Framtiden, samtiden och den av minnen fyllda historien.

I ett sken av gnistrande guld från stadshusets tre kronor rullar jag ut från Stockholms centralstation. Ett böljande vatten följer mig förbi putsade stenfasader då kyrkornas torn ser mig färdas hemåt. En plats tyngd av historia, en plats fylld av alla de liv som levts mellan klocktornens vakande ögon, grändernas vindlande gångar och tunnelbanestationernas metallspärrar.

Jag vill skriva en hyllning till min hembygd lika gråtmild som jag själv blir i goda vänners lag. En hyllning till den historia som får ögonen på min moders mor att tåras då hon minns krigets fasor och hur hon som liten lärde sig hata ryssen och svensken som genom historien försökt kväsa hennes folk. En text till gravarna från de män som offrat sitt liv i kampen för min faders land och minnet av de kvinnor som i ett traditionellt samhälle ändå klivit fram och offrat än mer än martyrerna eftersom de var tvungna att leva kvar med sorgen, skulderna och ansvaret.

Men den texten kommer aldrig kunna skrivas, för kärleken i mitt bröst är sådan att orden inte kommer att göra den rättvisa, så därför kommer den alltid vara min och ingen annans. Den historia jag vandrar i och som vandrar genom mig låter sig inte skrivas ner, för den vandrar vidare från det att orden satts på papper.
Jag har besökt min älskade Mormor i en huvudstad som tar avsked från mig med en klarblå himmel, men mötte mig med ett gråkallt dis. Jag har besökt några av min barndoms gator för att finna inspiration, mod och perspektiv. Till detta land där jag lever har jag ingen direkt historisk koppling. Ingenstans kan jag säga att “Här bodde min familj”, “Här arbetade min farfars far”. Min lott är den av de inflyttade sönernas och döttrarnas. Jag är emigranternas barn och jag söker historien i de brända fälten. Fält brända av fälttåg, länder med befolkningar stärkta av hat och stoltet. Folk som aldrig kuvats.

Den enda historia jag har är den jag själv upplevt. Jag har placerats i ett sammanhang där kärleken till min hembygd blir det som knyter mig till landet. Där en avlägsen familjehistoria ersätts av en konkret och verklig nutid. Mina egna steg genom livet är den historia jag har att falla tillbaks på. Gamla vänner och nyare bekantskaper som delar ett minne av bygden, uppväxten och sammanhanget. Vi är stolta Värmlänningar. Vi är födda och uppväxta i ett land besjunget av skalder och förevigat av historieberättare.
Att tillbringa tid i Värmlänningars lag är att tillbringa sin tid med vänner. Aldrig väcks väl stoltheten till liv så som när de som växt upp bredvid mig höjer sina glas i en gemensam skål till hembygdens ära. Jag kommer aldrig vara Svensk, men Värmlänning är jag till den dag jag lämnar detta jordeliv. Envisa bygder där skogen brukats och malmen brutits, ett land av inflyttade som sökt friden, stillheten och välståndet. Ett folk som mött en obändig skog och djupa sjöar. Svältvintrar har tvingat dem i västerled för att handla och plundra. I båtar av värmländskt virke med det inhemska järnet i lasten återvände de med exotiska kryddor, metaller och rikedomar för att begravas i gravfälten där jag vandrade som liten. Skogen var åter deras hem, en skog som de byggde sina hus av, flottade nedför floden och malde till papper. Industrierna byggdes upp och de isolerade värmländska byarna växte runt fabrikernas skorstenar. Men när rikedomen tog slut försvann ljuden av slamrade stål och dundrande tåg från våra skogar då industrierna allt mer dog ut. Kvar blev ett folk som fick söka nya vägar. Ett folk som ses som sävligt och lite trögt, men som ständigt förvånar mig med sitt djup, sin känsla och värme. Värmland är mitt hem, värmlänningarna är mitt folk och resten av detta land kommer aldrig kunna ge mig det jag hittar i detta landskap.

