Mitt uppe i nya äventyr

Då är vi tillbaks där det började. Utrikistan, ett annat land, kanske på kartan, kanske i skallen. En resedagbok helt enkelt, i all hast nedplitade memorior kring vart jag varit och är på väg. Så är det väl nu också. Den här gången reser jag däremot mer i rum än i tid. När jag kom hem från min förra långresa, våren 2011, började jag och J träffas igen. Sen blev vi ihop, igen. Så nu är vi det, med allt vad det innebär. Två hetlevrade själar som ska försöka samsas om utrymmet, hitta på sattyg tillsammans och garva tills underbyxorna blir lite blöta.

I min hjärna fick jag under sommaren 2011 för mig att jag skulle ut och resa igen. Jag hade innan min resa till Nepal och Thailand 2011 trott att så länge jag fick det gjort skulle jag fått resandet lite mer ur systemet. Icke sa Nicke. Ett par månader senare skissade jag på nästa idé. Vilket kanske inte är negativt, men än lite stressfyllt. Den här gången hade jag dessutom fått för mig att jag ville åka runt i en husbil i Europa, tillsammans med J då, naturligtvis. Steg ett var naturligtvis att försöka få med henne på den båten, vilket tog ett litet tag men efter idogt lobbyarbete fick planerna fäste. Enda problemet då var att jag själv börjat tveka över idén. Inte alls idén att resa, men sättet och platsen. Europa? Vem har inte sett det förr? Jag har det i vilket fall. Och ju mer jag snöade in på husbilar, desto dyrare och mer komplicerat insåg jag att det var. Gasflaskor som skall bytas, en sjuhelvetes massa mil som skall köras, ställplatser hit och Fas-3 kopplingar dit. Tyvärr har jag väl aldrig lyckts backa ur projekt bara för att de verkar dumma, komplicerade och svåröverskådade förr, så varför skulle jag göra det nu?

Vems är resan?

Jag vet inte hur det är med dig, men jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker. Eller snarare, vad jag tror att andra tycker. För en del som inte träffar mig så ofta låter det kanske konstigt då jag i vissa sammanhang lyckas med att framstå som en person som fullständigt ignorerar vad andra har för åsikter om mig (på både gott och ont) men så är det alltså inte. Det är bara en av alla mina fasader. När jag framstår som en självsäker person som kör på min egen linje är det lögn, när jag framstår som en okänslig knöl är det också lögn. Lögn, därför att det inte är sådan jag är, det är masker jag gömmer mig bakom för att möta omvärlden. Bla, bla bla, nog tjötat om det.

I alla fall, en sak som brytt mig onödigt mycket inför husbilsprojektet är detta: Kommer folk tycka det är coolt? Så enkelt är det, det är bara att erkänna. Jag gör aldrig någonting bara för att folk skall tycka att jag är cool, ibland tvärt om. Men ganska ofta är det en faktor som jag förhåller mig till. Det kanske gäller andra också, men nu är det mig jag skriver om och jag tycker inte att det är en faktor jag vill bry mig om. Andra som reser packar sin kappsäck och åker till Sydamerika för att handmata föräldralösa bältdjur, surfar omkring i Sydostasien via olika strandbungalows där de sippar drinkar omgiven av världens skönaste människor eller sitter i lädertält i det inre Mongoliet på sina vandringar med ursprungsbefolkningen till stäpprenarnas vinterbetesplats. Under tiden hinner de dessutom med universitetsutbildningar som handlar om ingenting men de får ändå välbetalda jobb. Själv sitter jag som lågutbildad mentalskötare på Göteborgs tyngsta psykboende med ytterst begränsade karriärmöjligheter och ena näven full av psykofarmaka, den andra med avföring och framför mig sitter en hysterisk psykospatient som helt och fullt tror att hon är den axel kring vilken jorden snurrar.

Ja, så bitter är jag ibland. Men nu har jag flyttat ihop med J för att spara pengar, lyckats få hela sju månaders tjänsteledighet från mitt fasta jobb, sparat en ansenlig summa (för att vara mig) tagit banklån (för att köpa bilen) och vem slår mig i skallen om inte Farbror Tvekan?  Ska jag, när den ytterst sällsynta luckan av tid och pengar öppnats för mig verkligen åka till en så ospektakulär plats som Europa på ett så gubbigt vis som i en husbil? Vad händer med de svältande bältdjuren i Sydamerika? Vad händer med den tomma hängmatta med mitt namn på under palmerna i Aruba?

