Mötet med min första fattiga unge

Jag kollade på Uppdrag Gransknings reportage om barnfattigdomen i Sverige och drog mig till minnes den första fattiga ungen jag träffade. Många har blivit heligt upprörda över Janne Josefssons angrepp på begreppet barnfattigdom i allmänhet och Bris, Rädda Barnen och Majblomman i synnerhet. Men vad handlar det om egentligen?
Om reportaget…
Jag gillar Janne Josefsson. Han sticker ut hakan och gör man det under en hel karriär är man nog inte oförbehållsamt omtyckt av någon. Jag gillar alltså inte allt han gjort, men mycket. Men, reportaget om barnfattigdomen är kanske inte det bästa han vispat ihop. Första halvan av programmet går ut på att Janne springer runt och frågar folk i olika städer om de sett några fattiga barn. Andra halvan ägnar han åt att skälla ut representanter för de tre nämnda organisationerna för olika vaga felaktigheter i deras informationsmaterial.

Vad gör Janne för fel?
Det Janne främst har hakat upp sig på verkar vara två saker. Det första är definitionen av barnfattigdom. Det finns ingen allmängiltig sådan men i en mindre del av den information dessa organisationer sprider pratas det om barn som går hungriga och saknar vinterkläder. Janne får bilden av utmärglade trashankar i huvudet som med tom blick stryker runt på gatorna. Självklart hittar han inga sådana barn. Det andra är att han hakar upp sig på en siffra som Rädda Barnen anger där de påstår att nästan 250.000 barn lever i fattigdom idag i Sverige. Josefsson får detta till en kvarts miljon tiggarungar. Han hittar inte dem. Ergo: Han har ett scoop om att de tre organisationerna ljuger.

Vad gör de andra för fel?
Rädda Barnen, Majblomman och Bris utger sig alla för att ha barns bästa för ögonen, och det tror jag också att de har. Men, det är tre vinstdrivande organisationer med lokaler och personal som ska avlönas och de vill alla ha störst del av donations- och bidragskakan. Att de försöker justera sanningen så att den passar deras syften kan väl knappast vara förvånande? Det är ju det en intresseorganisation gör. Man för ut den information som gagnar ens egna syften och förhoppningsvis syftet för dem som man säger sig vilja hjälpa. De fipplar lite med siffror helt enkelt. Är det verkligen konstigt?

Men. Precis som man med internationellt bistånd lätt hamnar i en postkolonial position där man skall ”frälsa hedningarna” eller ”utbilda vildarna” när man skänker bistånd till tredje världen har även dessa tre organisationer fallit på eget grepp. De har varit så måna om att får uppmärksamhet att de överdrivit problemen, insinuerat att omfattningen är större än den i verkligen är och gjort sammankopplingar som ganska lätt låter sig misstolkas (av tex Janne) när man bland annat jämför oron ett barn i Moçambique känner inför att inte ha mat för dagen med den ett svenskt barn känner inför samma sak. Detta efter att ha pratat med endast fjorton (ja, 14) svenska barn kring dessa frågor. Det är väldigt klantigt att som stor organisation dra slutsatser från en kvantitativ undersökning med endast fjorton barn som man sedan presenterar som fakta. Det är helt enkelt ovetenskapligt.

Men vad leder det här till?
En kvarts miljon barn beräknas leva i ekonomisk och social utsatthet. Det innebär att de allra flesta av dessa inte är hemlösa, går hungriga eller saknar vinterkläder. Det finns dock de barn som lever även så och de är nog fler än vi vill erkänna. Min gissning är att det i de fallen främst rör sig om barn utanför systemet, varav den största majoriteten är papperslösa flyktingar som befinner sig i landet ”illegalt” och därför inte omfattas av det sociala skyddsnätet. Olika siffror anges men en som ofta kommer upp är att det i Sverige finns upp till 35.000 papperslösa, varav många är barn. Det är lika många människor som det bor i tätorten Karlskrona.

Men den kvarts miljon barn som det pratas om lever inte i den direkta fattigdom och det direkta armod vi kan se i andra mindre bemedlade länder. Däremot lever de i en relativ fattigdom och en torftig ekonomisk tillvaro där marginalerna är små eller obefintliga.

