Från samhällets bakgård: När hemmafruarna torskar på tjacket.

P1 sorlar i bakgrunden samtidigt som jag diskar upp efter frukosten. På radion pratar den unga bloggerskan ”Underbara Clara” om olika sorters julpyssel i sitt radioprogram ”husmorsskolan”. Det pysslas och fejas inför julen, Clara häver ur sig floskler om att ”det är så mycket roligare att göra allt från grunden” och att man måste ”minnas julens verkliga budskap och inte stressa för mycket”. Hennes pyssel är på dagisnivå, det är ljusstöpning och nejlikor i apelsiner, inget nytt under solen med andra ord. Jag ska varken fördjupa mig i Underbara Clara eller det hon representerar den här gången, utan snarare fundera lite kring Husmorsskolan, eller snarare konceptet hemmafruar. För precis som det sedan femtiotalet inte funnits varken arbetarklass eller verklig fattigdom i Sverige har det ju sedan 40 år tillbaks inte funnits hemmafruar heller. Eller, de finns ju, men de kanske inte har belysts i den debatt som förts av den akademiskt skolade eliten med sin tillrättalagda åsikter och snäva perspektiv, och därmed finns de inte.

När jag jobbade på Gatljuset (Stadsmissionens härbärge för hemlösa i Göteborg som jag skrivit om tidigare) så lärde man sig efter ett tag att de hemlösa kan delas in i lite olika kategorier. Det fanns ju dels de tuffa killarna som aldrig slutade vara tuffa. Vi känner dem allihop, för de flesta minns någon från skolan som aldrig riktigt kunde sluta spela Allan-Ballan på helgerna. De finns i alla åldrar. Sen fanns det tjejerna med ”hor-stämpel” på högstadiet (som egentligen är en kvinnlig motsvarighet på Allan-Ballan) som identifierar sig så med stämpeln att de blir den. Invandrare som kommer till Sverige och hamnar utanför på en gång, kanske med aktivt missbruk från sina hemländer. Psykiskt sjuka som vägrar olika behandlingar och bara är på tvären och rymmer. Förståndshandikappade som utnyttjas av sina ”kompisar”. Framgångsrika män som sätts i personlig konkurs, ofta som följd av alkoholmissbruk, och sitter så i skiten hos kronofogden att de aldrig kommer kunna betala sig ur problemen och helt enkelt ger upp. Sist men inte minst: kvinnor som byggt upp hela sitt liv och sin tillvaro på att vara den bästa frun och modern de kan vara, som levt fullt ut för sin familj. Och sedan träffade gubben en yngre tjej…

Jag träffade några av de här tjejerna när jag jobbade på Gatljuset och de var också deras öden som berörde mig djupast många gånger. De påminde mig om min egen mor och alla andra mödrar jag träffat när jag växte upp. De illustrerade den totala kulturkrocken mellan det trygga livet i en villaförort och den brutala verkligheten på gatan. De var snälla, omtänksamma och empatiska. Tre egenskaper som dödar dig när du lever på gatan och kämpar i ett aktivt missbruk. Varje dag de kom till mitt arbete var de tröttare och tröttare, deras ryggar kröktes för varje slag livet utdelade mot dem. Minnena av de liv de levt alldeles nyss blev ännu en säck med stenar som drog dem mot botten, trots att det skulle kunna vara deras sista livlina.

P
Hon var varken speciellt smart eller fager att skåda, men hon hade ett hjärta av guld. Jag minns inte när hon började komma till oss och jag minns inte om hon slutade innan jag gjorde det. Men jag minns hennes gråt, tårarna som aldrig tog slut, hennes krulliga hår som skakade då hon gömde händerna i ansiktet och grät av förnedring, sorg och saknad. Hon var runt femtio. Hon hade vuxna barn och ett brustet äktenskap i ryggsäcken. Det finns ett gäng tjejer som gifter sig ganska unga, får barn när de är i tjugoårsåldern. Mannen står för huset och har ofta eget företag. Han drar in bra pengar så hon kan vara hemma med barnen. Barnen får den tryggast uppväxt du kan tänka dig, en trygg omgivning och en bullmamma som alla älskar. Åren går, barn gör det de alltid gör, växer upp och lämnar boet. Kvar blir en man och en kvinna med ett stort tomt hus och pengar på fickan. Tyvärr svek just den här mannen och träffade en ny, ofta yngre när de ändå håller på och eftersom han äger, huset, bilen, sommarstugan, båten och matsilvret så åker bullmamman ut på bar backe. Så vad gör man om man är medelålders kvinna, utan egentlig utbildning och arbetslivserfarenhet? Om man byggt upp hela sitt liv på att man är någons fru, om hela ens umgänge är uppbyggt kring att det skall vara ett jämt antal personer runt middagsbordet om man blir bortbjuden? Om man ändå oftast blev bortbjuden till någon av hans affärskontakter där man dessutom oroats lite av att se hur värdarnas bordsdamer successivt bytts ut mot yngre och fräschare exemplar?

