Hjällbo, både högt och lågt…

Mitt första riktiga kontrakt kom till mig som ett brev på posten efter några års hoppande mellan svarta kontrakt och nätter i Kungsparken. För tillfället hyrde jag ett rum i en tvåa i Annedal, en hyreslägenhet vars kontrakt ägdes av en jurist i Stockholm. Nu bodde hans kusin där svart i andra hand och hon hyrde i sin tur ut ett rum till mig vilket jag antar gör att jag borde dubbelsvart i tredje hand. Sen for hon till USA och jag hyrde ut hennes rum till en kille som var kock, så han bodde väl där i fjärde hand. Situationen var aningen prekär.
 Juristkusinen var en fullt utblommad hippie med allt vad det innebär av indiska tyger, rökelse, äcklig mat och instabila känslor. Jag bet ihop och stod ut. Nu var det dock så att min kompis F som bodde i något slags kollektiv var tvungen att flytta och jag ville inte heller bo kvar. Vi hade hört att Hjällbobostäder, som är det kommunala bostadsbolaget i stadsdelen Hjällbo var ett riktigt rasistföretag som hyrde ut till svenskar men inte gärna till invandrare. Det passade ju oss perfekt så vi åkte till ut till deras kontor i förorten. För den som inte vet vad Hjällbo är så kan jag berätta att det är en isolerad liten förorts-ö på samma spårvagnslinje som Hammarkullen och Angered. Angered och Hammarkullen hade förr så dåligt rykte att man blev tvungna och rusta upp det hjälpligt, Hjällbo verkade man ha glömt bort lite. Det ligger väldigt fint, nära naturen, men några av bostadsområdena är väldigt slitna. Det är sedan 2009 även Sveriges mest invandrartäta område, en miljonprogramsförort som vid en sökning på Google presenteras med bilder av blod på olika platser, poliser i olika positioner och stora grupper av glada invandrarbarn.
Vi klev in på kontoret och fick prata med en handläggare.
”Man måste ansöka via boplats.se (den gemensamma hemsidan för alla lägenheter i Göteborg.), men fyll i en ansökan så får vi se hur det går.”
Sagt och gjort, två välartade svenska gossar fyllde i ansökan, detta på en måndag. På torsdag kom jag hem till hippien efter jobbet och på min hallmatta låg ett brev med ett erbjudande om ett förstahandskontrakt på en trea à 80kvm, inflyttning om två veckor. Ringde genast F. ”Vi tar den”, sa vi.

Två veckor senare stod vi i en nedgången förort, i ett bostadsområde som kallades ”Lilla Mogadishu” med ett gäng flyttkartonger och några sorgliga möbler. Tre rum och kök. I köket såg det ut som att någon gått loss med en yxa på köksluckorna, stora hack överallt. I taket hade någon ”målat” sporadiskt med vit färg. Parketten var lös. Det var på bottenvåningen och uteplatsens status skall vi inte ens gå in på. Vi lottade om sovrummen och jag fick det lite större med fönster i en nisch, F drog nitlotten och fick det mindre med babygula tapeter och en Nalle Phu-bård som satt så snett att den diffade sju centimeter på en vägg som var knappt tre meter lång. Dessutom hade någon använt hans sovrum som en lagerlokal för bildäck, så det vara stora svarta ringar där det stor Michelin och Pirelli där däcken legat. Jag tyckte det var hur fett som helst, eget kontrakt. En egen lägenhet. Mitt hem där jag kunde bestämma om möblering och huruvida det låg kalsonger på golvet eller inte. Mäktigt.

”Vad fa-an!” hörde jag F yla inifrån sitt citronfärgade gemak när vi höll på att flytta in. Jag gick in för att kika och det visade sig att han dragit upp persiennerna i fönstret. Utanför fönstret (som trevligt nog vätte ut i en skog eftersom vi bodde längst bort i området) växte några sorgliga buskar. I perfekt ögonhöjd på andra sidan fönsterrutan bildade en gren från busken en klyka, och i denna klyka hängde en prydligt knuten, men mycket välfylld, kondom.
”Va fan, ska jag se den jäveln varenda gång jag drar upp persiennerna?”
”Du får väl gå runt på baksidan och skaka ner den ur busken” menade jag. Persiennerna förblev nerdragna återstoden av tiden F bodde där. Att skaka ner kondomen från busken hade dessutom inte hjälpt då vi vid en närmare inspektion av marken genom fönstret kunde räkna till ett trettiotal lika välfyllda kondomer. Ovanför F bodde en tonårstjej som ofta bråkade med sina föräldrar, vår teori var att hon vänslades med en mycket viril grabb och inte ville avslöjas genom bindande bevisning i papperskorgen. Men kondomerna försvann ju inte riktigt bara för att de slängdes ut genom fönstret…

