Långt hår i nacken och balett.

Jag och J lämnade Er läsare efter ett par dagar i Berlin senast. Då lovade jag att bjuda på lite av både Dresden, Prag och Brno innan vi skulle angöra Wien. Men livet som fri nomad lyder inga planer då våra fria själar svävar över Europa. Dresden har ju en aningen melankolisk aura över sig alltsedan de allierade beslutade sig för att genomföra den ”vinnande” sidans värsta folkmord under andra världskriget. Utan större intresse för att njuta slaktens frukter i en stad som inte imponerade allt för mycket på mig senast jag var där beslutade vi oss istället för att parkera vid Stolpen.
Stolpen.

Det såg ut som att djävulen själv målat en tavla när skogen vi kört genom öppnade sig och en gigantisk vidsträckt slätt låg för våra fötter. En brant backe ledde ner från den höjd vilken vi befann oss på och rakt framför oss reste sig en medeltida stad på en kulle som kröntes av en borg. Himlen bakom borgen var svart och återigen skickade himlen vita piskor mot marken. Synen var mäktig och respektingivande. Efter flera timmars körning i värme och solljus hade vädret nu snabbt slagit om. Precis när vi passerade stadsskylten så började det regna och inom minuter vräkte det ner. Vi tvingade upp bilen för branta kullerstensgator, hala av regnet, för att komma fram till det hotell som drev den ställplats som vi siktat in oss på. Efter flera dagar i Berlin var vårt färskvatten slut och batteriet behövde kopplas till el för att laddas upp lite. Vi förevisades en plats bakom hotellet där blixtarna var så starka att vi såg färgerna på husen nedanför oss. Återigen var ovädret rakt ovanför oss och till åskans dån somnade vi tillslut.

Dagen därefter vandrade vi runt i den lilla byn Stolpen. Med ett så spektakulärt och fantasieggande namn skulle man kanske tro att det var ett av världen sju underverk, men det var det alltså inte. Säkert jätteintressant om man vore en pensionerad notarie från Mariefred (eller någon annan som levt ett tomt och innehållslöst liv) men för oss globetrotters krävs det allt lite mer än så. Vi åkte alltså vidare, för vi tänkte vandra i den nationalpark som ligger på gränsen mellan Tjeckien och Tyskland. Den lilla byn Hinterhelmsdorf blev målet för den här ganska korta etappen.

Hinterhermsdorf.

Denna gudsförgätna håla stoltserar enligt egen utsago med att vara Tysklands vackraste by 2001. Sedan dess verkade inte mycket ha hänt, men det de har till sin fördel är att en rad olika vandringsleder börjar och slutar här. Eftersom ett mål med resan var att komma ut lite i naturen så tänkte vi se till att det sker i varje fall en gång. Efter att ha snurrat runt lite i byn valde vi att parkera i skogen på den parkeringsplats varifrån lederna började. Natten föll på och med den följde också nattens alla ljud. Just som jag för mitt inre hade lyckats fantisera fram tydliga bilder på hur vi styckades av en tysk lustmördare som hade en koja i skogen somnade jag in och sov en drömlös sömn.

Morgonen därpå fylldes parkeringen ganska snabbt på av vandringssugna pensionärer med stavarna i högsta hugg. Vi valde en led på 8km som skulle ta 5h och vara medelsvår. Den avklarades på 3,5h (4h om man räknar lunchpausen 250m från målet) och var ganska angenäm frånsett en ganska brant stigning på slutet. Vilket visserligen var precis vad våra förslappade kroppar behövde. Vandringen gick längs med den lilla bäck som utgör gränsen till Tjeckien och som på sina ställen bara var två-tre meter bred. Den avslutades på en höjd med fantastisk utsikt över den tjeckiska delen av parken och var ett skönt avbrott från städerna vi dittills besökt.

Vi lämnade Hinterhemsdorf någon timme senare med siktet inställt på den Tjeckiska huvudstaden.

Prag.

Länder med katastrofalt undermåliga motorvägar verkar ha fått för sig att saker och ting blir bättre om man tar betalt av folk som vill köra på dem. Det blir det inte. I Tjeckien har de fått för sig att deras skämt till motorvägar är värda extra avgifter. De misstar sig grovt. Här i hockeyfrillans hemland tror de dessutom att en avgiftsbelagd motorväg av högsta kvalité dessutom på bästa sätt konstrueras genom att man fogar samman cementblock av låg densitet med nått slags dåligt klister. Cementplattorna måste också enligt tjeckisk lag också diffa i höjd minst två centimeter från plattan innan. Upp eller ner är skit samma, så länge de inte ligger i nivå. Vi kör alltså en husbil från 1988. Bildelen är en Citroën, notoriskt ostabila fransoser. Husdelen är i stort sett ett trädgårdsskjul med en gasspis i. Behöver jag förklara att det lät som att vi hade en hel merengue-orkester som satt och lirade bak i bilen medan vi studsade fram mot Prag? Som ett ytterligare bevis för Tjeckiens usla vägar kan nämnas att vi förlorade inte mindre än tre (3) navkapslar under färden till och från Prag. Det är inte illa pinkat, tack för den Jaromir Jagr.