Jo, man hamnar i en hyresetta i ett förortsområde. Där är man ensam, så en kväll går man ner till den lokala krogen. Kvällen efter går man dit igen, för det var trevligt att få prata lite. Till slut inser man att det är samma personer som sitter där varje kväll, och till slut inser man att man själv sitter där varje kväll. Man kanske blir ihop med någon av de andra stamkunderna. är det inte han så är det någon annan som bjuder på ”det lilla extra” till ölen och en spiral av händelser utlöses, en spiral de inte inser att de sitter fast i förens det är försent. Det här är inte en kvinnas historia, när jag jobbade fanns det flera stycken vars liv var identiska intill det obehagliga. Som en regisserad pjäs. Som att de inte levt dem själva, utan styrts av någon annan.
Naturligtvis blir inte alla kvinnor som skiljer sig narkomaner, men för en del ligger planeterna i perfekt linje för att saker skall ske på det vis de gör. Det sociala nätverket var inte så mycket deras som hans, skammen var för stor, drivkraften för svag, ångesten för djup och ensamheten allt för kompakt för att vända i dörren och ta sig i kragen. En del trillar dit.

P var den första jag kände som pratade öppet om sin prostitution. De unga tjejerna står inte på gatan längre, de är på internet och kan välja och vraka lite som de vill. De äldre tanterna står på gatan, de kan inte välja, men vrak, de blir de efter ett tag. P kom gråtandes till jobbet, blåslagen med trasiga kläder. Misshandlad, våldtagen, förnedrad. De hade kallat henne för ful, äcklig, vidrig, hora. Hora. Hon kunde inte smälta det, och varför skulle hon? Jag försökte peppa henne, lappa ihop henne. Men jag insåg både då och nu att den enda som kunde lappa ihop henne var hon själv, 23 år gammal kunde jag inte bära henne på mina axlar, även om jag skulle ha försökt. De tog emot hennes tjänster men ville inte betala. De gånger de betalade så var det någon annan som blåste henne.

”Har du sett Conny/Ronny/Sonny?”
”Nej, hur så”
”Han fick tvåtusen spänn för han sa att han skulle köpa tjack till mig och komma tillbaks hit klockan ett. Klockan är fem nu…”

Samma visa hela tiden. Aldrig lärde hon sig. Jag blev förbannad på henne massor av gånger, tyckte synd om henne lika många. Jag träffade henne på bussen en gång, något år senare. Hon såg ganska fräsch ut, verkade inte påtänd. Men hon ”jobbade fortfarande nere på Rosenlund” som hon uttryckte det. Jag tömde en gammal mobiltelefon på bilder. Hittade ett foto av en post-it lapp som jag haft uppklistrad på insidan av mitt skåp på jobbet. ”Kram O. Från en vän som tycker om dig. /P”

Så någonstans gjorde jag kanske ändå vad jag kunde.

C
Hennes historia känner jag lite bättre. Anledningen till det är både tragisk och brutal, men grundat i ett vackert samtal. Ibland när jag tänker tillbaks på mitt arbete så undrar jag hur jag klarade av det. Å andra sidan så har jag i flera år känt mig känslomässigt störd, något jag först nu har kunnat börja hantera. Så jag kanske klarade av det sämre än jag hittills trott. Eller så klarade jag av mitt jobb väldigt bra, men mitt privatliv sämre. Återigen, följande hände när jag var 23 år gammal. Tänk dig själv att möta detta på jobbet och sedan komma hem och försöka leva ett normalt liv, rent känslomässigt. Eftersom mitt liv inte var speciellt normalt på hemmafronten heller blev de ju knappast enklare. Nåväl, nog om mig, nästa dam till skranket: C.

