Portar

Vi måste nog ringa efter en ingenjör.”
Svettpärlorna på hans näsa reflekterades i ljuset från de blinkande lysrören.
En ingenjör” tänkte jag. ”Du måste skoja?”
Det sa jag självfallet inte. Den enfaldige mannen var här för att hjälpa mig och det brukar gå åt helvete när jag säger vad jag tänker.
En ingenjör” sa jag istället. ”Jaha, varför då?”

Han tittade lite förläget på mig samtidigt som han eftertänksamt strök med handen över det buskiga skägget.
Nej men du vet. Det är ett nytt system för elementen installerat. Det är ganska komplicerat och vi måste få hit en ingenjör som kan kolla på det. Jag får inte upp trycket ordentligt och eftersom du bor högst upp så måste man fixa lite extra.”

Jag trodde inte att det var sant. Mina element bubblade som ett hembränneri på landsbygden och nu stod det här fåret och påstod att de skulle hämta in en ingenjör. För att lufta ett element.
Pajas.

Så du menar att vi har satt folk på månen men det behövs en ingenjör för att lufta ett element?”
Jag försökte att inte låta sarkastisk.
Ja, nått sånt” svarade den korte, skäggige mannen med svettpärlorna rinnande på näsryggen. En lätt rodnad spred sig långsamt från tröjkragen och upp över halsen.
Stå där och skäms din svettiga hund.” tänkte jag. Men så får man ju inte säga.
Då får vi väl ringa herr Ingenjören.” svarade jag istället, fortsatt befriad från sarkasm i rösten. ”Ursäkta krånglet.” fortsatte jag, för man är ju ändå skapligt uppfostrad. ”För att du får springa upp och ner såhär i trapporna.”
Det är lugnt” svarade skägget och lyste upp lite inför min oväntade vänlighet.
Men det är en jävla massa trappor. Du vet, pannrummet ligger flera våningar under jorden, så det blir mycket att springa upp och ner.”

Världen vred sig ett halvt varv när det svindlade lite för mig. Jag visste att det var nått lurt med det här huset. Och nu hade den här dumme lille mannen avslöjat sig. Dolda våningsplan. Jag borde ha anat. Men jag var tvungen att behålla lugnet.

Dolda våningsplan alltså” sa jag med den lugnaste röst jag förmodade uppbåda. ”Intressant.”
Ja” svarade han, uppenbarligen glad över att samtalsämnet nu skiftat fokus från hans egen bristande yrkeskompetens till att istället handla om byggnadskonstruktion.
Det är ett konstigt hus” fortsatte han. ”Jag har aldrig sett något liknande, det finns flera våningsplan i källaren, nedgrävda under jorden.”

Mina näsborrar vidgades när jag försökte kontrollera min andning. Om han såg att jag hyperventilerade på grund av min ökade hjärtfrekvens skulle han kanske sluta sig som en mussla. Det fick inte ske. Jag var tvungen att veta mer.
Jaså, flera källarplan.” sa jag. Min röst var avvaktande men ändå intresserad. Nästan som om jag berörde ämnet som vore jag en ärrad byggnadsantikvarie som sett multipla källarplan hela min långa yrkeskarriär.
Hur många då?” försökte jag.

Ett oroat ögonkast över axeln. Han stirrade in i min själ och förstod att han redan sagt nog.
Han blev tyst. Flera sekunder passerade, ett osynligt spel mellan viljor. Mellan parallella verkligheter. Galaxer.
Två” sa han. ”Bara två.”
Lögnare” tänkte jag för mig själv. Jag såg det i hans ögon. Hans ormlika pupiller avslöjade allt.
Leviathan!” skrek jag och smällde igen dörren.

Bubblande element fick vänta. På nätterna rev de plågade skriken från helvetets nio kretsar mina drömmar, och jag hade aldrig förstått varför.
Men nu visste jag.

Huset var förbannat. Det var byggt ovanför helvetets sju portar och själve Behemoth hade tagit formen av en man och besökt de levandes värld. Nu gällde det att agera fort.

Jag kikade ut genom fönstret. De var sluga, men jag var alltid ett steg före. Igår hade det varit en ung kvinna med kort kjol, nu var det en pojke på högst tio år. Jag suckade högt. Jag bröt till och med ut i ett trotsigt skratt ämnat att skicka en tydlig signal till dem. Att de inte skämdes.
Jag kunde inte besegras!
Var det någonting jag lärt mig vid det här laget så var det att när det kom till att sätta åt fritänkare så skydde de inga medel. Deras spanare hade bevakat lägenheten i över ett halvår. De hade passerat med bil, på cykel. Med hund. Men oftast så satt de på caféet rakt över gatan.

Jag såg dem. Och nu hade de till och med skickat ut barn. Det kunde bara betyda en sak.
De var desperata. Vilket i sin tur betydde att jag höll på att vinna. Jag såg dem varje dag men de visste inte att jag såg dem.

Svarta tyger täckte mina fönster. Ett mikroskopiskt hål, stort som en blyertspenna. Omöjligt att se från ett avstånd längre än trettio centimeter. Persiennerna var neddragna men bara halvt vinklade, mitt spanarhål låg mellan två ribbor, perfekt placerat. Mitt ljus var alltid släckt.
Min enda fördel.
Jag såg dem, men de kunde inte se mig.

Mitt hjärta slog hårt, mina halsmuskler var spända. Jag borde ha förstått. Svaga fiender kunde de försöka kontrollera, men de starkaste, de skulle krossas.
De hade jagat mig till den enda plats de kände till. Deras galgbacke. När de själva inte kunde kontrollera mig, eller ens krossa mig, så skulle de istället överlämna mig. Överlämna mig till helvetets brinnande eldar, att frysas in i is eller kokas i blod.

Hans sändebud hade just varit här. Min tid var kommen.

Den natten blev jag tvungen att fly.

|O|

Detta inlägg är publicerat i Tankar. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.