Med ett lejons gap nafsande i hälarna.

Under sommaren 2011 gjorde olika omständigheter att jag efter drygt 7,5 år i arbetarstaden Göteborg en morgon vaknade för att bege mig till den stora Fabriken framför alla andra fabriker för att på det rullande bandet bygga den svenska nationalskatten Volvo.
Jag hade aldrig tidigare jobbat inom industrin då jag återvände från en resa i Asien i april. Jag hade under ett år innan det arbetat på ett boende för människor med kroniska psykiska sjukdomar och sett mig snuvad på en fast tjänst gång på gång då chefsbyten gjorde att mina vikariat bara förlängdes gång efter gång. Jag tröttnade på den situationen och reste bort under drygt två månader. När jag så stod på svensk mark igen fanns det ingen tjänst trots åtskilliga löften om annat. Måhända lottlös men inte menlös började jag genast kolla upp andra alternativ och det föll sig så slumpartat lyckligt att den första kvällen jag gick ut för att träffa mina kompisar fick jag tips om att Lernia sökte personal till Volvo-fabriken i Torslanda. Några samtal och intervjuer senare stod jag två veckor efter att jag kom hem innanför portarna på Volvo.

Jag hade inte speciellt stor koll på vad som väntade. När jag insåg vad jag förväntades göra hörde jag tjejjen som intervjuade mig i bakhuvudet då hon sa ”Man måste vara jävligt snabb på att lära sig, tre dagar är max vad man kan räkna med”. Upplärningstiden visade sig dock vara minst tre veckor, så redan där insåg jag att jag skulle skita i vad Lernia sa. Jag tänkte att ur jävligt det än skulle bli var det ju solklart värt det. Att bo i Göteborg och ha jobbat på Volvo är ju så klassiskt att det är en chans man inte får missa, torslandafabriken tillsammans med hamnen och varven har gett staden mycket av den luggslitna identitet den idag försöker polera bort med glättiga event och dyra skrytbyggen.

Den totala stressen
Alla vet ju vad Volvo är, bilarna är ett av den svenska industrins verkliga flaggskepp och tillsammans med Eriksson och Ikea ett av våra kändaste varumärken. Bilarna tillverkas i en enorm fabrik i Torslanda. Här stod jag nu. Jag blev förevisad en plats på ett av alla de rullande band som snirklar sig genom fabrikshallen. Jag jobbade på TK-avdelningen på band 1:2 (tror jag). Enligt de andra på bandet var det ett av de absolut tuffaste banden i hela fabriken. Så kanske de sa på alla band, men tufft, det var det. För den som inte besökt Torslandaverken (vilket man kan göra, små tåg med turister åkte förbi ibland och tittade på arbetarna. Min handledare började alltid skrika som en apa och vifta med armarna när tåget åkte förbi. ”För att vi är jävla apor i bur” var hans svar på min fråga om varför han gjorde så.) så finns det flera olika delar, fabriken är enorm.
I Torslanda bygger man V70 och V50, XC70, XC90 samt C30. Sex olika modeller som alla kan vara både höger och vänsterstyrda samt ha olika typer av tillval som skiljer varje bil åt, såsom inbyggd GPS, färg på inredning osv. En hel del att hålla reda på med andra ord. Bilarna kommer rullande på stora stålramar längst med bandet. På bandet finns tre lag (iaf på vårt) som alla har ett antal ”balanser” (eller stationer kan man kalla det för) där olika arbetsmoment utförs. Vi monterade tändningslås och växelspak, torkarbladsmotorer, paneler, dörrbultar och en massa annan värdelös skit. Eftersom bandet hela tiden rullar flyttar bilarna på sig och man har ett visst antal meter på sig att utföra varje moment. Även arbetarna står på rullande band som går i samma takt som bilarna, så man kan stå still och montera delarna trotts att bilen flyttar på sig. Är man för långsam måste kamraten längre ner på bandet vänta på att du är klar innan denna kan påbörja sin uppgift. Man blir ”nerjobbad”. Om man däremot är snabb kan man vara ”uppjobbad”, dvs att man har jobbat så snabbt att man kanske är klar innan man ens kommit in i sin zon. Varje halv timme (16.30, 17.30 osv) bytte man balans och sprang till en annan i en given turordning. Eftersom bandet aldrig stannade var man tvungen att kuta som fan och om man då lämnade ett nerjobb efter sig till nästa person blev det ett himla liv. Stressen var med andra ord total.