Åke
Jag har aldrig träffat den man vars svenska blod flyter genom mina ådror. Jag har sett bilder från ett oroligt fyrtiotal då unga män låg i beredskap vid landets gränser. Där, med tysken i synfältet låg min Morfar. Samtidigt hukade den flicka som ödet gjorde till hans fru då bomberna föll över ett Helsingfors paralyserat av skräck. Ett land slitet itu av ett inbördeskrig bombades nu av både ryssar och tyskar. Den tonåriga flickan hjälpte till med att plocka döda löss från smutsiga bandage för att sedan koka dem så rena det gick. Bandagen virades runt skadade armar och ben, men det fanns inga bandage för alla de hjärtan som brast i ett krig ingen önskat. Studenternas blommor placerades på gravarna till de klasskamrater som offrat sina liv vid fronten för kamraternas frihet. För att min mormors klasskamrater stred med kängorna fast förankrade i den finska jorden mot en fiende där de var utnumrerade hundra mot en kunde hon fullfölja sin skolgång. Artonåriga pojkar tvingades ut till fronten med geväret i handen och stred utan att backa, priset för modet var deras liv. Finland förblev fritt, men de tusen sjöarna land fick betala ett högt pris i spillt blod och fällda tårar.

Han var inte flygare Åke, men det här är ett av alla krigsflygfält från Beredskapstiden.

Irland
Över mjuka kullar löper vinden fri. Ett böljande hav av grönt gräs följer dess taktpinne. När jag sluter mina ögon kan jag färdas dit närhelst jag vill. Jag vandrar över vattentunga ängar, med en karg kust och ett oändligt hav i fjärran. Jag bär med mig platser nedvävda genom generationer av historia. Det här är en annan del av mina barndoms gator. I Värmland vandrade jag dagligen, i Stockholm då vi besökte mormor och gatorna i Dublin är även de utforskade genom ett barns ögon. Detta Dublin, en stad byggd av ett folk med raka ryggar, där såren från historien fortfarande går att se i kulhålen på stadens väggar. Ett stolt folk som genom sina sånger minns de unga män och kvinnor som marscherade från sina fält och åkrar, som lämnade sina städer och byar för att hellre offra sitt liv än att ge upp drömmen om frihet. Som med vapen i hand stred för frihet inte bara för sig själva, utan för hela sitt folk. En strid närd av hatets eld och frihetens längtan. En strid där utgången kanske ansågs vara oviss men ändå var oundviklig. Århundraden av förtryck som enbart ändades genom råa och brutala mord, heroiskt mod och obändig vilja. Ett folk som vann sin frihet, ett annat folk som blev snuvade på sin. Striderna fortsatte, folket i norr var fortfarande inte fria. Insikten att om jag fötts där hade även jag inte haft rätt att gå i vissa skolor, bo i vissa områden, äga min bostad, inneha en viss förmögenhet eller jobba med vissa yrken, enbart på grund av min “etniska” tillhörighet. Med kunskap om vem jag är idag vet jag att jag hade stått sida vid sida med dem som protesterade och kanske hade även jag varit en av dem som med skräcken i halsen flydde från militärer bara för att få bröstet slitet i stycken av statens kulor. Det vet jag. Vad jag inte vet är vad jag hade gjort om kulorna slet någon annan son ur sin moders liv. Hade jag snört på mig kängorna från de som marscherat i generationerna innan mig? Hade jag styrts av ilskan och hatet, eller hade jag försökt överleva under de förhållanden som erbjöds? Jag är född i ett annat land, i ett annat årtionde. Men jag bär mig de som kämpat och dött. Jag bär med mig Irlands böljade gräs och vassa klippor.