I Hjällbo var det mycket som inte alltid fungerade. En sak var relationen mellan mig och F, då och nu min en av mina absolut bästa vänner. Ingen av oss är den enklaste och smidigaste människan och då båda hade fullt upp på varsitt håll skar det sig ibland. Men jag ser ändå tillbaks på tiden tillsammans med värme, och inte utan viss saknad. Det finns många roliga minnen, som blir roligare ju längre avstånd man har till själva incidenten. Som första gången vi skulle tvätta kläder och F tvättade vartenda enskilt plagg han ägde. Dessvärre var det ett tidslås på tvättstugedörren och F höll på att gå upp i atomer då han insåg att han hade kläder för tjugo tusen kronor inlåsta i en tvättstuga i Hjällbo. Efter flera tappra försök att bryta oss in i tvättstugan, bland annat genom att montera av ett fönster, gav vi upp. Vi ringde jouren och de påstod att vi skulle debiteras 2500 kronor om en väktare skulle komma ut och låsa upp. Vi skällde ut dem och jag fick lurpassa vid tvättstugan nästa morgon för att vänta på den som bokat den kl.08 för att få ut mina kläder. Senare på dagen ringde dem från Hjällbobostaden och bad om ursäkt, 500 kronor hade det kostat om väktare kom, och eftersom vi inte informerats om tidslåset så hade vi fått utryckningen gratis. Cynikern i mig undrade om det var ett pris till Hjällbo när de inte visste att det var två nyinflyttade svenskar som ringde, och ett annat när de insåg att det var det?

Hjällbo är den typ av område som benämns som segregerat och med stora sociala svårigheter. En Iransk ytligt bekant jag hade för några år sedan berättade om när de som tonåringar åkte runt och gjorde inbrott i alla gym runt om i Göteborg och stal gymutrustning. Sedan byggde de sitt eget gym i Hjällbo med grejerna men polisen stormade det flera gånger i månaden när de letade efter personer, och alla blev utdragna på gatan med vapen riktade mot sig. Personen ifråga umgicks i ”motorcykelintresserade kretsar”. Han var uppväxt i Hjällbo och hade på sin egen 18-års dag gett sina föräldrar 50.000 kronor i present, som tack för att de uppfostrat honom. För honom, som många andra fanns det två alternativ, kämpa för allt du är värd eller fastna. Alternativet ”chilla” existerar inte riktigt på samma sätt.
Smygaren
I Hjällbo och Bergsjön fanns det även en serievåldtäktsman som kallades för ”Smygaren” eftersom han smög sig in till ensamstående kvinnor i deras lägenheter där han våldförde sig på dem. En bekant, L, som bodde på bottenvåningen hade inte återvänt på flera veckor till sin bostad efter att hon varit hemma en höstkväll och dragit upp persiennerna i sitt sovrum endast för att se en man som pressade sitt ansikte mot rutan. En annan tjej som bodde i en annan del av Hjällbo berättade att hon upptäckt fotspår i snön som ledde från en gångstig raka vägen fram till hennes sovrumsfönster, vidare till köksfönstret för att sedan gå tillbaks ut på gångstigen. Det enda signalement som fanns var att det var en man med afrikanskt utseende, vilket det också varit då L haft en fönstertittare hos sig.

