”Jag skjuter dig, jag dödar dig!”

1990, när jag var ett gossebarn på blott sex år, kidnappades jag, min bror och min mor kallblodigt av en påstått beväpnad rånare. Min mor tvingades köra honom dit han behagade. Det här är en berättelse om första gången jag förstod vikten av att vara iskall och om världens modigaste mamma.

Min mormor äger tillsammans med sina barn ett gammalt men mysigt torp i skogarna i mellansverige. Där spenderades mången sommardag under min uppväxt, vi lekte i skogarna och ladan, plockade bär och svamp i skogarna och spenderade tiden i en svensk Bullerby-idyll. En natt skulle dock idyllen hotas till livet och ta med mig, min mor och min äldsta bror på en resa vi aldrig kommer att glömma. Det var den kvällen min mamma fick bevisat för sig själv att hon skulle göra allt hon kan för att skydda sina barn. Så hon är min, och den här berättelsens, stora hjältinna. Alla resonerar så klart så, ”jag gör vad som helst för mina barn”. De flesta skulle säkert också göra det men det är inte förrän man möter faran som man vet hur man reagerar på den. Jag har ett drag som jag nu vet att jag ärv från min mor. Det är iskyla. När jag är som mest hotad, tänker jag som klarast. Morsan med. Till skillnad från de flesta andra svenska mödrar i medelåldern, så vet hon också om det själv.

Det var en ljummen sommarkväll den nionde augusti 1990. I torpet, på gränsen till Närke bodde jag, min bror A och min då 1,5 år gamla bror O. Mina föräldrar var naturligtvis också där, liksom min mormor. Vi hade spenderat några dagar på sommarstället, men nu ville min mamma träffa en gammal bekant som bodde i Hova, en liten ort ett par mil söder om torpet. Hon tog med mig och A, jag minns inte mycket från det besöket annat än att de bodde i ett radhus och att jag och min bror fick strikta förmaningar om att inte kommentera hudfärgen på väninnans son, som var mörkt brun. I tidigare inlägg har jag påstått att jag (som de flesta i min generation) inte minns när vi först såg en person med etniska rötter i den Afrikanska kontinenten. Minnet av min moders förmaningar får mig dock att misstänka att det kan ha varit den första gången. Hursomhelst.

Tiden hos väninnan avlöpte väl och jag får gissa att mamma hade en trevlig kväll med en gammal bekant. Vi lämnade den lilla orten Hova runt klockan nio på kvällen för att i vår silvergrå Volvo 245 köra längst med gamla E3:an (numera E20) de få milen upp och in i skogen till torpet. Vi hann dock inte mer än ett par kilometer längst med Europavägen innan vi mötte en bil på väg åt motsatt riktning. Bilen tycktes köra ostadigt och i backspegeln såg min mor hur den plötsligt körde i diket. Min mor saktade ned och sa till oss barn.
”Jag måste vända, för sånt här kan man inte bara åka ifrån.”

Hon vände Volvon och körde fram mot den dikeskörda bilen, som i mitt minne är en mindre röd bil av WV Golf-storlek. En bit framför platsen där bilen låg i diket fanns en liten infartsväg till en grind i viltstaketet och där parkerade hon. Efter att ha sagt åt oss att vänta en stund gick morsan ner i diket för att kolla om det fanns några skadade i bilen, vilket det visade sig att det inte gjorde. Den var helt tom, men i mitt minne lyste bilens strålkastare upp dikesrenens gröna gräs i den allt mörkare augustikvällen. Mamma kom tillbaks och satte sig vid förarplatsen.
”Det verkar inte vara så allvarligt” sade hon, ”för det finns inga personer kvar i bilen, de måste ha gått därifrån.”

Innan någon av oss hunnit reflektera över vart de personerna i sådana fall skulle ha gått presenterade sig svaret med besked för oss . En ung man iklädd militärbyxor och rakad skalle slet upp dörren till förarplatsen där min mor satt.

”Ut! Ut ur bilen!” skrek mannen. ”Ut ur bilen, annars skjuter jag dig. Jag har ett avsågat hagelgevär i jackan!”

Här förvandlades min morsa från att visserligen vara världens bästa mamma till att även bli en bad-ass mother.

”Nej. Aldrig i livet.” Bra svarat morsan!
”Ut ur biljäveln! Jag har ett hagelgevär och jag skjuter dig!”

Dörrarna där bak var barnsäkra, så jag och min bror kunde inte öppna dem. Dessutom satt vi båda i bilbarnstol/bilkudde (jag var sex år gammal, min bor nyss fyllda fem) och hon var rädd att om hon gick ur bilen skulle han köra iväg innan hon fick ut oss båda. Dessutom hade hon med egna ögon sett honom köra av vägen så det var ganska uppenbart vart Volvon skulle sluta om han fick styra skutan så att hon skulle sätta sig på passagerarsätet och åka med alternativt riskera att en eller båda ungarna hamnade i hans händer om hon lämnade sin plats för att plocka ut oss var otänkbart. En iskyla sänkte sig över min mor, hennes sinnen jobbade på sina yttersta kapaciteter och en urkraft från primathjärnan allra mest ursprungliga delar skulle nu skydda sina barn till det yttersta.

