Minnenas Allé: Det är klart att blatten åkte på stryk.

Vad händer om du kommer ny till en skola utan invandrare och duschar med kalsongerna på efter gympan? Det kan jag berätta, du åker på kopiösa mängder stryk. Jag vet, för jag var där. Den här gången finns det risk att jag kommer alldeles för nära. Det finns människor som minns, som kanske skäms, som kanske känner sig utpekade. I mitt utökade nätverk finns naturligtvis de människorna jag ska skriva om. Jag vill verkligen inte såra någon eller hänga ut någon. Men jag berättade historien för en annan kille, som också var den enda blatten i sin by och han bad mig via omvägar att skriva ner mina minnen. So, here we go. Det här är historien om hur världen steg in i mitt klassrum och hur en vuxenvärld vände bort blicken och valde att inte se.

Jag är 28 år när den här texten skrivs. Hittills har jag klarat mig hyfsat helskinnad genom livet. Det finns ett par saker som jag gjort i mitt liv som kanske aldrig kommer lämna mig, som ger mig ångest bara jag tänker på dem. Minnen bleknar med åren, känslorna lägger sig och det man tidigare tyckte var extremt jobbigt blir enklare att leva med. Jag är av naturen en person som lägger näsan i blöt, och som kroniskt säger ifrån då jag anser saker vara fel. Men innerst inne är jag en rätt feg jävel. Men åren har tvingat mig att agera annorlunda. När jag var 12 år gammal var jag inte lika självsäker och uppkäftig som jag är idag. De flesta grejerna man skäms över är ju sånt man gjort. Men även de gånger då man inte tagit ett steg fram när man borde kan resultera i skam och ånger. Jag ska vara blodigt ärlig och säga att i mitt minne var jag inte aktiv i det jag nu ska beskriva. Om någon minns annorlunda och påstår att jag tog aktiv del tänker jag inte förneka det, för det skulle jag lika gärna kunna ha gjort. Jag stod tyst och såg på, och det är ett brott lika väl som att aktivt deltaga. Kanske är det den skammen som drivit mig senare i livet, då jag tagit fler steg framåt än många andra i vissa frågor. Jag vet inte.

Då minnen bleknar med tiden blandas även händelser samman, kronologin blir förvirrad och sammanhangen kanske andra än hur de verkligen var. Det jag skriver är sett genom en tolvåringsögon men sedan återberättat, bearbetat och tolkat av den jag är idag. Alltså ingen sanning, utan ett minne.

På måndag kommer det en ny kille till klassen, han heter Yusuf och han kommer från Irak. Han skall gå i vår klass. Ni måste vara snälla mot honom, för Yusuf har inte haft det lätt. I Irak finns det en man som heter Saddam Hussein, och han har är diktator och har startat krig. Då var Yusufs familj tvungen att fly. De gick till fots genom öknen, och till slut kom de fram till ett flyktingläger. Där har de bott några år. Sedan gick de till Turkiet, och därifrån flög de hit.”

Med den informationen lämnades vi att gå hem över helgen. Jag gick i årskurs sex. Min skola låg i den bruksort där jag växte upp, en helt vanlig svenska arbetarkommun. Skolbyggnaden var i rött tegel, och inhyste ett par hundra elever från årskurs ett till och med sex. På mellanstadiet gick vi i samlade klasser från årskurs fyra till sex, ett experiment som man prövade på oss och vars resultat var ganska dåligt som jag minn det. Barnen som gick på skolan kom från arbetar- och akademikerhem, med en hyfsat jämn fördelning mellan de båda bakgrunderna, med viss tonvikt åt den första kategorien. Har det någon poäng? Tja, inte vet jag. Men så var det. Ishallen låg på gångavstånd och min uppväxt var en bland idrottande barn. Hockeyspelande grabbar som inte var främlingar för håra smällar, varken på isen eller från sina fäders nävar. Barn som söp sig fulla första gången i femman eller sexan, där slagsmålen på skolgården blev grövre ju längre upp i årskurserna vi kom. Jag upplevde aldrig tiden där som direkt otrygg, men inte heller trygg. Det var som det var, man fick en smäll, man gav ett par smällar.

