När slutet inte var mer än tre meter bort.

Ibland så bromsas tillvaron upp och närvaron i nuet är total. Det har hänt några gånger, då kroppens alla sinnen jobbar på sitta absoluta maximum och verkligheten passerar långsamt framför en. Kanske kan man känna detta i tillstånd av absolut och överväldigande lycka, som om man skulle se sitt eget barn födas. Jag vet inte. Men jag vet att tillfällena kommer då kroppen reagerar på direkt och omedelbar fara. Då man känner skräck. Då man vet att man kan dö.

Tisdagen den sextonde juli 2007
var en varm sommardag på Hisingen. Jag stod i tvättstugan på mitt arbete på Gatljuset, härbärget som jag tidigare skrivit om några gånger. Jag hade varit med om en del tuffa situationer där, folk som slogs med knivar eller slängde sten och vinkelslipar mot mig, så jag var trots all ganska van. Men dagens upplevelser var jag inte riktigt förberedda på. Byggnaden jag arbetade i var en uttjänt byggbarack, avlång och i ett plan, ca 40-50 meter lång och kanske åtta meter bred. Utanför gick leden över GötaÄlvbron, på framsidan (från vårt håll sett) låg en asfalterad parkeringsplats där gästerna satt i solen på bänkar. Parkeringen avskärmades mot en mindre väg av ett meterhögt buskage där en flock gråsparvar alltid hängde ut och knyckte smulor från de lottlösa själar som själva enbart fick smulor från det allmännas bord till lunch. Bakom den minde vägen öppnade sig ett av Hisingens alla industriområden.

Inne i tvättstugan stod jag alltså. Plötsligt hörde jag ett gällt skrik utifrån gårdsplanen/parkeringen. Jag tittade ut genom fönstret och såg hur en av de äldre gubbarna, L, jagades av en av de yngre, A. L skrek i högan sky och viftade mot A med sin skinnjacka som han virat runt ena handen. Till saken hör att L i vanliga fall har minst sagt svårt att artikulera fram vettiga meningar från sin tandlösa mun, det brukar mest bli mumlade rosslingar och svordomar. Nu lät han som en nioårig tjej som hittat en överkörd groda. Högt och gällt med andra ord. Plötsligt såg jag att A hade en stor jaktkniv i ena näven, och hur han med en enorm aggressivitet försökte hugga kniven i L. L blödde ymnigt från ena örat medan han backade bakåt. Kniven höll A med bladet riktat nedåt i ”huggfattning” medan han jagade sitt offer.
Jag stack ut skallen genom fönstret och hojtade till A att lägga av. Det gjorde han naturligtvis inte, utan jakten fortsatte. Det intelligenta i det läget hade varit för mig att informera mina kollegor om situationen och trycka på något av de till polisen direktkopplade överfallslarm som vi hade. Det mindre intelligenta hade varit att hoppa ut fån fönstret och i bästa Rambo-manér ge sig in i clinch med en påtänd missbrukare med blodvittring. Jag valde naturligtvis det senare.
Väl utanför byggnaden började jag skrika till A.
”Lägg ner för fan, stoppa undan kniven. Ta era jävla konflikter någon annan stans. (Döda honom runt hörnet i stället. Låter det som, men så menade jag inte). A sket fullständigt i mig, det var totalt tunnelseende och L fortsatte kämpa för livet.
Jag höll mig på behörigt avstånd, det var trotts allt en respektingivande kniv han viftade med. Jag gick genom en öppning i häcken och ställde mig ute på gatan, fortsatt skrikande att de skulle sluta bråka. L kom springandes efter mig med A hack i häl. Han försökte hoppa över häcken för att skapa lite distans men snavade. A slängde sig efter honom och ställde sig upp medan L fortfarande låg ner. Med full kraft högg han flera gånger mot den liggande mannen, från min post bakom häcken kunde jag inte se huruvida huggen träffade eller ej. Jag hoppades att de inte gjorde det.