En palestinsk kvinna slår i reportaget huvudet på spiken då hon säger att ”Fattigdom i ditt och mitt land är olika saker. I mitt land betyder det att du inte har någonting alls. Här har man mat och någonstans att sova men ändå är man fattig.” Det kan utläsas på två sätt. Antingen skall man hålla käften för att så länge man har en säng att sova i och mat på bordet är man inte fattig.

Eller så är det så att fattigdomen i Sverige främst bärs av andra värden än svält, hemlöshet och direkt nöd. Som flera personer i reportaget försöker förklara för Janne. Men det örat vill han inte lyssna på, han har fullständigt snöat in på en kvarts miljon rumänska gatubarn som bor i soptunnor runt om i Sverige och i det gör han sig själv nästan till åtlöje.

Piskas skall den som piskas bör
Janne har fått mycket kritik för att han tillskrivs åsikten att han tycker att barnfattigdom inte existerar. Något han faktiskt inte påstår, han har bara ifrågasatt bilden som de tre organisationerna gett.

Efter att själv ha jobbat inom en stor organisation som sysslar med välgörenhet och bistånd har jag fått en liten annorlunda bild av den typen av arbete än jag hade innan. Jag äcklas numera av reklamen på spårvagnarna från olika organisationer som vill ha mina pengar eftersom de spelar på exakt samma strängar som de gamla biståndsorganisationerna gjorde förr när det gäller Afrika. Eller fortfarande gör förresten.
Jag spyr när Micke Persbrandt eller Agneta Sjödin står omringade av en massa afrikanska barn och med gråt i blicken säger att ”varenda jävla unge” ska ha rätt till ett värdigt liv. Man spelar på en magkänsla för svaga, handlingsförlamade och viljelösa individer som behöver hjälp. Stackars små barn som behöver en vuxen hand att hålla i, stackars små ölgubbar på bänken som behöver en kopp varm soppa.

Från sina privilegierade positioner som välbetalda tjänstemän på innerstadskontor är det lätt för biståndsorganisationernas personal att sitta och förbarma sig över de stackars barnen, frusna hemlösa eller de svältande afrikanerna. Med ren barmhärtighet skall de lyftas ur armodet till en tillvaro fylld av mänsklig värme.

Men vilka är det som är kalla om fötterna och oroar sig över familjens ekonomi innan de ens kan räkna matte själva? Jo, det är arbetarklassens ungar. Det är den nya underklassens barn, barn till missbrukare, psykiskt sjuka eller bidragsberoende. Det är invandrarbarn och det är ungar som bor i avfolkningsbygden. Det är barnen i familjer som oftast har råd med mat och hyra, men där det också är allt. Som lever i torftiga hem, där hoppet sedan länge stämplat ut och bara tristessen stannade kvar.

Den där fattiga ungen då?
Jag var kanske sju-åtta år när jag fick följa med min kompis M upp till Höljes i norra Värmland där hans föräldrar hade en sommarstuga. Höljes för dig som inte vet det, är ett jävla skithål mitt i ingenstans med 143 invånare. Glesbygd, avfolkningsbygd. Redneck country helt enkelt. Vi gick ner på byn för M hade en kompis som bodde där (på den tiden bodde det hela 250 personer i Höljes). Det första jag reagerade på att han var skitig och tjock, den här kompisen. Han var i vår ålder och på gården stod det en massa bilar, trasiga leksaker och gräset var knähögt. Inne i huset var det smutsigt och ostädat. Dessutom var det helt tomt på folk. När jag frågade vart hans föräldrar var visste han inte. Han plockade fram kakor och chips som vi fick äta så mycket vi ville av sa han. Det tyckte jag var konstigt för hemma var kakorna strikt ransonerade.

Han ville väl imponera på oss eller nått antar jag, men vi gick efter honom uppför trappan till föräldrarnas sovrum. Sängen var obäddad och ur ena sänglådan drog han fram en konstig linjal.

”Vad gör man med den?” undrade jag för den hade helt andra märkningar än vanliga linjaler.
”Man mäter kuken.” svarade han.

