” för att inte få eleverna att känna sig pressade eller utsatta på något sett. Min uppfattning är att förhållandena på ”Koranskolan” inte är något som eleverna har svårt att prata om, utan de svarar utan omsvep på direkta frågor om bestraffningar osv.

09-12-2004
XX

***

Det var när jag kollade igenom min dator och hittade redogörelsen som mina minnen från Sjumilaskolan kom tillbaks till mig. Minnen av helt underbara barn i en omgivning de hade svårt att förstå och anpassa sig till. Barn som lekte och skrattade, bråkade och grät, precis som alla andra. Som hade hårt arbetande föräldrar som slet på dubbla jobb för att få vardagen att gå ihop ekonomiskt. Jag minns en liten flicka som alltid stod och väntade på personalen som låste upp den första avdelningen på skola/fritids kl.06.00 och som alltid stod kvar och väntade på sina föräldrar efter att den sista avdelningen låstes kl.18.00. Hon var inte övergiven, hon var älskad. Hennes föräldrar ville spendera lika mycket tid med henne som alla andra, men de jobbade, jobbade, jobbade.
En annan liten tjej i sexårsgruppen, en supersöt liten en med thailändska föräldrar blev hämtad av polisen en dag. En civilklädd polis och två personer från socialen plockade med henne hem efter skolan eftersom båda föräldrarna satt häktade för grova narkotikabrott. Men de älskade henne och hennes bror, de plockade alltid upp dem efter skolan och de deltog på alla föräldrarmöten. Verkligheten var alltid mer komplicerad än man ville, aldrig var någonting svart eller vitt.
Jag gick vidare från Biskopsgården. Jag bytte jobb och började jobba med de som lekt på biskopsgårdens gator när det var nybyggda. Kvinnor och män som var ljusare i hyn än barnen på Sjumilaskolan, men vars hjärtan var oändligt mycket mörkare efter år av missbruk, sorg och utanförskap. På sätt och vis var det en cirkel som slöts, för jag insåg att om jag jobbade kvar länge nog med de hemlösa och de missbrukande skulle jag nog träffa några av barnen från skolan förr eller senare. Men det allra flesta av dem kommer växa upp till starka och självständiga människor. För även om Biskopsgården har mörka sidor är det också en plats där människor segrar varje dag, för varje dag som man inte låter omständigheterna diktera livet, kan man somna som en vinnare. Fan, det låter lite pretto. Men de kommer blir grymma människor.

För dig som vill läsa mer:
GP om skotten mot polisen.

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.