It’s a fucking war man, people die!

För snart sagt tio är sedan, efter att ha tagit studenten och intjänat mina första månadslöner genom att arbeta på hemtjänsten styrde jag och min dåvarande flickvän F kosan mot det lilla landet I väst, Irland. Med drygt tio tusen kronor på fickan kände jag mig rik till oändlighet, och aderton år fyllda vuxnare än någon annan. Äventyret började redan på den lokala flygplatsen då jag i min ungdomliga punkighet hade ett par handklovar i hällorna på mina byxor. Varför vet jag inte, men som med det mesta jag gjorde i den åldern hade antagligen någon jag tyckte var cool haft en liknande attiralj och jag apade glatt efter. Nästan på årsdagen efter 9/11 uppskattades det inte att en man med långt skägg och hår försökte ta med sig handklovar på ett flygplan och jag fick en lätt släng av panik. Jag gjorde mig fri från mina bojor både bildligt och bokstavligt och lämnade dem i en soptunna bredvid incheckningsdisken och vi for iväg.


Väl på plats i det nya landet installerade vi oss på övervåningen i min farmoders radhus. Det finns mycket jag skulle kunna påminna mig själv om dessa frihetens ljuva dagar men skall återge ett av mina intressantare möten och en av mina viktigare upptäckter under de 8 månader vi bodde i Dublin. Mötet var mitt första möte med en mördare, någon som faktiskt dödat någon annan. Upptäckten var knuten till samma person, och det var upptäckten att de som ett företag är mest rädda för, det är alltid sina anställda.

Men så, first things first. Efter att ha levt livets glada dagar som fri artonåring i en relativt stor stad i en dryg månad besökte jag och F en tatueringsmässa. Redan då djupt fascinerad av det oerhört tuffa med att tatuera sig var detta ett guldläge som inte kunde missas. Inga föräldrar på hundratals mil, arton bast gammal så inga åldersgränser satte käppar i hjulet och dessutom hade jag pengar på fickan. Vi kikade runt lite och jag fastnade för tatueraren CanMan från USA. Med en artonårings planeringsförmåga tömde jag mitt VISA-kort och lånade några hundralappar från F för att ha råd med min tatuering. Ett par timmar senare snirklade sig fyra rosor runt min vrist. Har fram tills idag inte ångrat mitt beslut en enda sekund. Men, där stod jag nu pank som få, utan jobb i en storstad i ett annat land. Jag behövde arbeta. Sagt och gjort, ansökte om alla möjliga jobb men blev ganska snart anställd på TESCO (typ Coop) i det lokala shoppingcentrat. Efter två veckor i matbutiken behövde de någon som kunde bära lådor på lagret över i husgeråd- och leksaksbutiken, så där hamnade jag. Att slippa möta kunder gjorde mig inte så mycket och att hoppa sönder wellpapplådor är ganska skoj. På TESCO blev jag kvar tills jag åkte hem.

TESCO hade tre butiker i centret, en matbutik, en med husgeråd/leksaker och en spritbutik. I vårt lager hade dessutom säkerhetsvakterna sitt kontor. Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Dessa tre grånande män som bevakade butikerna och käkade flingor i vårt fikarum var riktigt trevliga, om än lite egna. Dessutom pratade dem med en lustig dialekt. Efter ett tag kom det fram varför, de var nämligen före detta poliser (och en militär) från Sydafrika. Det gick enligt uppgift ”fan inte att bo i det där jävla landet längre” så de hade tagit sig därifrån bäst de kunde och söka lyckan i Europa. Vilken hudfärg de hade? Tja, de tyckte ”det var bättre förr” i Sydafrika, så gissa på du.