L reser på sig igen och lyckas undvika huggen. Han springer ut på gatan igen och den här gången kommer han rakt mot mig. ”Hjälp, rädda mig. Han mördar mig ju!”. Han sliter tag i min tröja och kurar ihop sig bakom mig. A följer efter honom, nu lugnt gående.
”Kom igen A, skärp dig för fan. Du vet vad som gäller, jag skiter i vad ni bråkar om men gör det för fan inte här.”
Han stoppar undan kniven, lägger den i sin jackficka. Han tittar på mig och för ett ögonblick ser jag en strimma av närvaro i ett par ögon helt täckta av pupiller och blind ilska. Mannen framför mig är ganska kort, klädd i jeans och bombarjacka. Han har rötter på Grönland, vilket syns i anletsdragen. Håret är kortklippt och skägget likaså. Han gräver i byxfickan.
”Om du inte backar nu är ni två som ryker.”
Han plockar upp någonting svart ur sin ficka. Han drar slutstycket bakåt på sitt vapen i en mantelrörelse och riktar pistolen mot mitt ansikte.
”Mig gör det fullständigt fan om ni är en eller två. Du väljer.”

Precis där saktade jordens rotation in. Precis då insåg jag att livet kan slut ochdet finns ingenting någon kan göra åt det. Det var en jävla pistol och den var riktad åt helt fel håll. Det var nämligen jag och ingen annan som stirrade in i vapnets mynning. Världen hade dränkts i en glasklar gelé och tiden kämpade sig fram med enorm möda. Sekunderna drogs ut till timmar medan ett kolsvart hål med sina tomma blick mätte skräcken i mina ögon. Mitt liv passerade inte i revy, jag saknade inte dem jag älskade och jag sörjde inte heller den framtid jag eventuellt gick miste om. Det enda jag tänkta på var ”Är jag redan skjuten?”. Eftersom jag aldrig skjutits, och tiden gick så långsamt att en ouppmärksam kunde tagit den för helt avstannad, kunde jag ju inte veta hur snabbt mina nerver skulle transportera informationen om min skottskada till hjärnan som sedan skulle beordra kroppen att reagera. Var den tid jag befann mig i precis just nu den tiden mellan det att kroppen tog emot en kula av bly tills den då jag förstått vad som skett?

Jag tittade försiktigt mot bröstet. Jag såg inga hål. Jag verkade inte vara skjuten. Inte än. Sen tänkte jag att ”Det här är inte den dagen, och definitivt inne den platsen.” Skulle livet, ännu ungt, få rinna ur mig på en dammig gata på Hisingen? Skulle jag lämna allt och alla bakom mig för en konflikt jag inte varken kände till eller brydde mig om? Nej, självklart inte. Jag hade, då jag förstått vilket hot jag ställts inför, reflexmässigt sträckt upp händerna i luften. Enligt mina kulturella referenser är det korrekt agerande då man ställs öga mot öga med en revolverman. Jag har i efterhand beskrivit känslan med följande illustration. Tänk dig att du sitter i en bil och åker i hundra kilometer i timmen då du kör av vägen och flyger rakt mot en bergvägg. Frys ögonblicket då du sitter i dinn bil som nu hänger i luften en meter innan den slår i berget med full kraft. Du vet att det här kan vara det sista du ser i livet, det kan vara precis nu du dör. Eller så överlever du. Men det vet du inte än, vilket det blir. Så var det, att stirra in i möjligheten att dö.
”För fan A, vad håller du på med?” frågade jag så lugnt jag kunde men troligtvis med betydande darr på rösten. ”Gör för fan inget du ångrar nu, det här är verkligen inte värt det. Snälla snälla snälla, tänk på ad du håller på med nu.”
Jag tror att han upprepade hotet. Vad jag däremot vet är att jag tog ett fullt medvetet beslut. Hellre att han sätter en kula i L än i mig. Så jag klev åt sidan. Jag jobbade 75% och hade en lön motsvarande 18.500 för en heltid. Aldrig att det är värt det.