Ett stadigt flöde av bilar gav dig ungefär max en minut på varje. Som längst var man tvungen att springa 120m från den bilen du lämnat till den bilen kamraten på den stationen lämnat. Man såg folk komma skrikandes ”Flytta på er!” när det var dags för gatloppet. När man kom ner var man alltid nerjobbad och fick ägna tio minuter åt att jobba upp sig till normalnivå genom att slita som en galning. Förbränningen sköt i höjden då jag utan att överdriva lätt kan jämföra åtta timmar på Volvo med att gå stavgång i åtta timmar. Man stod aldrig still. Gjorde man det åtta timmar varje dag skulle man rasa ganska bra i vikt. Vilket folk också gjorde. Min handledare som lärde upp mig, en iranier vid namn K, hade gått ner 15kg det första året han jobbade på den här linan. En algerisk snubbe som jag hängde mycket med i fikarummaet hade jobbat där i tre månader, också han från Lernia, hade tappat 10kg på den tiden. Rekordet i viktminskning hade en tjej, S, som visserligen måste a varit riktigt stor när hon började, men hon hade tappat tio kilo den första månaden hon jobbade där. Så det var ett tufft och krävande gebit jag gett mig in på.

Den första veckan jag jobbade vaknade jag på nätterna varje gång jag slumrade till för jag såg stora bilar komma körande mot mig och hörde folk som skrek ”Nerjobb, nerjobb!” i öronen på mig. Jag ryktes ur sömnen och hade myror i hela kroppen. Efter den första veckan la det sig lite, men stressen fanns där hela tiden. Den enda fördelen var att hur mycket jag än käkade tappade jag i vikt. Trots färska pasta och läsk till lunch hamnade jag under 90-strecket för första gången på säkert 12 år.

Takten skulle dessutom höjas ytterligare, något som irriterat diskuterades i fikarummet. Effektiviseringar och tidstudier hade gjort att fabriken är oerhört effektiv, och man producerar idag nästan dubbla antalet bilar per timme jämfört med trettio år sedan. Jag fick höra historier om hur tjejerna satt och stickade på bandet medan de väntade på att nästa bil skulle komma. Nu hann man knappt slänga iväg ett kort sms. Irritationen fick en lite humoristisk vinkel då vi under ett planerat stopp informerades av förmannen hur vi skulle hålla kolla på verktyg genom att märka upp dem och hänga dem på sina platser. Han visade ett verktygsskåp från en annan avdelning.

”Så där ser det fan inte ut där.” opponerade sig en lite äldre jugoslav som annars mest kommunicerade med oss andra med höga skrik eller busvisslingar.
”Jo” hävdade förmannen. ”När jobbade du där senast?”
”Femton år sedan. Och då såg det fan inte ut så.”
”Nej”
replikerade förmannen, ”men för femton år sedan satt ni ju för fan och rökte i bilarna medan ni monterade och hade vattenkrig när bandet stannade.” Vi yngre skrattade vid den idag absurda tanken medan alla de äldre gubbarna fick någonting drömskt i blicken. Bilden av en knegare i träskor, jeans, flanellskjorta och slokmustach som med en cigg i mungipan satt och skruvade i en 240 på bandet kunde aldrig riktigt lämna mig efter det.

Den totala kontrollen.
Min okunskap om industrin bygger på att jag som sagt arbetat inom vården och skolan större delen av mitt liv. Det är arbetsplatser där cheferna oftast inte är närvarande och där kontrollen av arbetarna snarare är av en social karaktär och utförs till största delen av dina kollegor. Inte på Volvo. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vid alla de åtta balanser vi hade i vårt lag fanns det en viss ordning att göra saker och meningen var aldrig att vi skulle lära skallen att göra dem, vi skulle lära kroppen. Att memorera alla arbetsmoment i huvudet tog några dagar. Att sedan programmera din kropp till en död maskin som bara utförde momenten i en exakt ordning och precis likadant varje gång var det som tog tid. Om man funderade över vad man skulle göra förspilldes dyrbara sekunder. Arbetarna på Volvo var en del av maskineriet, och Fabriken var en gigantisk organisk robot som spottade ut en strid ström av dyra skinande bilar.