Mannen fortsatte skrika åt morsan
att kliva ur bilen, hon totalvägrade, fast besluten att inte förlora striden. Efter en längre stunds ordväxling där ytterligare mordhot och utfall kommit från den uppjagade mannen förstod hon däremot att han inte var direkt mottaglig för en diskussion, så lösningen blev till slut att hon körde bilen till närmsta stad. Mannen insåg att det var hans enda alternativ och släppte kravet på förarplatsen.

Han hoppade in på passagerarsidan och droskan styrdes mot Mariestad, 4-5mil enkel väg. Ganska snart började mannen (killen) skrävla om sina bedrifter tidigare på dagen. Han berättade utan omsvep hur han med hjälp av en brandyxa rånat den lokala livsen och bensinmacken i Laxå. Där hade han tilltvingat sig en bil av butiksägarens son som han i full karriär hade kört i diket. Det var det min moder sett och i en akt av medmänsklig omtanke och ansvarsfyllt patos stannat för att kolla till. Han tog fram en sedelbunt och frågade morsan
”Hur mycket tror du att det är är? Minst 30-40 tusen i alla fall.”

Morsan sade inte mycket om den sorgliga högen med tjugor och femtiolappar han höll fram. Han var uppenbart påverkad och började dricka öl som skvätte över oss i baksätet. En svada av grova hot sköljde över min mor medan hon försökte hålla koncentrationen på bilkörningen.

För oss som satt där bak var situationen absurd. Jag kan inte tala för min bror, men jag minns väldigt tydligt att det här var första gången jag kände lite av den iskyla som min moder översköljdes av. Jag kände ansvar gentemot min mor att uppföra mig på ett sätt som inte förvärrade hennes situation, för själv kände jag mig inte direkt hotad, konstigt nog. Jag kände mer att det var min mor som var utsatt för fara.

”Du snackar inte med någon om det här. Du skall bara veta vem jag är, jag har kontakter precis överallt. Snackar du om det här kommer jag jaga dig för resten av ditt liv, jag kommer hitta dig vart du än försöker gömma dig och om du golar på mig så kommer jag hitta dig och döda dig. Jag kommer att döda dig.”

Min femårige bror A satt i sin egen bil, mitt i sitt sista sommarlov innan skolan. Framför sig hade han sin mamma och en okänd, arg man som skrek att han skulle döda henne. Han satt i sin bilbarnstol och det stora röda hårsvallet skakade av skräck då han bröt ut i en hjärtskärande gråt.

Jag pratade på telefon med mamma innan jag skrev den här texten för att få reda på lite mer detaljer, saker som en sexåring inte känner till. Vilket år var det, vilket datum? Vart var vi, vart körde vi? Mamma berättade allt, men berättade också att det var första och enda gången i sitt liv hon kände verklig skräck. Detsamma gällde nog för A. Mammas liv var i fara.

”Nej” sade mannen i framsätet och vände sig om mot A.
”Nej, jag ska inte döda henne. Jag dödar inte mammor.”

Jag minns inte om det fick någon lugnande effekt på brorsan, jag minns bara att jag var oerhört frustrerad över att han grät för jag tyckte den bästa taktiken för oss här bak vara att hålla oss väldigt passiva. Sex år gammal trodde jag inte riktigt på mordhoten, eller så förstod jag inte allvaret av situationen.

Efter vad som för oss alla var en evighet körde bilen in i Mariestad. Mannen som kapat vår bil var nöjd med chaufförens service och slängde till oss en femhundrakronors sedel för ”bensin och besvär” och fortsatte ut i den västgötska sommarnatten. För min mor var dock inte det ofrivilliga äventyret över på länge än. Inte för honom heller skulle det senare visa sig. 1990 fanns som bekant inga mobiltelefoner, så flera timmar försenade från vår planerade ankomst till torpet började oron sprida sig hos min far, mormor och yngsta bror O som bestämt vägrade gå och lägga sig innan mamma kom hem.

Morsan körde ut ur Mariestad efter att ha tagit några extra vändor runt i områdena kring stortorget för att försäkra sig om att ynglingen inte tagit fatt på en ny bil och förföljde henne. Men han hade stegat raka vägen in på Stadshotellet och drämt till förste bäste stackare över käften varefter det inte tog många minuter innan han satt inlåst på Mariestads polisstation.