Därför undrar jag, vems är resan? Är det jag som skall resa eller du? Är det jag som skall uppleva eller är det du som skall uppleva när jag berättar om det? Reser jag för att jag vill uppleva saker eller reser jag för att berätta om det när jag kommer hem? För vem har jag sparat ihop drygt 130.000 kronor tillsammans med min fina vän J, tagit lån på drygt ytterligare 80.000 (också med J, så klart) för att köpa en bil, avsagt mig en trygg nettoinkomst på ungefär 110.000 kronor de närmsta månaderna och hyrt ut våra lägenheter till andra människor som sitter på våra toaletter och balkonger as we speak?

Jag gör det för att jag inte vill släpa matkassar från ICA längst med samma väg som jag gjort de senaste fem åren. För att åka i 45 minuter till jobbet och lika lång tid hem inte ger mig någonting. För att jag inte ser poängen med att jag åker hemifrån en halvtimme innan J kommer hem, bara för att återvända till lägenheten när hon har somnat för natten. Så jag tänkte i lite olika banor. Dels har ju alla redan matat de där bältdjuren till förbannelse, så de ligger alldeles överviktiga på en sten och rapar Sempervälling. Det är ju ingen idé att göra något som alla redan gjort, det är ju inget att komma hem och skrävla om. Sen så kan man ju antingen jobba hårt i 11 månader för att spara pengar till en superextravagant pengabrännarfest under en månad, eller ha lite mindre pengar men försöka sträcka ut på tiden man är borta istället. Nu finns det ju ställen där man lever löjligt billigt, inga av dessa ligger i Europa (Förutom Moldavien). Men jag vet inte om jag skulle palla resa runt i ett halvår där man byter hotell varje vecka, packar upp och packar ner samma skit hela tiden, jagar bussar till olika ställen som är 16h bort och äter konstiga frukostar som aldrig blir riktigt som man vill ha dem (försöker jag intala mig men det skulle säkert går jättebra) . Men de facto så var jag ganska färdig efter 2 månader i Nepal och Thailand och då hade jag ändå inte rest runt jättemycket utan hållit mig på samma ställen en hel del. Om jag nu ska vara borta så länge vill man ju ha någon slags hemkänsla med sig. Ergo: Husbilen göre entré.

Vi snackade en del om vad vi ville ha ut av resan, J och jag. Vi kom fram till att tid tillsammans var prio ett. Vart vi är och vad vi gör kändes väldigt underordnat. I en av mina svåraste stunder inför resan kom vi dessutom fram till att november inte är så jättekul vart vi än är i Europa (södra Sicilien och Portugal undantaget) så om vi har pengar kvar kanske vi kan flyga till en varmare plats (Asien/Sydamerika) i några veckor för att sedan köra hem. Jag var lugn. Dels skulle jag få göra en resa ingen i min ålder har gjort innan (på eget bevåg efter en ålder av 14 år dvs), dels fanns fortfarande fönstret att göra precis samma resa som alla andra har gjort. Jag fick behålla kakan och äta upp den samtidigt. Visserligen inser jag att i praktiken är vi lika ekonomiska som det Grekiska finansdepartementet och får vara glada om vi har bensinpengar nog att skamset kunna köra hem vår bil i början av september för att spendera hösten på någons uppfart, men det är ett senare problem. Eller, det är ju inte ens ett problem, om det nu skulle ske. Bara en lätt justering av ursprungsplanen.