För att bygga en bil krävs det tiotusentals, om inte miljontals enskilda komponenter. Dessa monteras ihop till motorer, växellådor osv som sedan monteras i en kaross och blir en bil. Vart enda enskilt moment är uträknat, tidsbestämt och schemalagt. Alla saker utförs i exakt rätt ordning, annars skiter det sig. Sätter man inte in exakt de saker man skall i precis rätt ordning kan balanserna som följer inte heller göra sitt jobba och i värsta fall måste man plocka bilen av banan. En eftermiddag när jag kom till jobbet så fanns det inga färdiga bilar på banan när jag kom in genom portarna. När man kom in i fabriken möttes man nämligen av de färdiga bilarna som för egen maskin kördes av banan. Men nu var det helt tomt. Jag kom till min lina och frågade kollegorna vad som stod på. ”Det är stopp” svarade de. ”Inga handbromsvajrar”. Volvo använder sig av ett leverantörssystem som heter ”Right On Time” vilket innebär att de har minimerat sitt lagerutrymme för att istället få leveranser av de produkter de behöver precis när de behövs. Om de då får in 40.000 hanbromsvajers så levereras det inga nya förens precis då det är uträknat att de behövs. Torslanda producerar ungefär 700 bilar/dygn, alla komponenter måste sättas in i precis rätt ordning och då en komponent saknas stannar hela processen.
De som jobbat där några år berättade hur det vid åtskilliga tillfällen sinkats av leverantörsmissar och hur man lejt taxichaufförer att åka långt över hastighetsgränsen för att möta lastbilen som innehåller komponenterna för att stanna den, lasta över så mycket grejer som går i taxin och blåsa på till fabriken för att på så sätt kanske komma fram en timme tidigare än lastbilen. Tid är pengar. En gång när det sket sig rejält hade det fixat fram en helikopter som flög till Volvos fabrik i Gent, Belgien, för att lasta på en massa delar och flyga tillbaks. Helt sjukt. Flera gånger hade till och med cheferna hoppat in i sina bilar för att åka dragrace längst med motorvägen för att möta upp en stackars lastbilschaffis som tagit ett lite för långt lunchbreak vid någon Rasta-restaurang.

Som sagt. Allt var uträknat in i minsta detalj, som Stickan hade uttryckt det. Dessutom kontrollerades alla utförda moment på en nivå som var helt absurd. Naturligtvis måste man också ha viss förståelse för det, för i slutändan av produktionsledet står det ju en kund och väntar på sin nya bil. Om en bil kostar 300.000 kronor vill man ju att den skall vara perfekt. Är den inte det blir man missnöjd, vilket skadar företagets anseende. Så bilarna kontrolleras minutiöst. Alla bilar körs runt på testbanor och undersöks mycket noggrant. En tappad skruv som ligger och skramlar skapar ett missljud som kan vara omöjligt att lokalisera när bilen väl är såld. Om missljudet upptäcks på fabriken är det bättre, men i värsta fall måste man plocka isär halva bilen innan man hittar skruven. Hence: kontroller In Absurdum.

Lejonets gap
För att illustrera detta så skall jag berätta om lejongapet. På en Volvo XC90 (deras största SUV) sitter det en ratt och bakom ratten ett tändningslås där man stoppar in nyckeln och startar bilen. Tändningslåset monterade vi. Vi hoppade in i bilens chassi, plockade upp låset från en låda, stoppade i nyckeln och vred ett halvt varv, drog ut ett plastskydd och kopplade in två elektriska kopplingar där skydden suttit, vred allt ett halvt varv, skruvade fast låset i en metallbygel med två skruvar medelst skruvdragare. SEN förstår ni, kom lejonet in i bilden. Från tändningslåset löpte nu två sladdar längst med styrskaftet (?) där ratten är fäst. Det bakas sedan in i plast, men det fanns en liten hake där man skulle fästa en av sladdarna med hjälp av ett plastclips som kallades för ett ”lejongap”. Clipset var ca 3X1 cm och man ”klickade” fast det mot hakarna så att sladden klämdes fast. Man hade nämligen upptäckt att den lösa sladden ibland kunde skapa ett svag missljud då man åkte över kullersten. Mycket viktigt för världsfreden att lejongapet gjorde sitt jobb med andra ord. Eftersom man inte såg vad man höll på med riktigt eftersom hakarna låg svårt till hamnade lejongapet ibland på sniskan. Man hoppade ur bilen och fortsatte med nästa.