Mamma körde de dryga sex milen hem genom natten, samma väg som hon nyss kört åt andra hållet. Via slingrande grusvägar kom hon så smått fram till ett upplyst litet rött hus med vita knutar i den svenska skogen. Hon parkerade bilen, stängde av motorn och gick ut på gårdsplanen. Hon var hemma, barnen var i säkerhet. Iskylan släppte, skräcken och rädslan fick nu den plats de förnekats timmarna innan. Återigen minns jag inte scenen som utspelade sig men jag antar att det första min mormor och far undrade var något i stil med ”Vart har ni varit” och den historia som då rullades upp måste vara ganska svår att förstå och ta in. Deras oro över att vi var sena måste snabbt ha bytts mot chock, förvåning och en än större oro kring ”vad som kunnat ske”. Klockan var nu efter elva på kvällen, extremt sent för alla oss tre bröder. Jag tror att O kom i säng ganska snart, 1,5 år gammal som han var. Jag och A, som ju också var drabbade i det hela, fick sitta uppe. Min mamma tog sig en stor whisky, något jag aldrig sett innan och som var en stor sensation i mitt sexåriga liv. Jag minns hur jag hör mamma och pappa resonera med varandra i köket kring polisanmälan. Min mor trodde ju naturligtvis att han dels varit beväpnad (han hade suttit med handen under jackan hela tiden) och dessutom hade han ju under en dryg timma uttalad dödshot och skrävlat om sina kontakter, någon hon naturligtvis inte kunde motbevisa. Men tillslut beslutade de ändå att hon skulle ringa anonymt och berätta vad som hänt, eftersom att om de letade i och omkring Laxå och Hova efter bensinmacksrånare så var ju polisen fel ute, då morsan kört honom till Mariestad.

Nu visade det sig ju att mannen gripits i Mariestad inte ens femton minuter efter att vi lämnat av honom där. I tidningarna dagen efter intervjuades mackägaren Kerstin från Laxå om skräcken då han gått loss på inredningen med yxan. Polisen uppmanade också den ”anonyma kvinna” som under vapenhot tvingats köra till Mariestad med mannen att höra av sig till polisen. Efter en natts mindre god sömn (får jag gissa) ringde mamma återigen till polisen och pratade med det vakthavande befälet i Hallsberg, dit mannen nu flyttats och anhållits. Polisen klargjorde att brotten föll under allmänt åtal och han skulle åtalas för de brott han utsatt oss för oavsett vår medverkan eller ej, så min mor gick med på att delta som målsägande. Två civila poliser från Hallsberg kom ut samma dag till vår sommarstuga och förhörde mamma om hennes upplevelser. Min redogörelse verkade de mindre intresserade av men det vägdes upp av att de satte på blåljusen när de åkte därifrån.

En månad senare var det rättegång i Hallsbergs tingshus. Tiden däremellan hade den (som det skulle visa sig) ganska trasiga 20-åriga mannen från Hova spenderat i häktesavdelningen på Kumla-anstalten. Polisen som ansvarade för utredningen ringde flera gånger till mamma för att kolla läget innan rättegången.

”Du, han sitter på Kumla med de stora pojkarna nu. Han är riktigt, riktigt liten och jävligt rädd.”

På rättegången visade det sig att det var en hel drös målsägande. Under ett par timmar av sitt liv hade han stulit en bil, åkt till bensinstationen och rånat den samt hotat personalen, stulit en till bil som han körde av vägen med, tilltvingat sig en tredje bil med tre ofrivillga reskamrater, åkt till Mariestad och där misshandlat förste bäste person. Själv påstod han att han inte mindes alldeles särskilt mycket av händelsen och då det under rättegången kom fram att han varit påverkad av Cannabis, Amfetamin, lugnande tabletter och alkohol så kanske det inte är så konstigt. Ännu större anledning för min mor att inte låta honom köra bilen. Att ta fyra olika sorters droger som drar åt fyra helt olika håll (lugnande-uppiggande, avslappnande-aggressionshöjande osv) gör inte underverk för varken bilkörning eller konsekvenstänkande. Bevisligen.

Han dömdes till fängelse i 1,5 år, min mor tilldömdes ett mindre skadestånd tillsammans med de andra brottsoffren. Vad som hände med 20-åring sen vet jag inte. Förhoppningsvis skärpte han till sig och fick ett hyfsat liv. Själv bär jag inga trauman av upplevelsen med mig, jag var nog för ung för det.

När jag i äldre år ställts inför situationer där jag insett att jag även om jag inte direkt riskerar livet så i alla fall allvarliga fysiska skador och andra problem, har samma kalla vind som svepte in i min mamma 1990 blåst även genom mig. En absolut närvaro i nuet, en kristallklar verklighet som rör sig i ultrarapid. Ett kyligt handlande som blivit det som gjort skillnad mellan vinst eller förlust.

Min morsa försvarade mig och min bror mot en uppenbar fara. Hon mötte faran med mod och beslutsamhet. Att uppvisa mod när oddsen är emot dig och skräcken försöker slå sin klor omkring dig, det är det som utmärker en riktig hjälte.
Mamma är en sån, en hjälte…

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.