Den svenska västkusten

Med en kopp kaffe i näven stod jag och kände hur varmt gräs kittlande mig mellan tårna. Jag försökte fästa blicken mot en poetisk horisont men tittade mest på en välpolerad klippa 500m längre ut i kustbandet. Riktigt bra kändes det. Trots att vi bara kört ”Det lilla miraklet” i en knapp timme längst med motorvägen innan vi svängde av kändes det bra att vara igång. J´s familj har ett sommarställe här och vi inledde resan med ett besök. Med oss hade vi C och hennes son N. N spenderade dagarna med saker som att först fascineras över hur rolig en flugsmälla är för att sedan begeistras över den gigantiska monsterspindeln som fanns i källaren och som såg ut att väga dryga fyra kilo. N var helt övertygad om att mamma C skulle bli överlycklig av tacksamhet om vi baxade över spindeln i skottkärran och rullade upp den för slänten så hon kunde få ta i hand, jag trodde annorlunda med resultatet att spindeln fick sitta kvar i sitt hörn och rapa i godan ro. Tillslut åkte de hem, vi sov två dygn till och sen styrdes ”Det Lilla Miraklet” (DLM) mot Malmö.

DLM är ett kompromissnamn efter att jag ville döpa bilen till Bruno efter sin bruna manchesterinredning. J hävdade att jag var sexist som tyckte bilen var en man varvid jag förklarade mig välvilligt inställd till att kalla den för ”Bruna” som ju hade en mer kvinnlig touch. Efter att ha kallat bilen för Bruna i en timme fick J ett nervsammanbrott, jag kallade J för heterofascist då en bil per definition är könlös (de förökar sig ju inte) och vi kom fram till ett könsneutralt namn, ”Det lilla Miraklet” (a.k.a Bruno) eftersom vi spenderat de sista två veckorna med att visa bilder på bilen för alla våra vänner på samma sätt som om det vore en bebis.

Malmö

Vi passerade Hallandsåsen med viss möda och anlände till Danmark och Malmö. Här ställde vi oss i Pildammsparken där det sprang folk från 06.30 till 23.15 precis utanför vår bil, helt och hållet okänsliga inför det faktum att vi hade semester och inte ville störas av några tränande hurtbullar. I Malmö gjorde vi samma sak som på västkusten, sov och åt. Regn.

Köpenhamn

När man passerar bron känns det liksom att man är på semester. Väl inne i det riktiga Danmark hittade vi ett ställe som kallas för City Camp och är en så kallad ställplats. Det är det bästa en husbilägare (över 50 år) vet för där får man koppla in el i sin bil, tömma sin skit och fylla på vatten. Nöjet kostade oss ca 300 spänn per natt men eftersom det visat sig att vårt bodelsbatteri var kasst (en husbil har två batterier, ett för bilen och en för bo-delen) behövde vi strömmen. För att förhindra en lång historia att breda ut sig ännu mer upptäckte vi att vi inte hade någon ström i bodelen. Bilförsäljaren som vi köpt bilen (och fått 30 dagars funktionsgaranti) av sa att vi skulle ladda batteriet genom att koppla in bilen till 220V el. Vilket vi alltså gjorde i Köpenhamn. Det hjälpte inte, så vi åkte till en bodels-verkstad i Roskilde. De fixade ett nytt batteri och nu hoppas vi allt ska funka, det verkar som det än så länge i alla fall. Fakturan på 3,500 skickar vi såklart till bilhandlaren.

Liten men tuff…

Köpenhamn är bra när man inte vill vara med, säger Thåström. Vi hade istället några lagomt intensiva dagar där vi träffade gamla vänner och firade Sankte Hans. Danskarna har såklart blandat ihop ett och annat och firar midsommar dagen efter vi i Sverige gör det och kallar det för ”Sankte Hans”. De eldar stora majbrasor och smäller smällare för att skrämma häxorna som flyger till blåkulla (som såklart är i Tyskland). Dessutom så vet ingen vem Sankte Hans är, en snabb googling visar däremot att det är Johannes Döparen det hela handlar om men vad han har att göra med midsommar och Blåkulla var aningen oklart. Danskarna hade helt enkelt bara hittat på ett svepskäl för att få dricka öl utomhus, som med så mycket annat i det landet. Det enda som var bättre än Sverige var att de hade dockor av häxorna i sina brasor och slängde i små pyssmällare för att få det hela riktigt autentiskt (”Då låter det ju som hon skriker på riktigt. Ouiii! ouiii!” som en dansk vän glatt förklarade för oss). Att bränna kvinnor på bål verkar inte riktigt anses politiskt inkorrekt än i Danmark, som så mycket annat i det där skojarlandet.