Hursomhelst, två av dem var före detta poliser från antingen Kapstaden eller Johannesburg. Kommer inte ihåg vilket. Den ena var gammal trafikpolis, den andra hade jobbat på en car-jacking unit. Alltså en enhet enbart inriktad på bilkapningar, typ då folk stannar vi rödljus och grabbar med puffror springer fram och stjäl bilen. ”En egen enhet bara för det alltså?” frågade jag. ”Hur många bilkapningar hade ni på en dag?”. ”På en bra dag hade ungefär fem stycken, och ingen blev dödad. On a bad day, man you don´t want to know…”. Jo, det ville jag vist det, men jag förstod att det inte var någon idé att fråga.
Den tredje killen, som var äldst, hade en lite annan bakgrund. Han var lång, smärt och hade vitt hår och mustasch. När jag tänker tillbaks på honom nu ser jag Rolf Porseryd framför mig, så jag antar att han var lik honom. Det här var under glädjeåren då George W Busch satt vid rodret för USA och hade under en osedvanligt giftig fylla snedtänt och fått för sig att han skulle invadera Irak. Irak hade nämligen massförstörelsevapen, eller om de inte hade det, eller hur det nu var. Georg ville åka dit och kika i alla fall, och med sig tog han ett par hundratusen soldater. Mot sig fick han däremot en halv värld, och måna var vi som demonstrerade och protesterade månaderna innan kriget. Naturligtvis var kriget det främsta samtalsämnet runt fikabordet. De flest, inklusive mig själv, insåg att det var en dum idé. Andra tyckte det var gött att Saddam åkte på pisk och ytterligare andra sket fullständigt i vilket eftersom Irland inte ligger i Irak.

(Gud vad jag breder ut orden, det här kommer bli världens längsta historia. Igen)

Eftersom Irland tyvärr ligger nära England däremot säljs alla stora Engelska tidningar även där. Engelsk journalistik skiljer sig en del från svenska, bland annat genom att den bra journalistiken är mycket bättre och den dåliga journalistiken är så ofantligt myckets sämre. Dessutom upptar den dåliga journalistiken ca 97% av all media i England, att jämföras med ca 83% i Sverige. Tidningarna valde tidigt huruvida de var för eller emot kriget och baserade sedan all sin rapportering utifrån det. I Sverige funkar det inte riktigt så, även om ledarskribenterna på DN eller SvD tycker att kriget är bra, så kan en artikel i tidningen var kritisk mot kriget. Inte i England. Där tar alla journalister aktiv ställning utefter tidningens inriktning. Värst var The Sun. The Sun har varje dag en ”Page 3 girl”, en naken tjej på sidan tre. Kommentarer om resten av innehålets kvalitet lämnar jag därhän. The Sun kunde skriva att ”Vår stolte ledare Tony Blair satte ynkryggarna i EU på plats då han stolt proklamerade Englands deltagande i kriget för demokrati då vi handfast skall bistå USA i deras befrielse av det irakiska folket. Bla bla bla” Detta alltså på nyhetsplats, inte i de politiska kommentarerna. Dessutom vägrade The Sun skriva ut franska presidenten Jaques Chiracs namn. Han var mot kriget och kallades därmed alltid ”Le Worm”. The Sun tryckte till och med en specialbilaga om vilken fegis Chirak var som de prytt med en daggmask på omslaget där de satt på Chiraks huvud, sen chartrade de ett plan till Paris och delade ut tidningen gratis till Parisborna. Moget.

I ett nummer av the Sun hyllade the en ny typ av bomb som skulle göra slut på allt motstånd. Bomben heter GBU-43/MOAB. GBU står för ”Guided Bomb Unit” och MOAB för ”Massive Ordanance Air Blast” men döptes ganska snabbt om till ”Mother Of All Bombs” i media. MOAB är världens kraftfullaste ickenukleära bomb, och togs fram bland annat för att den är så massiv att den skapar ett svampmoln liknande det från en atombomb. Tanken var att när fienden ser svampmolnet skall de tro att en atombomb släppts och ge upp. Bomben väger 10 ton och är så stor att inga bombplan kan frakta den, inte ens de ökända B-52orna. Istället flyger ett fraktplan ovanför luftvärnets räckvidd och släpper bomben från lastluckan, en GPS guidar sedan bomben rätt. Otroligt bra tyckte The Sun, jävla påfund tyckte jag själv. Upprörd pekade jag på tidningens hyllningsartikel till massförstörelsevapnet och svor över idiotin i världen. Rolf var den anda personen i fikarummet, så jag riktade väl mig till honom.