Jag var chockad. Att något så litet ens behövdes mätas fattade jag inte, dessutom var den längsta längdangivelsen ungefär trettio centimeter och hade betyget ”sjunde himlen”. Det var väldigt långt kvar till sjunde himlen för en sjuåring.

Då tyckte jag mest att han var konstig. Idag förstår jag att han var en fattig unge. Han bodde i ett hus, han hade kläder (om än skitiga) på kroppen och han åt så mycket kakor han ville. Men han levde i en annan sorts fattigdom. I en liten isolerad ort utan jobbmöjligheter, chans till vidareutbildning eller socialt stöd är det lätt att hamna på sniskan och bli kvar där. Kanske söp hans föräldrar, kanske var de helt nyktra. De kanske till och med jobbade, han kanske inte ens var en av de där kvarts miljonen ungar som är ”fattiga”. Men han levde helt klart i ekonomisk och social utsatthet.

Jag tänker på alla ungar i Biskopsgården, Höljes, Svenljunga, Eskilstuna och alla de andra cirka två tusen tätorter vi har i Sverige. Om man fördelar en kvarts miljon barn på två tusen orter så blir det 125 barn i varje tätort som lever i ekonomisk utsatthet. Det känns ju inte otroligt. Eller?

I Stockholm som enligt Wikipedia har 1 372 565 invånare är det nog fler än 125 utsatta barn, medan det i Avan utanför Luleå med bara 200 invånare kanske inte finns ett enda. Får vi ju hoppas.

Den är borgarnas fel!
Att vi har barn som lever i social och ekonomisk utsatthet i Sverige idag är en oantastlig sanning, men det är naturligtvis inte hjälporganisationernas fel, hur bra eller dåliga kampanjer eller skeva perspektiv de än har. Det är naturligtvis makthavarna som skall bära hundhuvudet.
För övrigt tror jag att efter att den borgerliga regeringen tillträdde har hjälporganisationerna skruvat upp sin retorik för att få regeringen att förstå vad deras politik riskerar leda till. Det kan också ha gjort att deras budskap blivit lite färgat och det är definitivt också en bidragande faktor till att mina vänstervänner på Facebook rasar över Jannes reportage. Om man inte skriker högt om alla fel borgarna gör kommer allt bara bli värre. Eller?

Varför borgerlig politik, med nedskärningar i välfärd och minskade medel till stat och kommun genom skattesänkningar är en bidragande orsak till klassklyftorna orkar jag inte lägga ut texten om här. Jag helt enkelt övertygad om att det är så och ökade klassklyftor ger fler barn i ekonomisk utsatthet.

Däremot började det inte med borgarna. Borgarna sitter i loket och kör men sossarna har haft ett halvt sekel på sig att lägga ut rälsen. Det handlar helt enkelt om ett samhälle som trots goda ambitioner inte lyckats radera ut klassklyftorna.

Innan vi pratar om klass kommer barnen fortfarande somna hungriga och kalla i sina mögliga sängar. En massa hjälporganisationer försöker sätta plåster på blödande sår för de drivs av en vilja att göra gott och vara fromma medmänniskor utan att ifrågasätta orsakerna bakom problemet. Sossarna försöker profitera på barnens utsatthet trots att det såg likadant ut när de själva regerade. Janne Josefsson slåss med väderkvarnar när han springer runt och baserar sina resultat på att han ”frågat folk” och ingen känner någon fattig.

Fattigdom är ett ekonomiskt och socialt stigma. Ingen vill se på sig själv som fattig, ingen vill stå i TV och erkänna att de är fattiga. Fattigdomen i Sverige är svårare att se idag än för hundra år sedan. I billiga klädbutiker kostar en vinterjacka 200 kronor och en ny mobiltelefon kan du köpa för lika litet. Men att fattigdomen är svår att se gör den inte osynlig. Dock är fattigdom inte en slump, en olycklig konsekvens av enskilda människor val. Och om man inte vågar förstå mekanismerna bakom kommer likadana pseudodiskussioner kunna ta fokus från de verkliga problemen i all evighet.

Vi har ett klassamhälle i Sverige. Vad är det som är så jävla svårt att förstå?

Detta inlägg är publicerat i Åsikter, Sverige, Tankar. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.