Däremot fanns det en kontrollstation längre ner i fabriken där en person hade till uppgift att kontrollera alla arbeten som dittills utförs på bilen sedan förra kontrollen. Satt inte lejongapet på plats antecknades det, och bilens nummer antecknades också. Varje gång du bytte balans och började på en ny bil skrev du upp vilket nummer det vara på den bilen. I slutet av dagen matades alla dessa siffror in i en dator och ut kom en lista på exakt vilka fel varje enskild arbetare gjort under dagen. Dagen efter kom förmannen till varje person på listan och tog dem åt sidan. De fick då läsa igenom sin lista (som någon gång innehöll tio punkter för mig men oftast 3-5. Min handledare K gjorde i snitt två misstag i månaden. Men det va sjukt å andra sidan) och sedan med vår personliga stämpel stämpla att vi mottagit informationen. Informationen fördes åter in i datorernas magiska allvetande minne och en statistik för varje enskild arbetares effektivitet på hela fabriken kunde således ta fram. Varje dag du jobbar, året om, bevakas varje enskilt moment du gör. Varje skruv du drar åt kontrolleras, och varje sneddragen skruv bokförs. Och när effektiviteten sjunker, förflyttas du, alternativt avskedas om du är anställd via bemanningen.

Då den ekonomiska krisen försatte världen i chock för några år sedan avskedades drygt 1.000 arbetare från Volvo. Något år senare började man anställa igen, nu enbart via bemanning och då genom det statliga företaget Lernia. När jg arbetade på Volvo var det i vissa arbetslag fler Lernia-arbetare än Volvo-arbetare. Åtskilda genom Volvoarbetarnas blå uniformer och Lernias svarta. De som tidigare jobbat i tio år på Volvo anställdes nu månad för månad via bemanning. Kontrollen av arbetarna var total. Klockan 15.24 ljöd en siren och skiften byttes av utan att bandet stannade. Sirenerna ljöd igen för första fikarasten, lunchen och andra fikarasten. 00.12 tjöt sirenerna för sista gången, bandet stannade och vi fick gå hem. Duscha, sova. Upp nästa dag, lite smalare, lite tröttare. Allt började om igen.

Min sambo blev mer och mer förskräckt varje gång jag kom hem eftersom jag blev mer och mer hålögd dag för dag. Jag är ingen industriarbetare och kommer nog aldrig bli det (om jag inte måste). Jag erbjuds en fast tjänst inom kommunen och i valet mellan en månads anställning i taget eller en fast tjänst som i stort sett är omöjlig att bli avskedad ifrån var det enkelt att välja det senare. Trots att det för samma arbetstid skiljde ca 6.000 kronor i nettolön varje månad hade jag ändå inte pallat mer än 6-12 månader på Volvo. Bara månader efter att jag slutet sades flera hundra arbetare upp igen, alla var anställda via Lernia och då de praktiserar sist in först ut så hade jag rykt förr eller senare ändå. De som pallar att jobba där i decennier är värda all respekt, för det är hårt jävla slit. Men speciellt för de på nattskiftet är det inte värt det. Alla som jag pratade med tyckte att jobbet var totalt hjärndött, alla drömde om att ta sig vidare. Eftersom de lämnade hemmet senast kl.14 och återvände runt kl.01.00 så träffade de bara sina partners och barn på helgerna. Barnen gick ju oftast på dagis eller i skolan och för dem som hade sambos jobbade de ju oftast dagtid. Alltså hade man inte mycket att göra. Förutom att träna. Vilket innebar att många i den fasta personalen såg ut som en blandning mellan Jugoslaviska torpeder och Hells Angels. Att den enda glädje de kunde få av sina 24-28.000 ut efter skatt varje månad var att köpa/leasa dyra bilar gjorde ju inte den kriminella känslan mindre. Skulle man åka till jobbet varje dag kunde man ju göra det med stil. Stora BMW, Mercedes och Audi täcker arbetarnas parkering. Och en hel del vanliga bilar också, så klart.

Efter bara två månader avbröt jag mitt Wallraffande i den outbildade industriarbetarens vardag. Jag återvände till den lågutbildade vardag jag så väl känner inom den kommunala psykiatriomsorgen. Lite fattigare, mycket friare. Men en nyvunnen respekt för industriarbetaren, denna allt mer osynliggjorda yrkesgrupp i en värld av app-miljonärer och dokusåpor. Unikaboxen må vara bytt mot fryst färdigmat och tuppaware, cykeln bytt mot en BMW och gubbkepsen mot en tribaltatuering. Men bakom sina blå overaller sliter killarna och tjejerna på Volvo hårdare än några generationer innan dem. Ett industriunder kommer aldrig gratis.

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.