“I say fucking use it! It’s a war man, what the fuck do you think happens? People get killed. Blow the fucking crazy arabs the fuck away and no Americans need get hurt.” Svarade han. Klart uppretad.
“Ja men va fan” försökte jag, ”hela kriget är ju fel. Vad ska de med såna bomber till?”
”You know what. When I was 18 years old I was enlisted in the south African army, two years of mandatory military training. So by the time I am twenty, they send me into Namibia and Angola. There I stayed for six years, always and constantly on the frontlines. I was fighting a war in the trenches and I saw my best mates getting their heads shot to pieces just beside me. War Is dirty, and people die. Like this one time, you know. We went into this village to clear it of guerilla. We come out of the woods when one of the doors to a hut opens up and a woman runs out. She is carrying a AK47 and fires it as she runs. What am I to do? I blew her the fuck away. So I go up to her to see if she is still breathing. She had her little baby on the back, fucking ripped apart to. But what the fuck could I do? Why did she carry him with her?”

Han tittade på mig med svarta ögon. Jag stirrade tillbaks. Jag tror inte att han såg mig längre, jag tror han stod ovanför en död gerillasoldat som burit sitt barn på ryggen. Jag insåg att framför mig stod en man som faktiskt dödat både kvinnor och barn. Fan vad jag visste lite om livet just då.

“After six years I was able to leave for civil life.” Fortsatte han. “I started working as a prison officer at South Africa’s maximum Security Prison. After about a decade, I left and started to work at Robbin Island, where I stayed until they closed down. I then continued to work there as we transformed it into a museum. After a few years I left and went to work with security in town. But the country is falling apart. I have a wife and daughter. So I came here, trying to get a job and set up a life, for them to follow when the time is right.” Jösses Amalia. Livet är en krokig stig.

Vi kanske inte delade bakgrund eller åsikter om kriget, men han var ändå helt ok, om än lite egen som sagt. Han arbetade hårt och det får man i alla fall respektera. Han delade sitt lilla kontrollrum med de andra två vakterna och jag kunde se dem sitta och bevaka skärmarna från övervakningskamerorna inne på sitt kontor. När jag stod i kassan (vilket jag gjorde oftare och oftare) så kunde jag bara från där jag stod se 16 övervakningskameror inne i butiken. En del var ju säkert attrapper, men det kändes som gubbarna i skrubben hade hyffsad koll ändå. Dagarna blev månader och snart var det dags för oss att återvända hem till Sverige. Sista dagen på jobbet gjorde jag ännu mindre än vanligt. Känslan av att det var skit samma hur sur chefen blev gjorde att jag mest såsade runt och njöt av läget (för min chef jag var en jävligt ettrig jävel). Dörren till vaktstugan stod öppen och jag gled in. Ingen var där inne så jag satte mig i deras stol och kollade på skärmarna där jag såg människor vandra omkring i butikerna. Plötsligt kom en av vakterna in, en av de gamla poliserna.

”Hallå du” sa han.
”Hej du” svarade jag. ”Det är här inne ni sitter och spanar efter tjuvar.”
”Yep.”
”Fångar ni många snattare?” fortsatte jag.
”Tja vårt egentliga jobba är ju inte främst att jaga snattare, det är ju att övervaka personalen” fortsatte han. Han visste ju att jag skulle sluta samma dag så han sket kanske i att jag fick reda på det här, för han var förvånansvärt ärlig.
Vi har ständigt en lista med namn på personal som vi övervakar varje gång de går på sitt pass. Vi kan se dem gå från sin kassa via bullhyllan där de tar ett paket muffins, sen via mjölken där de tar något att dricka och sedan rakt upp i fikarummet där de sätter sig och käkar upp alltihopa.”
”Jaha”, svarade jag lite förvånat. ”Är det många som gör så?” frågade jag, mycket väl medveten om hur jag brukade fixa min egen lunch när jag jobbade i matbutiken.
”Gud ja” svarade han. ”Nästan alla gör så, men dem som vi bevakar är dem som inte bara snor sin lunch, utan dem som systematiskt inte scannar varorna i kassan. Om någon som de känner kommer och handlar mat i butiken och ser att de sitter i kassan så ställer de sig i den kön där deras kamrat jobbar. När de sedan lägger upp varorna på bandet så scannar personalen kanske bara varannan eller ibland var femte vara. Sen så betalar man som vanligt och ingen annan märker ju någonting. Men vi zoomar in med kameran för att se exakt vilka varor som passerar och i vilken ordning. Sedan jämför vi våra filmer med utskrifterna från kassan och på så sett ser vi vilka varor som kassörskan handskats med och vilka han eller hon faktiskt scannat och tagit betalt för. Vi klipper ihop ett videoband med alla stölder och sedan går vi till facket med det. Vi visar upp det för facket och de säger att de inte kan säga så mycket om saken. Så blir personen uppsagd, eller åtalad om det är väldigt allvarligt. Det är det enda sättet företaget kan avskeda personal, om de ertappas med att stjäla och bevisen är vattentäta. Visst, kunder snattar också men det stora svinnet är det ju personalen som står för.”
”Oj då,” fortsatte jag. ”Vilka är de ni bevakar nu då?”
”Ja, det är ju mest deltidsarbetande, typ studenter och så. Den fasta personalen riskerar för mycket om de skulle bli av med jobbet. Men unga killar som jobbar extra på kvällar och helger, dem brukar det ju vara.”