Yusuf kom. Han var två år äldre än oss men kunde har varit fyra år yngre. År av undernäring hade inte gagnat honom. Han var liten, smal. Vägde inte många kilon. Men han log, han var glad och han var nyfiken. Han var en glad pojke när han kom till oss. Något jag förstått att han fortfarande är, eller kanske återigen är, trots vad som följa skulle.
Han kunde inte ett enda ord svenska. Inte ett ord. Han kunde inte en bokstav i det latinska alfabetet. Men han kunde skriva på arabiska, så han fick skriva ner våra namn på arabiska på små lappar, för det ville alla ha. Jag minns att jag tyckte det var oerhört spännande och exotiskt. Det är fascinerande hur min föräldrageneration ofta minns första gången de såg en färgad person. Det gör inte jag, men jag minns att världen steg in i vårt klassrum när Yusuf kom in med sitt leende. Snirklande mönster på ett papper, skorrande ljud som formade ord vi aldrig hört förut.

Han följde väl med så gott han kunde på de olika lektionerna. Jag minns inte så väl. Jag minns däremot att han var vass på fotboll, och att han sprang snabbt. Han hade inga gymnastikkläder med sig. Han väntade tills vi andra duschat innan han klev in i duschen. Jag minns att han stod med i ena hörnet av duschrummet, vänd mot väggen. Han hade ett par gröna kalsonger på sig.

Det är så länge sedan det här skedde att minnet bara har korta sekvenser att bygga samman. Jag vet inte när misshandeln började, jag vet bara att den gjorde det. Var det redan första gången eller dröjde det några gånger? Ingen aning. Började han duscha utan sina kalsonger när han lärde sig att det var ok att göra så eller efter att den kunskapen slagits in i honom?

Det jag minns är hur han slängdes av de flera gånger större pojkarna över duschrummet efter gymnastiken. Hans kropp slog i kaklet efter att ha glidit över golvet. Sedan plockade de upp honom och gjorde precis samma sak tillbaks i den andra väggen. Jag minns hur de på vintern låste ut honom naken och blöt i den meterdjupa snön. Jag minns hur han stod i duschen och hur de kom in och kastade stora, hårt packade klumpar av snö mot hans nakna värnlösa kropp. Jag minns ingen gråt, men jag kommer ihåg skrik av uppror då han slog tillbaks. Hans plågoandar tog ingen notis om hans kamp, kanske triggade det dem. Vi var barn, men vi betedde oss som djur. Är mina minnen sedda genom hans antagonisters ögon eller genom en feg åskådares? Jag vill tro på det senare.

Jag vet inte hur länge våldet pågick. Jag vet inte vad som växte i Yusufs bröst då han med tunga steg pulsade genom snön mot idrottshallen. Men jag vet vad kaklet i pojkarnas duschrum bevittnade då gymnastiken var över…

Klassen hade samlat ihop pengar till en klassresa sedan vi börjat årskurs fyra. Vi hade väl egentligen inte gjort så mycket för att förtjäna pengarna, jag tror alla föräldrar hade lagt några hundralappar i en gemensam kassa som så småningom tillät oss att åka iväg. En bussresa till Danmark. Yusuf hade inte ett ruttet korvöre. Hade den här historien varit riktigt cynisk hade han fått stanna hemma när vi andra åkte. Hade den varit ganska neutral så hade skolan pyntat för hans biljett. Men nu faller sanningen väl samman med den önskade dramaturgin. Yusuf hade inga pengar, men det var klart att han skulle med till Danmark. Vi ordnade ett minidisko och kanske lite andra aktiviteter. Nu i efterhand vet jag ju inte om vi verkligen tjänade nog med pengar för att betala för hela hans biljett eller om andra krafter öppnade på sina plånböcker. Men pengarna kom in och det fanns till och med lite pengar över, så han fick spenderar-pengar dessutom. I båtens Tax-Free investerade han dem raskt i en Walkman och några kassettband med musik. Jag minns hur han sken upp, han tyckte verkligen det var hur fett som helst. Resten av resan minns jag inte så himla mycket av, förutom att vi sprang omkring på hotellet och gapade och skrek tills de andra gästerna antagligen ville strypa oss långsamt. Jag tror också det var under bussresan ner (men det kan ha varit någon annan busstur) som det uppdagades att det varit FF hos en tjej i klassen någon vecka tidigare och hela festen hade i en gemensam insats tömt föräldrarnas barskåp till sista droppen körsbärslikör, med en nerspydd villa och dåligt stämning på föräldrarmötena som följd. Som så många andra fester var jag inte där.