Lasse ylade i högan sky då jag öppnade upp skottlinjen. Han slängde sig över häcken igen, A rusade efter. Jag sprang mot en av husets två ingångar. En kollega, M, kom ut, jag sa något om pistol. Framme vid den andra dörren fumlade jag fram min nyckelknippa. Med oroliga blickar över axeln lyckas jag darrade hitta rätt nyckel efter några försök. Jag öppnade dörren och tittade bakåt en sista gång. L låg på rygg på marken, A stod över honom med pistolen i hans mun. Jag stängde dörren om mig och väntade på smällen.

Smällen kom aldrig. Jag rusade mot personalrummet då en annan gäst, K, kom rusande mot mig med en av skräck uppspärrad blick. Jag nådde personalrummet och sa till ytterligare en kollega, Jo, att A hade en pistol. Jo stod nämligen och pratade i telefon med polisen. Alla inne i samlingslokalen stod upp och stämningen var extremt nervös då alla sett vad som skedde på utsidan. Plötsligt kom A inrusande in i lokalen igen. Nu återigen med kniven redo. Han rusade rakt fram till mig och jag trodde han ville gör upp. Men han skrek ”Vart fan är K?”. K hade passerat mig tio sekunder tidigare och med det sista av min resurser samlade jag mig och tittade honom i ögonen medans jag hörde mig själv säga med gäll röst ”Han sprang dit bort, ner på gatan mot älven till.” och pekade åt motsatt det håll K flytt åt. Jag kände mig som världens absolut sämsta lögnare, ungefär som en treåring med hela ansiktet fullt med choklad som svarar ”Näe” på frågan om den vet vart chokladen tagit vägen. Han stirrade på mig, jag stirrade tillbaks. Så gick han åt det håll jag pekat. På väg ut hann han göra ett utfall mot den tredje kollegan i dagens historia, Je, som ovetande om situationen kom i korridoren. Han hade helt missat vad som hänt på utsidan och kom gående för att ta reda på vad stöket handlade om. ”Vad står på?” frågade han A, som svarade med att skrikande gör ett utfall mot honom med kniven. Sen försvann han iväg åt den riktning jag lögnaktigt pekat ut.

Vi i personalen tittade på varandra i chock, vi fattade inte riktigt vad vi just varit med om. De andra gästerna försvann åt olika håll då faran verkade över. De var illa berörda och förstod att polisen var på väg. Båda goda anledningar att lämna platsen för de flesta av dem. Efter en minut kom A tillbaks, hur lugn som helst.
”Förlåt att jag blev arg förut. Det var inte meningen, det va L jag var arg på, inte er.” Förklarade han stående på gårdsplanen medan vi i personalen stod på förstubron och undrade vad som skulle ske härnäst. Efter tre sekunders undran visade sig svaret i form av tre polisilar som med blåljus och sirener simultant sladdade in på gårdsplanen. Sex poliser rusade ut och och då A vände sig om pekade vi på honom med menande blickar. Poliserna sög tag i honom, han gjorde inget motstånd utan följde lugnt med. De visiterade honom och höll förhör med oss inblandade. L ville så klart inte ha något med saken att göra, A fick åka med till Hotell Gripen.

Vi visste inte vad vi skulle göra. Ingen i personalen kände sig däremot speciellt peppad på att jobba, så vi stängde helt enkelt, innan lunch dessutom vilket föranledde idel sura miner från gästerna som fick lämna platsen med knorrande magar. Vi packade ihop och jag tror vi satte oss ner och pratade under flera timmar. Eftersom Stadsmissionen är en kyrklig organisation tror jag också en av våra präster kallades in, men det var väl okey. Sen gick vi hem.