Jag vet inte varför han berättade det här för mig. Om det kom ut skulle det ju lite ”sabba” hans arbete, men å andra sidan skulle folk kanske sluta stjäla om de visste att de övervakades och det skulle ju vara en vinst ur företagets synvinkel. Men jag lämnade min arbetsplats den sista dagen och tänkte på alla kameror som stirrat på mig under tiden jag arbetat. Jag var visserligen bara nyss fyllda nitton år men kände mig ändå både naiv och lurad. Jag hade delat fikarum med samma män som arbetade med att övervaka mig och mina arbetskamrater. Företaget anställde inte bara chefer som skulle säga åt oss vad vi skulle göra, vakter och kameror utövade än ännu mer direkt, men tyst makt.Som på alla arbetsplatser är personalen det största problemet. Personalen som skiter i företagets policy och ”ledord”. Vanliga anställda som stjäl och maskar. Som företagen är beroende av men hatar för att de inte går att kontrollera fullt ut.

Jag tog upp min telefon och ringde en av killarna som brukade jobba extra på kvällar och helger. Jag förklarade vad jag just fått reda på. ”Oj, jävlar” sa han. ”Ja” sa jag. ”Så nästa gång jag kommer in får du gärna scanna mer än var tionde vara, som du brukar göra annars. Jag vill inte att du ska hamna i trubbel.”
”Thanks mate” svarade han. Hoppas han klarade sig.

 

In English

- Encountering my first killer and learning that the staff is always the biggest threat to a company.

About ten years ago I moved with my former girlfriend F to the small country in the west, Ireland. In Dublin we moved in to the top floor in my grandmother’s house, where we stayed for the eight months our Irish experience lasted. With about 1000 Euros in the bank and the newly won freedom one can only experience when you are eighteen and switch your parents house for the world I felt richer and more grown up than anyone had ever been. After a good month in the big city, enjoying all of it in the meager way I could, being a sober vegetarian we ended up visiting a Tattoo Convention. With the economic brilliance of someone who just left home, this was the perfect chance to get a tattoo. Both parents on the other side of the Nordic sea, and a few bucks left in my back pocket to spend. Not enough money it turned out though, but F was willing to lend some and the problem was solved. CanMan from Boston started to work on my ankle and a few hours later four roses climbed their way around it. Never regretted it since. But, as a result of this wise decision, I had not a penny (or a ha’penny) to my name. I had to get a job. Said and done, not to long after this I started working at TESCO. After two weeks in the grocery store I was moved to the hardware. Or to the back of the hardware more like it, stacking boxes.

Sharing our canteen and eating all of our cereals was three middle age males with a funny accent. They where the security staff at TESCO and monitored the three stores in the shopping centre (grocery, hardware an liqour). The funny accent came from them being South Africans. They were all ex police and military and they had left “that fucking shithole” because “it´s totally falling apart and you can´t fucking live there anymore”. Do I need to tell you the color of their skin when they thought South Africa “used to be better in the old days”?

Anyhow, this was during the time the charismatic and highly skilled politician George W was the main man in America. In beginning of 2003 he wanted to pay a visit to Saddam, bringing about 100.000 soldiers with him. As everywhere else this was the main topic of discussion around the lunch table at work. Some, like myself, opposed the war, others wanted someone to kick Saddams ass an others did’nt give a rats ass since Iraq is a country far, far away. Unfortunately a country not so far, far away is England, with the result that you can find as many crappy newspapers from England in Ireland as you can in the queens country itself. Unlike Sweden, newspapers for some undisclosed reason took an open stand for or against the war, with the worst “newspaper” of them all, The Sun, of course being pro war. Using a rhetoric (in their news articles) worthy Goebbels the hoorayed everything that came out of Blairs and Bush`s arse and dubbed everyone even breathing criticism as a coward.

