Simple Life 2012

I en skitig lägenhet utanför Pisa, med skällande hundar på gården och fyra tusen flugor i köket försökte vi lära oss någonting om oss själva, om Italien och om hur det kommer sig att människor gör olika val här i livet. Vi skulle spendera fem veckor på ett veganskt djurskydd, och de hade gjort väldigt annorlunda livsval än vi.

Att resa är att ta sig utanför sin comfortzone, att möta människor man inte skulle ha stött på i sin vardag och att få en chans att uppleva platser och personer man inte hade gjort om man låtit livet rulla på i sina inkörda hjulspår. Då vi fått frågan vad som var bäst med vår sju månader långa gemensamma ledighet har vårt svar kommit att bli ”tiden tillsammans”. Målet eller medlet var aldrig prio ett. Däremot var tiden tillsammans vårt incitament när vi slet ihop pengar, tog billån och krånglade med att hyra ut våra lägenheter.

Nu. Italien
Vi passerade en oändlig marina på vår högra sida. Båtar i långa rader. En liten väg svängde in mot vänster och vi körde ut på ett fält. Snart skulle vi vara där. Vi var ganska nervösa, för vi hade verkligen ingen aning om vad som väntade oss.

Vi hade via organisationen WWOOF (world wide opportunity on organic farms) kommit i kontakt med det veganska och antispeciesistiska djurskyddsprojektet Ippoasi. Projektet drevs av en liten förening och de hade tillgång till ett antal hagar som de arrenderade, tillsammans med en del av ett boningshus. Ippoasi tar hand om ungefär 70 lantbruksdjur, dvs hästar, kor, får, getter, grisar, kaniner, gäss, hönor, tuppar och hundar. Alla djuren har de ”tagit omhand” då de antingen vanvårdats eller riskerat slakt. I sitt nya hem lever de fritt under sina egna premisser och utnyttjas inte av någon. So far so good.

På gården möttes vi av C och S. De var spinkiga, skäggiga och tyckte om att gå barfota i leran. De var också det håriga nav kring vilken verksamheten kretsade och till sin hjälp hade de ytterligare ett tiotal frivilliga och aktivister som engagerade sig i olika grad. Att komma från Sverige, där djurrättsrörelsen under 90-talet var väldigt stor och engagerad, så var det en resa på ungefär 20-30 år tillbaka i tiden att komma till Italien. Veganism och djurrätt har inte alls en lika självklar plats i den offentliga debatten där som här hemma, vilket gör att de lokala aktivisterna kanske inte alltid utvecklats i sina åsikter och tankar på samma sätt som de gjort i Sverige. Nu har visserligen den svenska radikala djurrättsrörelsen isolerat sig mer och mer de sista decenniet, men deras tankar har ju absorberats av en bredare allmänhet då bland annat vegetarianism inte anses vara ovanligt eller uppseendeväckande längre.

Liten språkskola
För dig som kanske inte är helt nere med djurrätts-lingon ska jag förtydliga några saker. Jag förutsätter att du är född på 1900-talet och vet vad en vegetarian är. En vegan har tagit allt ett steg längre än en vegetarian. Veganen försöker att inte konsumera några animaliska produkter såsom ägg, mjölk, skinn osv, där en vegetarian enbart väljer bort det som krävs att djuren dödas, såsom köttet.

Att vara vegan är mer av ett livsstilsval än att vara vegetarian då det i större utsträckning påverkar ens livsföring. Många veganer är också politiskt aktiva i det som kallas djurrättsrörelsen. Den avser att skydda och värna djurens intressen, såsom att förbjuda plågsamma djurförsök eller pälsuppfödning.

En antispeciesist däremot driver, precis som veganen tar maten ett steg längre, djurrättstanken vidare. Antispeciesism är en relativt ny och (thank god) relativt ospridd tanke. Grundtanken är att alla levande individer har ett unikt värde och rätt till en fri existens. Så långt är jag med. Sedan hävdar de också att ingen har rätt att kränka någon annans värde, oavsett art. Man gör sig då skyldig till ”speciesism” (efter engelskans specie, art) precis som man kan göra sig skyldig till rasism eller sexism. Den svenska översättningen av ordet borde vara typ ”artism” (och en art-rasist borde således vara en ”artist”, mycket fnissigt).

Antispeciesismen föddes, som mycket annan ondska här i världen, i brittiska akademikerkretsar. Uttrycket användes för första gången på 1970-talet och tankarna har växt utifrån det. Förkortat så har ju många av de rättighetskamper som förts, av bland annat kvinnor och färgade, förts med argumentet att ”vi är också människor, därför bör vi behandlas som sådana fullt ut och med det följer tillgång till samtliga rättigheter som tillfaller andra människor”.

Argumentationen har en moralisk grund, det är moraliskt oförsvarbart att ha slavar på fälten och betrakta dem som ägodelar. När slavarna sedan lyckats vrida på den moraliska kompassen så att även färgade sågs som människor, blev ”rasist” ett skällsord därför att det bröt mot en moralisk norm, nämligen att alla är människor oavsett ras är lika mycket värda.

Det antispeciesisterna försöker göra är att använda samma tankekedja för speciesismen. Det är (i deras värld) oförsvarligt att döda en ko, därmed blir anklagelsen om speciesism ett bevis på en persons omoraliska inställning. Nu är ju problemet att nästan alla människor är speciesister, eftersom de flesta antagligen kan hålla med om att allt liv har ett värde, men allt liv är inte okränkbart. Jag ska försöka hålla mig kort, men håller på att fila om en text som enbart handlar om det där.