Man hade liksom lite behov av att dela med sig. Men samtidigt kände jag inte att jag kunde det, inleda samtal om mina känslor har aldrig varit min starka sida. Nu är jag bättre på det, om än fortsatt seg i starten. Jag ringde hem.
”Hej morsan, jag blev mordhotad av en påtänd dåre med pistol idag. Men det gick bra. Hejdå.”
Jag kände mig ändå okey efteråt. Han hade ju inte skjutit, så det gick ju bra. Jag tyckte inte det var så mycket att gräva ner sig i då.
Dagen efter var jag på jobbet kl. 08.00 som vanligt. Vi inledde med någon slag debreifing. Dörrarna slogs inte upp förens klockan 13.00, lunchfritt som dagen innan. Efter några timmar var det som att situationen aldrig hänt. Allt var som vanligt. Fast så klart inte riktigt ändå. Min chef frågade om jag ville prata med någon. Jag var 23 år gammal och hade blivit mordhotad med en pistol, så jag sa nej. Det accepterade hon. Otroligt, i sådan situationer ska man inte ha något val.


Rättegång

A satt häktad i drygt två månader innan det blev rättegång. Jag och Je, som blivit hotad i korridoren, var målsägande. K som också jobbade där följde med som moraliskt stöd. Innan rättegången träffade vi en advokat som undrade om vi skulle begära skadestånd. För den som inte vet så fungerar det som så i svenskt rättsväsende att om du tilldöms ett skadestånd ansvara du själv för att pengarna krävs in. Dvs du kontaktar den dömde och ber att få pengarna. Kommer inga pengar lämnar man en fordran till Kronofogden på skulden. Får fogden inte tag på några pengar kan man vända sig till brottsoffermyndigheten och ansöka om att får pengar av dem. De gör då en utredning och bedömning och betalar därefter ut en del eller hela summan till dig, om du har tur. Det är alltså inte direkt som att pengarna trillar in den 25e månaden efter att skadeståndet utdömts. Chansen att få pengar av en hemlös missbrukare är alltså obefintliga och ytterligare 10.000 hos fogden skulle knappast hjälpa honom. Så vi sade nej.

Rättegången inleddes. A fördes in av två häktesvakter i kriminalvårdens kläder med bojjade händer. Vi redogjorde för våra upplevelser. Domaren ställde några följdfrågor, likaså advokaten som försvarade A. Sedan var de nöjda. Domaren vände sig till A och frågade vad han mindes.
”Ingenting.” svarade han.
”Men någonting minns du väl?” frågade domaren vidare.
”Nej.” hävdade Anders bestämt.
”Berätta vad du minns av dagen då.” försökte domaren.
”Jag vaknade i mitt rum som jag har på ett ungkarlshotell av att det knackade på dörren. När jag öppnade högg någon mig i handen med en kniv, jag såg inte vem det var. (Det stämde, för Je hade plåstrat om handen på honom 30min innan han fick sitt utbrott.) Jag blev förbannad och hämtade min cykel för att åka till Gatljuset. Sen är det svart. Nästa grej jag minns är hur jag vaknar till liv då jag ligger på rygg på marken och två poliser ligger ovanpå mig. De trycker mig mot marken med en sköld samtidigt som de pepparsprayar mig. Det svartnar igen och nästa sak jag minns är hur jag vaknar upp i en bältessäng på psykakuten.”

Det verkar inte a varit en av A´s bästa tisdagar i livet. Vi trodde att åtalet bara gällde det som hänt på vår arbetsplats men det visar sig att två poliser och en läkare på psykakuten också stod som målsägande. Efter att A gripits på gårdsplanen och betett sig välartat mot poliserna så körde de honom till Hisingens polisstation en knapp kilometer bort. En polis körde och den andra satt i baksätet tillsammans med A. Helt plötsligt exploderade A i våld och hat då han attackerade polisen bredvid sig. Bilen kör nästan i diket då föraren tvärnitar och också slänger sig över A. Poliserna lyckas släpa ut honom på gatan där det håller honom nere med en sköld samtidigt om de pepparsprayar honom. Han är så våldsam att han inte kan vara i bilen utan de får släpa honom hela vägen till stationen. Väl där görs en bedömning att de inte kan hantera honom så han transporteras till Psykakuten. Väl där hälsar han på den inskrivande läkaren genom att spotta blodblandat slem i ögonen på henne. Ett part korta ögonblick därefter placerades han i en bältessäng där han fick lugnande medel injicerat.
Domaren frågade varför han varit så arg den dagen, vilket han inte kunde svara på. Visserligen var både gästerna L och K skyldiga honom pengar, men det handlade om några hundralappar. Visserligen hade han tagit på amfetamin (starkt uppiggande narkotika) och Stesolid (stark ångestdämpande och lugnande psykofarmaka som är narkotikaklassad) under natten innan. Men enligt egen uppgift brukade han inte reagera på det här viset varför han trodde att amfetaminet varit spetsat med MDMA (Ecstasy, en hallucinogen preparat som främst påverkar sinnesstämningen). Lägg till den obligatoriska grunden av alkohol och THC (från hasch och cannabis) så hade han alltså en riktigt härlig cocktail i blodet.