In one article they described how the Americans had developed the largest non-nuclear (or nucular as Georgie called it) device known to man, the GBU-43/MOAB. GBU stands for ”Guided Bomb Unit” and MOAB for ”Massive Ordnance Air Blast” but the media quickly renamed it ”Mother Of All Bombs”. Dignified.
Redaing the article and how The Sun thought this was a great step in the evolution of mankind I got a bit upset and started talking to the only other person in the room. It was the eldest of the security guards, the one with a military background.

“I say fucking use it! It’s a war man, what the fuck do you think happens? People get killed. Blow the fucking crazy arabs the fuck away and no Americans need get hurt.” He replied, clearly agitated.
”Yeah, but..” I tried. “What are they supposed to do with that type of weapon? Genocide?”
”You know what. When I was 18 years old I was enlisted in the South African army, two years of mandatory military training. So by the time I am twenty, they sent me into Namibia and Angola. There I stayed for six years, always and constantly on the frontlines. I was fighting a war in the trenches and I saw my best mates getting their heads shot to pieces just beside me. War is dirty, and people die.
Like this one time, you know. We went into this village to clear it of guerilla fighters. We came out of the woods when one of the doors to a hut opens up and a woman runs out. She is carrying an AK-47 and fires it as she runs. What am I to do? I blew her the fuck away. So I go up to her to see if she is still breathing. She had her little baby on the back, fucking ripped apart to. But what the fuck could I do? “

Dark eyes looked straight through me. I looked back but I dont think he even saw me. He was far away on another continent, standing over a dead women and her child, murdered by bullets from his rifle. Never had I felt like I knew so little about life.

“After six years I was able to leave for civil life” he continued. “I started working as a prison officer at South Africa’s maximum Security Prison. After about a decade, I left and started to work at Robbin Island, where I stayed until they closed down. I then continued to work there as we transformed it into a museum. After a few years I left and went to work with security in town. But the country is falling apart. I have a wife and daughter. So I came here, trying to get a job and set up a life, for them to follow when the time is right.”
Sweet Jesus. The crocked paths we try to follow in life…

The fact that he had actually killed someone, and a woman and child for that, absolutely blew me away. And it made me realize that even with some heavy luggage you can function in life and society, but some luggage you´ll never get rid of. And some experiences I can do without. Next piece of experience though, also helped me have a more cynical and realistic approach to my part in the system. So I guess that’s a good thing.

On my last day at TESCO I wandered about doing nothing at work. The door to the security office was open so I sneaked in and sat down in one of the chairs in front of all their monitors. From my place at the till I could se about 16 security cameras. Now I could see what they saw. One of the guards came in and started talking to me. I asked him if they caught a lot of shoplifters and he said “No, not to many. But our main objective is the staff. We have a list of members of staff that we always monitor when they work. We have cameras so we can see them leaving the checkout, take a muffin and a soda from the shop and go up to eat it in the canteen. But the worst kind is the ones who don’t scan all of the items. When their friends shop at their checkout they scan maybe every two or three items, the others they just pass on. So we zoom in on them with the cameras to see exactly what products that passes their till and then we compare it to a printout of the receipts. If it doesn’t mach we know they didn´t scan them. We put together a tape of all the thefts, take it to the union and if they accept it as evidence the person is fired.”
“Really?” I said.”Is there a lot of people who does this”
“Oh yeah” he replied. “Mostly young guys who work part time as they study.”.

I don´t know why he told me all of this. He knew it was my last day, and maybe he just didn’t care. Or maybe he was tired of monitoring the staff all of the time. Leaving TESCO that day I thought about all the cameras. I thought about how having multiple degrees of management wasn´t enough to control the staff but how TESCO also felt the need to survey us all of the time. Us, the staff who didn´t care about their policies or proceeds and therefore worked to slow and ate to much. How the company hated us but didn’t function without us.

I picked up my phone and called a guy who worked mostly evenings because he was studying. I told him what I had just learned.
“Shite. Thanks for calling man.”
“No problems. So next time I shop at your till, scan all the items, not every ten as you usually do. I don´t want to see you getting into trouble”.
I hope he was all right.

Detta inlägg är publicerat i In English, Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.