C var en kanske kort men högljudd tjej. Typ fyrtio. Samma bakgrund som P, hus, man, barn. Allt försvann. Hennes son var strax över tjugo och pluggade på Chalmers. De såg ibland varandra på stan, båda bytte då sida på gatan. Men det träffades ibland planerat, så kontakten var inte helt bruten. Men att som ung Chalmerist presentera en bänkalkis till sina klasskamrater och säga att ”det här är morsan” kan jag förstå inte är speciellt aktuellt. C kom och gick hos oss, ett tag var det ganska länge sedan man sett henne. En dag är jag i förrådsdelen av huset och rumsterar om när jag hör en kvinna som gråter. Jag tittar in i rummet där vi sorterar kläder och hittar C på golvet, gråtandes. Min första tanke är att gå vidare, jag var verkligen inte på humör, men bilden av hennes hjälplöshet hade jag inte kunnat tvätta bort så jag svor tyst för mig själv och kom in och satte mig bredvid henne.

”Vad är det?” frågade jag henne, inte alls beredd på vad svaret skulle bli.

Soffmordet.
C öppnade munnen och tog mig med på en resa till helvetet. Som vi redan avklarat så var hon ganska ”nybliven” alkoholist och hemlös, hon hade bara hållit på i ett par år när denna dagen randats. Hon hade sällskap med en 51-årig man som jag inte vet om jag träffat, men jag skulle tro att jag gjort det. Hon själv var trettionio år gammal. Hon var inte dömd för någonting tidigare, hon var inte skolad i gatans hårda lagar och hon var inte på något sätt en elak jävel. Hon var din och min mamma, och det är så du ska läsa följande. Det som hänt sedan senast jag såg henne, vilket var kanske fem månader tidigare var att hon fortsatt dricka och vara bostadslös. Hon umgicks med sin pojkvän och hans vänner. Pojkvännen bodde i en bil i närheten av en central rivningstomt på Hisingen, ett område som kallas porslinsfabriken och numera är ett nybyggt område bostadsrätter. Genom porslinsfabriken rinner Kvillebäcken, som även rinner förbi Backaplan, ett område med butiker. Längst med Kvillebäcken (även kallad Fylleån) brukar horder av hemlösa och missbrukare sitta och drick öl hela sommardagarna. Så även denna sommardag i början av juni 2006. C hade då gått tillsammans med 51-åringen (”pojkvännen”), en 54-åring och en 48-årig man till porslinsfabrikens ödetomt och satt sig i en skinnsoffa som stod där. I skinnsoffan hade de fortsatt att supa. C satt längst till vänster, 48-åringen satt även han i soffan. Efter en stund uppstår en konflikt mellan pojkvännen och 48-åringen. (En del av det här har jag nu läst mig till i tidningarna också för att friska upp minnet) Ingen vet riktigt om vad, men en uppgift säger att det kan vara något så simpelt som om en flaska alkohol. Pojkvännen blir vansinnig och skriker till 55-åringen:

”Vart är yxan?”.

Någon av de två männen plockar då fram en militär klyvyxa som de stulit tidigare på dagen inne på Överskottsbolaget på Backaplan och med ett fast grepp om yxans skaft svingar den stående pojkvännen med fyll kraft yxans blad mot ansiktet på den sittande 48-åringen. Yxans egg gräver sig in i hans skräckslagna ansikte, klyver kött och ben. Pojkvännen fortsätter hugga med ursinnigt raseri och utdelar sex hugg med vapnet mot offrets ansikte och hals. C sitter en meter därifrån. Hon vänder sig bort från scenen och blundar. Hon ser ingenting, men hon hör allt. Hon berättar för mig att hon hör livet lämna honom, hör honom skrika och hon hör blodet bubblade upp i hans kluvna luftstrupe.

De lämnar platsen springandes, yxan flyger i ån. Några dagar senare lyfter några förbipasserande på den filt som lagts över för att dölja kroppen och gör en makaber upptäckt då de inser att mannen de passerat flera gånger på väg till och från spårvagnshållplatsen inte bara sover, han är död. En utredning tar vid och ganska snart grips C och hennes pojkvän. Hon som inte har andra prickar än några nätter i fyllecell häktas nu för medhjälp till mord. Pojkvännens brottsregister är gediget, men mest skitbrott. Men han kan reglerna, så han håller käften. C kan inga regler, men har man sett sin pojkvän från en meters avstånd hugga huvudet av någon så är man väldigt tyst, och väldigt rädd. Hon säger ingenting. En lång häktningsperiod följer, hon sitter tre månader i fullständig isolering. Ingen TV, inga tidningar, ingen radio. Ingen möjlighet att kontakta sig med omvärlden. De enda hon träffar är häktespersonalen, sin advokat och sina förhörsledare. Som jag minns det så erkänner till slut de pojkvännen hur brottet gått till och att C inget hade med saken att göra. Att hon hade oturen att vara på fel plats vid fel tillfälle. Mannen en meter till höger om henne i soffan hade varit på ännu mer fel plats. Hon frias från alla misstankar. Hon är fri att gå. Men innan de släpper ut henne håller de ett sista förhör. På bordet framför henne ligger bilder på den döde, med huvudet nästan helt separerat från kroppen. Bilder tagna från fyndplatsen, efter att förruttnelsen satt in i den svenska sommarsolen och där kroppen tömt sig på blod genom de vener och artärer som yxan öppnat.