Då den första delen av förhandlingen var över leddes han ut från rättssalen. Då han kom tillbaks rågade jag vakterna om jag kunde få prata lite med honom. Jag hade inte riktigt förberett något, men eftersom jag tidigare uppfattat honom som en trevlig person ville jag ändå kolla läget. Jag mötte upp honom i dörren in till förhandlingssalen.
”Jag vet inte om du talar sanning om du säger att du inget minns, men jag köper det. Men jag minns och jag har berättat vad jag minns utan att varken hitta på något eller överdriva. Jag vill inte sätta dit dig, men det som hände hände. Däremot vill jag bara säga att de frågade innan om jag skulle begära skadestånd, vilket jag inte kommer göra. Jag tror inte att fler skulder hos kronofogden kommer hjälpa dig. Så hur jävla fånigt det än låter får du försöka ta vara på den här chansen att vara drogfri ett tag och göra det bästa av situation. Och du vet att du så klart är portad ett tag från oss, men när portningen går ut är du mer än välkommen tillbaks. Det finns inga hard feelings från mig mot dig alls, det ska bli kul att ses när du är välkommen sen.”
Ja, det var väl typ nått sånt jag sa. Det känns lite väl heligt så där nu i efterhand. Men det var så det kom ut. Jag ville inte framstå som Messias men jag tänkte att det kunde var skönt att veta att vi inte skulle pressa honom på pengar, och varför. För mig var det viktig att på nått sätt hålla mig professionell och inte låta hämnden styra. Jag ville gå med högt huvud därifrån. Men A, han sänkte sitt huvud och bröt ut i gråt.

Han dömdes för olaga hot, våldsamt motstånd, ofredande och narkotikabrott till fyra månaders fängelse. Pistolen visade sig i polisens tekniska undersökning vara en startpistol, vilket polispatrullen på plats också sagt. Den tillsammans med de tre knivar han bar på sig vid tillfället förverkades. Han spenderade resten av sitt straff på häktet på Skånegatan. Han släpptes, kom och bad om ursäkt och då hans portning från mitt jobb hävdes var det jag som hälsade honom välkommen tillbaks. Jag såg honom då och då, alltid med en skamsen blick då han upptäckte mig. Han fortsatte missbruka och leva rövare. I förlängningen verkar det inte som tisdagen den 17 juni 2007 påverkar varken hans eller mitt liv nämnvärt. En fartbula eller rödljus kanske. Men inget avgörande vägskäl.

Som sagt tog jag hela situationen ganska lugnt. Att han valt att inte skjuta avgjorde saken, då var jag ju ok. När jag sedan fick veta av poliserna som tog hand om pistolen på plats att den bara var en startpistol kändes det ännu bättre. Att vifta med en startpistol är inte lika allvarligt som om den vore äkta. Spärren du korsar är betydligt mindre. Det var inte en behaglig upplevelse. Men jag brukar tänka när jag hör allt pladder om att leva här och nu, mindfullness osv, att ingenting har fått mig att leva mer i nuet än att få ett skjutvapen upptryckt i ansiktet. Och inget har fått mig att känna mig mer levande då pipans mynning riktades åt ett annat håll. Och det är kanske också ett minne värt att bevara.

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.