Yusuf gick om en årskurs, så hur det än var med misshandeln tror jag nog att den upphörde efter det första året. Välkommen till Sverige. En av mina då bästa vänner, ”Johan”, gick i samma klass som Yusuf, så man hörde lite historier. Om flera år på flykt från krig inte redan satt sina spår så gjorde i alla fall arbetarpojkarnas hårdhänta välkomnande det. I den nya klassen fick han nya vänner. Men det var en slingrig väg han vandrade.

Yusuf och min kompis Johan var i en lokal kiosk. Det här var då Johan gick i sexan, tror jag. Högstadiet var det iaf inte. Johan gick ut ur kiosken lite innan Yusuf och plockade ner en av fasadflaggorna med ATG-reklam på som han stoppade in i ekrarna i Yusufs cykelhjul, som ett bus. Vad han inte räknat med var att Yusuf tre sekunder senare skulle komma ut ur kiosken för att hålla upp en snusdosa och ropa ”Kolla vad jag snodde!” innan han hoppade på cykeln för att fly brottsplatsen. Eftersom han inte bemödat sig att stänga kioskdörren innan han avslöjade sig hörde naturligtvis kioskinnehavaren det hela och rusade efter. Det lilla buset med fasadflaggan visade sig nu bli ödesdiger för Yusuf som hann fly cirka 15cm innan cykeln tvärnitade och han stod med näsan i backen. Vad straffet för detta brott blev vet jag inte, men historien berättar om en ung kille som vill passa in bland folk som inte riktigt varken respekterade eller förstod honom.

Åren som följde dök flera liknande historier upp, men med ökad ålder kom också grövre brottslighet. Hur grov vet jag inte, och bryr mig inte heller. Han började boxas, och ordet på stan var att han blev riktigt duktig. Det senaste jag hörde, för kanske åtta år sedan, var att han varit i slagsmål med en annan kille från orten. Den andra killen hade dragit det kortaste strået i den debatten med en bruten fot som följd, men han har å andra sidan inte heller hållt sig inom lagens råmärken så vem som gjort vad var lite oklart redan då han berättade det för mig.

Jag vill som sagt inte skriva någon annans historia, inte hänga ut någon eller utmåla någon på ett sätt den inte känner sig bekväm med. Gör jag det ber jag om ursäkt. Men vi bodde i en liten mellansvensk brukskommun. Ett ganska slutet och homogent samhälle, som en stor del av det övriga Sverige på den tiden. Under ett otryggt nittiotal i lasermannens skugga, med Ultima Thule som spelades på de mini-diskon vi gick på, serverades vi i nedskärningarnas efterdyningar filmjölk med socker som lunch varje fredag för att skolans pengar var slut. Då kom det människor hit som inte var som oss. Som inte tittade på ”Det kommer mera”, lyssnade på G.E.S eller precis lärt sig vad tacos var för något. De kom från krig där broder ställts mot broder eller där presidenten gasade ihjäl sin egen befolkning. De hade sett fattigdom, svält och smärta som den svenska folksjälen inte upplevt på hundratals år. Vi tog emot dem, men vi tog inte hand om dem. Och för det skall varenda enskild vuxen människa i maktposition fan skämmas. Lärarna på min skola stoppade inte misshandeln. Politikerna i min kommun stoppade in ett barn i ett helt okänt sammanhang och resultatet känner ni till. Föräldrarna till Yusufs plågoandar hade med slag och hot fostrat sina barn till intolerans, och barnen praktiserade intoleransen duktigt. Ett samhälle stod vid sidan av och såg sina egna misstag utan att agera. Priset för samhällets ignorans fick Yusuf och hans familj betala.

Det här är ingen enkel debattartikel om invandringens vara eller inte vara. Det är inte debatt över huvud taget, det är minnen från min barndom. Det är inte heller ett kvasipsykologiskt resonemang om att om man bara ökar förståelsen för andra så blir allt bra, att det man inte känner till är man rädd för. Misshandeln handlade inte om rädsla för det okända, det handlade om intolerans och gammal hederlig svensk rasism. Yusufs historia är många andras historia, min histora är många andras historia. Yusuf fick inte verktygen att hantera oss, vi hade inte verktygen att hantera honom. Jag är helt övertygad om att om att historien kunde ha slutat annorlunda, om den bara hade tillåtits att börja annorlunda. Resultatet av samhällets naiva undfallenhet blev en kulturkrock av det grövsta slaget.
Livet behandlar oss aldrig rättvist. Men för en del är det faktiskt dags för lite rättvisa.

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.