En natt runt halv ett låg jag och höll på att somna in tillsammans med min dåvarande flickvän C i mitt sovrum. Jag antar att det var på den varmare delen av året eftersom vi hade fönstret på glänt. Där husväggen mötte marken var det ca en halvmeter med grus, sedan en gräsmatta på utsidan av fönstret. Jag hörde ett ljud, och vaknade till. Det rasslade till i gruset, väldigt försiktigt. ”Hörde du?”, frågade jag C. Det rasslade till i gruset igen, lika försiktigt den här gången också. ”Det kanske är en katt” sa hon. Ljudet var så svagt och försiktigt att jag också tänkte att det måste vara en katt, tills jag hörde det en tredje gång. Jag bestämde mig för att ta en titt. Mina sovrumsfönster var i en nisch som var i en liten vinkel ut från väggen. Jag smög sakta fram i mörkret och vred försiktigt på mina persienner. Tryckt mot husväggen, precis till höger om mitt fönster, kunde jag se konturerna av en man. Av olika anledningar, varav en var att jag bodde på bottenvåningen i Hjällbo, hade jag en yxa lättillgängligd placerat under sängen. Dessutom fanns det fog för mig att tro att personen/personerna på andra sidan väggen var ovänligt inställda gentemot både mig och C. Så jag tänkte att, ”anfall är bästa försvar” och plockade försiktigt ner blomkrukorna från fönsterbrädet. Med yxan i ena näven slet jag upp fönstret och stack ut skallen, beredd på det värsta. Mannen jag sett genom persiennen stod med näsan tryckt mot grannens sovrumsfönster, och rykte till när jag öppnade fönstret.
”Vad fan håller du på med, behöver du hjälp med något eller?” frågade jag.
”Det är lugnt, det är min syster som bor här.” stammade den märkbart nervösa mannen till svars. I grannlägenheten bodde det som i många andra lägenheter en somalisk familj. Mannen jag pratade med var afrikan. Tankarna om smygaren kom ifatt mig.
”Är du helt jävla sjuk i huvudet eller, spionerar du in genom sovrumsfönstet på din egen syster mitt i natten?” fortsatte jag upprört. Lugnad av att det inte var några andra som stod utanför fönstret, men förvånad över hur situationen utvecklat sig.
”Det är ok mannen, jag ska gå nu.” Han var märkbart skärrad och tittade på mig med stora ögon.
det var nog inte det här han planerat när han skulle ”titta till sin syster”, och det måste ha sett ganska konstigt ut från hans perspektiv med en förbannan svenne-banan med rakad skalle, endast iklädd ett par kalsonger, som hängde halvvägs ut genom fönstret och gormade. Yxan hade jag hela tiden hållit dold bakom ryggen, men nu kom jag på att jag hade den. ”Den här snubben är ju en jävla idiot och håller uppenbarligen på med nått skumt” tänkte jag” Lika bra att skrämma honom ordentligt.”
”Nej, det är fan inte OK” svarade jag och började vifta med yxan under näsan på honom. ”Du är ett jävla pervo och om du visar dig i närheten här igen hugger jag skallen av dig” gormade jag vidare. Han tappade hakan, kan man lugnt säga. Ögonen blev stora som badbollar, sedan vände han på klacken och sprang därifrån. Jag drog igen fönstret och ställde tillbaka blommorna. Jag och C pratade snabbt igenom vad som hänt men jag vet inte vad som säger mest om vem jag var på den tiden. Det faktum att jag halvnaken tar fram en yxa mitt i natten och tänker att anfall är bästa försvar eller det faktum att jag sov som ett spädbarn trettio minuter senare?

Jag funderade en hel del på hur jag skulle göra nästa dag, om jag skulle varna mina grannar eller prata med polisen. Resultatet blev att jag gjorde ingetdera. 2008 greps ”smygaren”, en 46-årig fyrabarnsfar, av polis och dömdes för fyra grova våldtäkter och ett våldtäktsförsök till sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han var tidigare dömd för två våldtäkter i Norge 2003.

Jag kommer inte ihåg ifall det var innan eller efter smygarincidenten, men jag kommer ihåg hur jag en dag kommer hem från jobbet. På väg in mot gården så möter jag en svensk man, en svensk kvinna och en man med afrikanskt utseende. De två svenskarna ser ganska glada ut och kvinnan går arm i arm med den mörkhyade snubben. Jag minns hur jag hann reagera på det. Trots att det bor en del unga svenskar i Hjällbo och en stor del invandrare så umgås de två grupperna väldigt lite. Men här kom två normala svenskar och en av dem verkade uppenbarligen vara ihop med den mörkhyade mannen. Han såg dock inte fullt lika nöjd ut som sin flickvän och precis när de passerade mig såg jag att de inte alls gick arm i arm, den kvinnliga polisen höll fast den gripne mannens arm i något som väldigt snabbt skulle kunna bli ett polisgrepp om han stretade emot. De gick mot en Volvo v70 med tonade rutor, han sattes i baksätet och de åkte iväg. Hur dum var jag som trodde att det skulle finnas ett integrerat kärlekspar i den här stadsdelen?