Värmland
Min historia är den jag kommer föra vidare till mina barn och barnbarn. Jag är uppväxt i bruksortens trygghet i den brytningstid då gamla tiders värden möttes av en ny samtid. I mötet mellan traditionella bruksortsarbetare och akademiskt skolad medelklass fann jag mina vänners föräldrar. I brytningen mellan det självklara i att stanna och det lika självklara i att snarast möjligt lämna. Ett avstånd som skapades för att hjärtat skall få sakna den plats för vilket det bultar. Bruksorten fostrade och formade mig, där växte jag upp och den kommer alltid hålla en speciell plats i mitt hjärta. Den trygga uppväxtens naivitet och den lilla ortens nyfikenhet på världen förde mig ut i livet.
 De obändiga, okuvliga folken talade till mig genom historien. Från gravarna steg en åminnelse om forna generationers kamp. I mina ådror flöt dyrköpt blod och nedärvt i mitt innersta fanns minnen från de som stupat för min frihet, för mina föräldrars frihet och deras föräldrar innan dem. Jag visste att min rygg aldrig fick krökas och att den historia jag kände, som jag identifierade mig med, påbjöd mig att stå upp och strida snarare än att för alltid hålla sig tyst. Jag lyssnade till förfädren och försökte bära facklan vidare på det sätt jag kunde. Utefter bästa förmåga följde jag en kraft inom mig så stark att jag inte kunde förneka den, en så stor del av min person att jag hade förvandlats till någon annan om jag inte bejakade den. Jag stred, föll blodig till marken men ställde mig upp och fortsatte strida igen. Jag levde i ett ständigt krig och vandrade över otaliga minfält under de år som följde. Skräck och beslutsamhet drev mig framåt, trots att soldaten jag blivit brände landet omkring sig, broar stod i lågor och förvandlades till kol. Precis som i förfädernas krig fanns det bandage för armar och ben men såren i hjärtat läker sämre. En vandring längs minnenas Aveny kan förvandlas till en helvetesresa av skam, ånger och skuld. Men alla krig tar slut. De stridande drar sig tillbaks. Man läker sina sår och försöker anpassa sig till ett normalt liv. Man låter tid passera och minnen bleks på samma sätt som ärren.

Genom livet vandrar man själv, men inte alltid ensam. Ensamheten har dock varit en ständig följeslagare och oinbjuden gäst. Jag har varit ensam även då jag inte var själv. Bland rök och eld stod jag ensam, när dimmorna skingrades stod jag åter lika ensam. Mitt liv var en lång tunnel där jag inte kunde se åt sidorna, utan bara rikta in min färd mot ett avlägset ljus.
Jag vet nu att jag inte är ensam. Jag vet nu att trots att jag under många år trodde att mitt nätverk var litet och begränsat så är det stort, varmt och omfamnande. Jag kan tänka på de vänner och bekanta som ler då de ser mig, ler på riktigt, och hälsar mig välkommen, och bli alldeles rörd. Jag sörjer att jag inte förstått det tidigare men känner spänning och förväntan inför vad framtiden har att erbjuda.
Är det ålder? Är det mognad? Jag börjar hitta hem. Jag tror någonstans att jag börjar hitta hem till den person som inte tillåtit sig själv att leva ut och andas innan. Jag är inte ensam. Jag kanske har en rotlöshet inom mig men jag har följt mina förfäders exempel att strida och har inte gjort min historia besviken. Men jag måste göra min egen framtid rättvisa. Vännerna och minnena, platserna och skratten måste få ta en lika stor plats.

Minnen, platser och skratt är gyllene juveler som jag försöker vårda ömt i bröstet. Jag har dem på en plats dit ingen når, för där kan ingen ta dem ifrån mig. Om historien minner om strid manar samtiden till glädje och framtiden bär löften om äventyret. Varhelst jag möter er, mina älskade vänner, min vackra familj och min underbara J, där möter jag glädjen och hoppet. När jag möter dem som ligger mitt hjärta närmast möter jag Värmland. För större än en plats på jorden är Värmland en plats i våra hjärtan, en sång om glädje och förtröstan i våra bröst. Värmland bär vi alltid med oss på resan genom livet och därför möts vi i Värmland varhelst på jorden vi ses. Och därför möts vi i lycka, kamratskap och glädje.

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.