I alla fall kom vi ju fram till Prag ändå, trots att GPSen försökte lura oss åt fanders igen. I en av de norra förorterna har en hel gata gått bananas och alla har startat egna campingar på sina bakgårdar. Ganska sjukt, men lite coolt. Trädgårdarna är ganska breda och långa och antagligen kom någon på idén först så har de andra hakat på. Eftersom vi inte visste hur stämningen med att fricampa inne i Prag var tog vi in på det billigaste stället vi hittade, men det kostade oss ändå typ 15 euro för två pers, bil och el. Står man en natt kan man lika gärna stå två, så vi blev liksom kvar…

Väl inne i Prag så kikade vi runt lite på stan. Jag har varit där två gånger innan och aldrig blivit jätteimpad, det är så extremt turistigt. Nu lyckades vi dessutom passa in någon idiotisk helgdag så alla vegetariska restauranger vi gick till för att luncha på var stängda. Prag har en hel del av den varan, men vi var snubblande nära att bli utan. Efter att ha korsat stan i jakt på mat var vi nära att bryta samman när ett vegetariskt bufféställe visade sig ha öppet. Hallelulja!

Dessutom var det ”happy hour” på buffén. Konceptet är att man väger tallriken när man öst på och betalar maten per hekto. Men nu var det ett fast pris och man fick lassa på så mycket man fick plats med på en tallrik. Vi låg i stort sett för döden vid det här laget och jag frågade om det fanns någon övre gräns. Ett kilo meddelade spinkveganen bakom kassan ”But that is practically impossible on these plates”. Säkert. Vi körde igång. Hur mycket min mat vägde när jag ställde den på vågen? 960 gram. J klockade in på 600g. Hon åt kanske 500 av dem, sedan tog jag resten efter att ha tömt min tallrik på typ 5min. Men då gick jag också och la mig 8 timmar senare, fortfarande proppmätt. Har hittills aldrig skett tidigare.

Efter en dag i Prag hade vi sett Karlsbron (där svenskarna fick se sig besegrade i 30-åriga krigets sista slag 1648), klockan på kyrkan (som jag inte fattar grejjen med) och monumentet på Jan och Jan som tände eld på sig själva 1969 i protest mot Sovjets invasion. Prag är dessutom riktigt dyrt, så vi tänkte dra vidare. Jag ville åka till Plzen men det köpte inte J.

(Vi hade följande konversation:
”Du vill alltså åka till Plzen för att det är därifrån Pilsner kommer?”
”Ja.”
”Det argumentet säljer liksom inte in idén tillräckligt bra för mig.”
”Om det argumentet inte är bra nog kommer det aldrig finnas några argument som är bra nog.”)

Vi skakade fram som en jättelik maracas på tvättbrädet som tjeckerna har mage att kalla motorväg (och dessutom ta betalt för) med siktet inställt på Wien. Marken kokade och vi också för nu hade de vridit upp termostaten till 30 grader och plockat väck alla moln. Dryga 30 mil avverkades varav J stod som styrman och kapten under dryga 20 och jag fick avsluta seglatsen de sista 10.

Wien.

I den finkulturella alpstat som gett oss stora män såsom Adolf Hitler, Arnold Schwarzenegger och Josef Fritzl kallar man sin hufvudstad för Wien. Där rullade vi in på kvällen, välkomnade av det traditionella åsk- och regnoväder som följt oss under resan som vore vi indianer i en tropisk regnskog. I Wien dansar de wienervals, äter wienerbröd och wienershnitzel med wienernougat samt har en Spansk ryttarskola med hästar från Slovenien. Man bör med andra ord ställa sig skeptisk till hela upplägget.

Wien överraskade mig dock genom att vara väldigt trevligt. Både flådigt med helt sjuka byggnader precis överallt men samtidigt mysigt med bakgator, marknader och centralt (nåja) belägna badplatser i Donau. Dessutom hittade vi en bra gata utanför innerstadszonen (som har parkeringsavgifter) där det är gratis att stå. Dessutom är det 5 min till matbutiken och 3 min till tunnelbanan och kanske 20-30 min till de stora attraktionerna inne i stan. Så här står vi bra. Det är i nått slags turktätt område för det ligger massvis med turkiska caféer och restauranger här, men med gamlingar som rastar sina hundar och barnfamiljer i parken så det känns som en bra mix.

Vi tog det ganska lugnt, första dagen gick vi runt på stan, andra dagen fixade vi picknick och låg i en park. Sen åkte med tuben genom stan till ”Nya Donau” som är en slags vallgrav som de grävt ut bredvid Donau för att hindra översvämningar på nått vis. Hur det går till är ju egentligen skit samma, det intressanta är i alla fall att man kan simma där så det har vi gjort. Riktigt fint, semesterns första bad. Efter tre dagar i Wien började vi tröttna på att bara bada. Löften om berg, grottor och andra äventyr lockar och det är Slovenien som är platsen för det intresset.

På vägen dit stannade vi till i Graz.

Graz.

Skulle jag rekommendera någon av de två städer vi hittills besökt i Österrike skulle det nog vara Graz. 250.000 innevånare, men ändå pampig så det förslår. Precis som i Wien har de nått idiotisk parkeringssystem som gör att man inte kan stå centralt men vi har hittat en bra plats precis på gränsen till den dyra zonen. Dessutom är det i något slags högborgerligt område då alla våra grannar bor i stora herrgårdar, så vi är i gott sällskap. Vi har gått runt i stan och kikat lite, käkat på en superflådig veg-restaurang och nu sitter vi och kliar oss i skallen hur vi ska överleva i Kroatien och Slovenien som verkar vara båda svindyrt och negativt inställda till husbilar. Bra research av oss där, men det skiter vi i. Vi fyller seglen med frisk vind för att stävja söderut i vår jakt på lycka och livets sanning.

So long!

Detta inlägg är publicerat i Europa, Resor och taggat , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.