Hjällbos barn ägnade stor del av sin tid åt att antingen springa runt på gårdarna i stora gäng och gapskrika, eller ha godisregn på vår uteplats. Det slutar de med när de börjar närma sig mellanstadieåldern. Då börjar de mer hänga i någon av ändarna av gården (som var avlång mellan två hus) och något år efter det börjar de åka med sina trimmade mopeder på gårdarna. En liten del av alla ungdomar i Hjällbo slår sig in på den kriminella banan. Rent statistiskt borde det vara en mycket större andel än det är, för Hjällbo har verkligen inte allt för mycket på pluskontot.

En gång rånade de här ungdomarna min sambos kompis F. Det var ganska roligt. F och F hade nämligen som traditionen bjöd varit ute och supit sig riktigt fulla. En av de saker som faktiskt var positivt med Hjällbo var att den stora andelen muslimer i förorten gjorde att nattvagnarna hem alltid var väldigt lugna eftersom de som åkte med dem oftast var nyktra. Inte den här kvällen. De enda gångerna någon är riktigt full på de nattvagnarna är de svenskar som liksom mig själv gör ett kortare eller längre besök i förorten för att sedan kunna beklaga sig över den och påstå att man faktiskt ”bott där och vet hur det är”. F och F var antagligen inte helt tysta på spårvagnen och när de klev av så går sambo-F i förväg (så här minns jag historien iaf). Kompis-F blir kvar och börjar snacka/snackas med/attackeras av ett ungdomsgäng. Hur det nu än är så slutar det med slagsmål och att Kompis-F blir rånad. Sambo-F återvänder till platsen där Kopmis-F står med gänget på knappt tio invandrarkillar i artonårsåldern. Med modet stärkt och konsekvenstänkandet raderat av alkoholen tänder Sambo-F till ordentligt då han får reda på att hans vän blivit rånad.
”Va fan, jag bor ju för fan här. Jag bor där uppe, ska ni hålla på att råna mig och mina polare då eller? Vad är ni för några jävla luffare som rånar folk i era stadsdelar, åk in till stan och råna folk från Örgryte istället. Tror ni jag skulle bo här om jag var rik eller? Jag jobbar i en jävla kiosk, lämna tillbaks hans grejer för fan!”
Det kanske inte var den reaktionen de förväntat sig av två fulla och lättrånade svenskar. Men det här var inte nervösa studenter från universitet som fått en billig förortslägenhet, vilket var fallet med de flesta svenskar som bodde i området. F och F hade minsann sett en del de också och nu åkte ungdomsbrottslingarna på en utskällning på renaste värmländska. Med slokande huvuden och skamsna ”förlåt” lämnades grejerna tillbaks…

F hatade Hjällbo, han kunde inte ta sig därifrån snabbt nog. Han lämnade när han fick chansen, först flyttade S in i det tomma rummet, senare en annan F. Hjällbo har en speciell plats i hjärtat, för det var (och är) en väldigt speciell och extrem plats på många sätt. Jag blev attackerad på väg hem en gång av en man som var så narkotikapåverkad att han nästan drunknade med ansiktet neråt i en sandlåda. En kompis fick agera snabbt när hans lägenhetsdörr slets upp och en halvnaken kvinna kom in med två barn när de försökte gömma sig från kvinnans man som misshandlade dem. Jag kom ut en morgon så hade nio bilar brunnit upp samtidigt på parkeringsplatsen, de utbrända vraken stod kvar i flera månader. Vi bar in en större mängd alkohol i lägenheten en gång och hann knappt stänga dörren innan det ringde på och en smärre kö hade bildats utanför.
Men samtidigt har jag arbetat med kollegor som bor där ute, som varje dag vaggar sina barn till söms i för trånga lägenheter, som kliver upp tidiga morgnar för att följa dem till skola och dagis trots att de själva jobbat sena kvällar och nätter. Hjällbo byggdes för arbetare, och de har inte flyttat på sig. Ingen hyllar Hjällbos arkitektur, läge eller potential. Ingen flyttar dit frivilligt om man hade haft ett alternativ, men de som tvingas bo där utan alternativ hyllar människorna i området, de starka krafter som faktiskt försöker göra livet drägligare för sig och sina medmänniskor. Som inte kan ge upp för att alternativet är så mycket värre. Även om det ibland finns en brutalitet som du kanske inte möter i andra bostadsområden, speciellt trygga villaförorter, så kände jag däremot inte av den kyla som kan råda på de platserna. Ska man prata om socialt vämående undrar jag vad som är bäst, ett levande torg där gamla gubbar sitter och diskuterar högljutt medans ungarna springer omkring och leker, eller själsligt döda platser där människor undviker att mötas?