Köpenhamn var superdejligt. Vi åt en himla fin middag med vänner, drack öl och tittade på fotboll med vänner och spelade till och med lite poker med vänner (mest för att ha något att göra samtidigt som vi drack you know what). Som alla goda ting var dock inte Köpenhamn slutmålet för vår resa och efter att ha dränkts under fyra dagars skyfall och frusit i en snittemperatur på cirka 15 grander Celcius växte drömmen om varmare breddgrader. Med ett fulladdat batteri i vårt hus sadlade vi åter gamle grålle och puttrade söderut mot färjan. Båt, då vet man verkligen att man är på väg mot semestern.

Berlin

Vårt lilla mirakel kan med full bensin- och vattentank, packning och två välväxta ägare krysta upp en ungefärlig marschtakt på 80 kmh, om motlutet understiger tre grader. Till detta fodras ca 1,4 liter bensin. Sen saktar den snabbt ner mot 60-strecket och därunder om lutningen blir såpass stor att man faktiskt kan se den med blotta ögat. Autobahn var innan vi åkte uteslutet med andra ord. När man väl är där känns det ju inte så märkvärdigt ändå, så vi gav det ett försök. Visst, jag kommer ihåg för några år sedan då jag körde en fullpackad Volkswagen Transporter fylld med punkband, utrustning och svett i 160 km/h i vänsterfilen och det ändå kom upp BMW´s som blinkade argt med helljusen och ville köra om eftersom jag uppenbarligen krypkörde som en skumsynt gubbjävel. I en droska från artonhundratalet är det annorlunda. Folk fattar att det går långsamt och det verkade gå ganska bra, det är mest en själv som får svälja stoltheten då man blir omkörd av husvagnsekipage och tunga lastbilar med släp i uppförsbackarna.

Vi övernattade bredvid just en av husbilarna som kört om oss på ett Rasthof några mil utanför Berlin. Då hade vi i vår gamla Bord-Atlas förirrat oss in i bästa Josef Fritzl-byggd några mil från motorvägen. (Bord-Atlas är en tjock bok med en förtäckning över alla ställplatser i Tyskland, typ 3500 stycken). Platsen vi skulle stå på fanns inte längre utan vi möttes av fyra nedsläkta hus i en dimhöljd korsning. Bredvid den restaurang som tidigare funnits där och haft ställplatsen stod en kyrka, vars gravstenar tittade manande på oss. Det kändes som att befinna sig en zombiefilm precis innan alla odöda plötsligt dyker upp från en oväntad plats och attackerar. Det obehagliga med Tyskland är att alla hus på landet ser ut som gamla krematorier, långa smala enplanslador i tegel med skorstenar.
Vi yrade omkring lite i jordbrukslandskapet där åkrarna var insvepta i ett grått dis och natten började sänka sig. När GPS´en föreslog att jag skulle svänga in till höger på en liten grusväg som korsade ett stort fält fick jag frispel och var helt övertygad om att jag precis där dimman lättade över fälten kunde se Children of the Corn springa runt med sina hackor och liar och bara väntade på att ”die domme swensken” skulle köra fel och hamna i deras våld. Vi åkte snabbt tillbaks till Autobahn samma väg vi kom och lämnade Mengele-land och deras underjordiska barnkokerier för tryggheten hos asfalt och bensin.

På morgonen vaknade vi upp, svettiga och jävliga. Det var en välkommen känsla eftersom Sverige och Danmark verkar vara på väg in i en ny istid. Efter att ha åkt in i Berlin och kommit fram till fler nedstängda ställplatser konsulterade vi en Italiensk punkare som bodde i sin buss framför Berlins kändaste ockuperade hus, Köpi. Han om någon måste ju vara expert på vart ett par glada semesterfirare kan ställa sin bil. Han kom med massa tips som vi ignorerade för att tillslut tröttna på allt och ställa oss på en parkeringsplats vid Kotbusser Damm (eller strasse?). Det visade sig vara det bästa man kunde göra eftersom det står husbilar överallt i hela Berlin, begreppet betalparkering existerar nämligen inte här. Så nu har vi stått där några dagar, igår flyttade vi bilen lite närmare Kreutzberg och Oranienstrasse som är ett gött område med massa billigt käk och softa barer.