”Titta” säger poliserna. ”Kolla vad han gjort”.
Hon tittar, och hon kommer aldrig kunna glömma.
”Du kan gå nu.” sa de, och hon tog sin plastkasse med tillhörigheter och gick.

Hon stod utomhus för första gången på tre månader. Solen lyste över ett varmt Göteborg i september. Hon hade ingenstans att ta vägen, så hon gick till den första platsen hon kom att tänka på. Väl där frågade hon personalen om det fans någonstans hon kunde sitta lite för sig själv, för hon ville fundera lite. En ur personalen sa att hon kunde sitta i klädsorteringen en liten stund. När hon kom in i rummet och dörren stängdes vek sig benen. Hon föll till marken och grät från djupet av allt hon hade. Rädsla, skräck, ensamhet, ångest. Hon hade rest över floden Styx mot dödsriket men vänt i sista sekunden. Allt sköljde över henne som en våg. Då öppnades dörren, och en 23-åring kikade in och undrade vad som stod på. ”Det ska jag berätta för dig”, sade hon…

Det trodde jag inte om dig.
Soffmordet är en av de historier jag brukar dra om någon undrar hur tufft mitt förra jobb var. Jag var den första personen hon träffade efter att hon släppts fri. Jag var den första personen hon berättade allting för, den första personen på många månader som undrade hur hon mådde och ville lystna på vad hon hade att säga. Som inte dömde, som inte fördömde. Hon grät och jag kramade om henne. Samtalet och stunden vi hade hade kunnat vara ett tungt minne, men det är det inte. För efter några timmar, när vi pratat om allt, livet, ångesten, vad som skulle hända nu, kollade hon på mig och sa. ”Fan, du är bara ett par år äldre än min son. Jag trodde du var en tuffing som bara kunde slänga ut folk och porta dem, eller gå emellan i slagsmål. Jag visste inte att man kunde prata med dig såhär. Det trodde jag inte om dig, men nu känns det mycket bättre. Tack så jättemycket”.

Om man arbetar på en sådan plats, är över 190cm och klockar in på en matchvikt strax under100kg är det väldigt lätt för andra i personalen att ta skydd bakom en. Jag och några andra killar var de som alltid fick ta alla ”tuffa” konflikter när det bråkades och stod i. Så vi fick nog en lite snutig stämpel, det var vi som pekade med hela handen och avbröt deras meningsskiljaktigheter. Men det finns ju alltid mer än så i en människa. Våld skrämde mig väldigt när jag var liten, men livet lärde mig annat och idag skrämmer det mig knappt alls. Våldssituationerna är inte det jag bär med mig hem när dagen är slut. Det jag bär med mig är sorgen, orättvisorna och utsattheten. Som jag beskrev i mitt inlägg om den ”lille svarte pojken” så var det ett av de tillfällen jag berörts så starkt att jag grät. Den här gången grät jag inte, jag var stolt. För när jag kom in i rummet var det någon annan som grät, men hon tackade mig och sa att det kändes bättre när vi var klara. Så tack C, för att det är ett fint minne jag bär med mig av den dagen. Inte ett av mörker och död.

C friades helt från anklagelserna och det sista jag hörde vara att hon skulle få skadestånd då hon suttit häktad oskyldig så länge. På senare tid har jag sett henne på bänkar och spårvagnar, så om pengarna kom var de tydligen inte det som hon behövde för att vända på sin negativa cykel.

Pojkvännen fick livstids fängelse för det brutala mordet. Hans 54-årige kamrat friades för delaktighet. Ett ögonblick blint raseri kostade en man livet och en annan man livstid bakom galler. Kvillebäcken fortsätter strömma förbi platsen som om ingenting hänt.

För dig som vill läsa mer:
Corren: “Livstids fängelse för soffmord”

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.