Även jag lämnade Hjällbo. Jag lyckades byta mitt kontrakt till en annan förort i nordost, där jag fortfarande bor. När man är på en plats där ångesten sitter i väggarna, inte från dig utan från alla de trötta ögon som tittat på samma väggar i decennier innan dig, då kämpar man mest för att ta sig igenom det. Men när man flyttar till en plats som låter dimmorna skingras lite, kan man se med andra ögon på saker och ting.

Jag städade min lägenhet själv, för nu var det bara jag som bodde där. Min andra polare F (F2?) kom och hjälpte till och vi gnuggade och gnuggade i badrum och kök. Städningen skulle inspekteras och en glad bovärd kom med sina papper. Han gick igenom lägenheten, och kom in i mitt rum.
”Fi fan det loktar skiten här inne. Hur man kan bo här?” frågade han med rynkad näsa.
”Tja, det har varit mitt sovrum i två år, jag har inte tänkt på nått” mumlade jag.
”Fi fan”.
Han gick runt och listan blev längre och längre. Till slut rev han av den och sa.
”Här lista. Varsågod hejdå.”
”Men du, vad betyder det här?” undrade jag som såg tusenlappar flaxa iväg framför ögonen på mig.
”Vet du vilka bodde här innan? Lindgren, jevla tattare. När vi tomma lägenhet det stå jevla bildorrar, bildäck, cyklar, skrot. TV, stereo, all jevla skit de knycka stå här inne. Den här lägenheten ser ut som fi fan, vi måste renovera allt. Du behöver inte oroa dig, hejdå.”

Med de orden, ”den här lägenheten ser ut som fi fan, du behöver inte oroa dig” avslutades mitt äventyr i Hjällbo, efter drygt två år. Lärorikt, men som mycket annat i mitt liv, ingenting jag skulle vilja uppleva igen.

Ett par år senare påmindes jag återigen om att platsen jag tidigare bott på andades meningslöshet och desperation. Artonårige Nancy T slogs ihjäl en vinternatt 2009, bara 75 meter från min gamla lägenhetsdörr. En 22-årig man dömdes till sexton års fängelse för mordet, liksom för ett grovt våldtäktsförsök inne i staden. Han hade följt efter Nancy från en födelsedagsfest de båda besökt, försökt våldta henne på en gångstig men då hon kämpat emot slagit en stor Pommacflaska i huvudet på henne och sedan släpat henne upp i skogen. I snön, nästan inom synhåll från samma fönster där jag jagat iväg en annan (?) man några år tidigare, drog hon sina sista suckar då livet lämnade hennes artonåriga kropp. 18 år gammal kanske det sista hon såg var mina före detta grannar som släkte sina lampor för att sova. Själv släktes hennes låga för evig sömn.
Mordet skakade om Hjällbo i grunden och Göteborg i stort. Under månaderna som följde var polisen ständigt närvarande ute i förorten i stort antal, man genomförde hundratals förhör och bekanta som bodde kvar i samma hus hördes om sina iakttagelser under natten. Efter ett gediget polisarbete greps och dömdes gärningsmannen. Poliserna försvann och Hjällbo lämnades åter till sitt öde.

Livet återgick till det normala. Hjällbo levde vidare, med ytterligare sår som med tiden kommer att läka till ett ärr. Ett ärr bland många mellan förortens tegelfasader.

Återigen länkar jag till några av tidningsartiklarna jag googlade fram för att fräscha upp mitt eget minne när jag skrev den här texten.

“Smygaren får sluten vård”

“Våldtäktsman häktad”

“Det här är Smygaren”

“Nancys mördare dömd till 16 år”

“Öppet brev från Nancys familj”

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.