Vi tog en dag till att turista lite då J inte varit i Berlin så mycket. Vi klättrade runt på minnesmonumentet över förintelsen och kollade på Brandenburger Tor, men eftersom David Hasselhof inte var där fanns ju inte mycket att se. Sen gick vi till världens coolaste gravplats, nämligen de ryska krigsgravarna i Treptower Park. Om du någonsin är i Berlin, åk dit. Ryssarna visste att inte spara på krutet. Efter att ha passerat en gigantisk port med två knäfallande soldater och en text som går något i stil med ”En plats för evig vila åt de kamrater som stupade i kampen att befria Europa från fascismens bojor.”, möts man av ett monument som kantas av flera stora stenar med uthuggna bilder från kriget och citat från Stalin himself. I bortre änden av monumentparken, på en kulle, står en gigantisk staty på en soldat som i ena handen håller ett barn, i den andra ett gigantiskt svärd som han klyver den swastika vilken han står på. Mäktig Sovjetestetik när den är som bäst. Men också en plats som frammanar eftertänksamhet. Sverige var förskonat från ett krig och en ideologi där Berlin var absolut centrum och symbol. Historiska vingslag är en sliten med påtaglig liknelse.

På natten väcktes vi av att vita piskor slet den Berlinska natten i stycken. Osynliga krigsskepp spred bombmattor över den svarta himlen då ett fruktansvärt oväder drog in över staden. Först kom vinden, senare såg vi ljus i fjärran för att mitt i natten ryckas ur sömnen av att ovädret var precis ovanför oss. Åskan skrek från himlen och skickade dundrande klippblock mot vår lilla bil som faktiskt skakade av dånet. När ovädret började dra sig undan började det regna, för att sedan ösa ner. Plötsligt öppnades alla portar och en veritabel syndaflod hamrade mot gatorna. Nu var vi ju redan vakna och svettigare än på länge då vi i tre dagar inte kunnat duscha ordentligt efter at ha vandrat runt i en kvav och förorenad storstad. J hoppade ut i regnet och jag följde efter. Vi blev alldeles genomdränkta inom sekunder då vi studsade omkring på gatorna i ovädret. Men det var underbart skönt att få bli lite kall för första gången på flera dagar, dagar då vi kokat av hetta.

Men värre skall det bli med värmen. Om någon eller några dagar styr vi återigen kosan söderut, då via Dresden, Prag, Brno, Wien och Bratislava skall ta oss mot Slovenien och Kroatien, de två stora målen med denna etapp av resan. Om jag inte tråkat ut dig totalt kanske du kommer orka läsa lite om det nästa gång jag lyckas knycka el på ett café och köpa det billigaste på menyn för att få någon timmes respit att skriva ned vad som skett. Tills dess: Kyss.

 

Detta inlägg är publicerat i Resor och taggat , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.

4 kommentarer

  1. Declan Madden
    Skrivet 2 juli, 2012 klockan 21:53 | Permalink

    Thank you, from the heart, from the soul, to both of you.

  2. Skrivet 2 juli, 2012 klockan 00:40 | Permalink

    Glømde och en låt till før vi kommer aldrig bli som dom och det vet du!

    http://www.youtube.com/watch?v=eDCOZFUEYTs

  3. Skrivet 2 juli, 2012 klockan 00:38 | Permalink

    Vackert skrivet som vanligt, skønt att høra att ni har det bra i utrikistan. Sjalv ar jag fortfarande på Nordsjøn men ska hem på Onsdag efter att ha jobbat natt i 14 dagar inte soft!(det har sugit røv) langatar redan efter dig och ser fram imot att høra skrockiga historier på vårt brøllop den 18e augusti tankte att du kunde få en fet låt som jag lyssnade mycket på vill jag minnas nær jag var ute och reste! Ta val hand om dig basta broder och Halsa J så mycket från mig
    Och tills det att våra vagar møts igen kyss på dig med

    http://www.youtube.com/watch?v=cd4ttlDlHqM

  4. Chris Reno
    Skrivet 1 juli, 2012 klockan 20:53 | Permalink

    Fy faaan vad gött ni har det. I mina ögon gör ni den bästa resan man kan. Coola.