Jaja, nu vet du vad en tocken antispeciesist är i alla fall.


 

Tillbaka till Ippoasi
Dagarna på gården förflöt relativt lika. Uppstigning strax innan åtta för frukost i köket. Sedan gick vi ner till hagen och matade djuren, efter det mockade vi skit. De hade ungefär 12 hästar, 2 kor, 2 grisar och ett femtontal får och getter som levde ihop i ett stort hägn. Det skulle släpas ut obscena mängder hö två gånger om dagen, något hästarna sedan gjorde sitt bästa för att omvandla till skit som vi var tvungna att plocka upp igen. Morgonarbetet tog 3-4 timmar. Sedan gick vi in och lagade lunch, som alla åt gemensamt. Efter lunchen däckade man ev en timme ungefär, innan det var dags för eftermiddagsvändan. Ut med mer hö, in med mer skit. Efter det började man laga middagen, och eftersom det här var i Italien vad det otänkbart med färre än tre rätter och att börja nalla på maten innan klockan 21.00. Ungefär så rullade det på i fem veckor.

Dealen genom WWOOF var att vi skulle jobba 4-6 timmar per dag, sex dagar i veckan. Den verkliga arbetsbördan var dock det dubbla. Med bakgrund i facket kunde jag ju inte låta det passera så jag kallade till förhandling med en av herrarna.

- Vi ska jobba sex timmar per dag men vi jobbar från åtta på morgonen till tio på kvällen.
- Ja, fast vi ser ju på matlagningen som en social grej som vi gör tillsammans, inte som jobb.
- Jo, men du har hittills på tre veckor inte hjälpt till vid maten en enda gång. Du har alltid suttit ner till dukat bord och sedan gått när maten är uppäten. Om jag lagar mat till mig själv är det inte jobb, men när jag lagar mat till dig är det ju jobb, eller hur?
- …

Det är väldigt lätt att vara djurens hjälte, och därmed moraliskt högstående. Det är svårare att behandla medmänniskor respektfullt, tydligen. Det märktes ganska snart på killarna att de vara ganska ”nyfrälsta” och pigga på att vara moraliska väktare. Som för alla som precis hittat någonting man älskar, be it veganism, religion eller träning, så går man igenom en förälskelsefas där man inte kan prata om något annat. Jag frågade en av killarna hur länge han varit vegan. ”Tre år” svarade han. ”Ok” tänkte jag, ”Men hur länge var du vegetarian innan det?” ”En dag” blev svaret.
Jag har varit vegetarian i snart 30 år, av eget val (då jag valde bort fisk) i ungefär 17-18 år. Under ca 10 år har jag delvis ätit veganskt. J var vegan i sju år och inte ätit kött på ca 13. Det är svårt att bli impad av att någon som är äldre än trettio varit vegan i tre år, det är en kafferast i jämförelse. Efter det tog vi hans moraliska lektioner med en nypa salt.

J gillar inte flugor, och eftersom de hade sju hundar på gården utanför huset och vi bodde granne med hagen var det en jävla massa flugor överallt. En dag var det ungefär 200 stycken i köket och man kände sig som ett Biafrabarn när man skulle käka morgongröten och fick in tolv flugor i käften med varje tugga. J fick sig ett spel och blandade äppelcidervinäger i lite vatten och hade i några droppar diskmedel. Det är världens bästa dödsfälla för bananflugor och nu skulle hon prova om de italienska bondflugorna föll för knepet.

En av skäggubbarna kom in.

 ”Vad är det?” frågade han med darrande röst. J fattade att det var kört och försökte pigga upp stämningen.
It´s murderwater!”
var hennes självklara svar. När han fått klart för sig vad murderwater var spände han blicken i J och sa bestämt.
We are vegans, we do not kill ANY animals here!”
Sedan pratade han inte med henne på tre dagar.

Den politiska dimman
En av anledningarna till att vi valde Ippoasi framför andra vanliga eko-farmer var just att de hade en politiskt tanke, och vi anade att de ingick i en politisk miljö. Det visade sig också stämma, och eftersom det är någonting vi båda är vana vid och trivs med från hemma så tänkte vi bryta husbilsisoleringen lite genom att kasta oss in i det.

Vi följde med dem på bokbord och marknader och lite sådana grejer, vilket var himla kul. I Pisa, som är närmsta staden, hade de regelbundet events på stadens två sociala centra och det kom många olika personer och bodde hos dem. Problemet var att i den politiska miljö jag och J kommer från har man gjort en poäng och stolthet av att INTE vara livstilist, att de politiska resultaten är det viktigaste för ens engagemang. Här, precis som i de delar av vegan/djurrättsrörelsen jag sett i Sverige så är det tvärt om. Livsstilen är det avgörande, bara genom att vara på ett visst sätt är man en politisk aktivist och medlen i sig (att äta en viss kost tex) är mål nog.

En dag kom det ett viktigt par på besök till Ippoasi. Skäggnissarna var lite starstruck för nu kom en av deras gurus. In genom dörren snubblade en figur som såg ut som en blandning mellan Fader Forah och Lasse Kongo. Gubbens gråa hår och skägg spretade åt alla håll, glasögonen var kroniskt skitiga och sneda och han hade kroppshållning som ett knotigt päronträd. I släptåg hade han sin fru som hade stripigt råttfärgat hår och snok som en åkersork. Jag ska gör historien kort genom att återge vad gubbfan svarade när jag frågade vad ”de gör”. Typ jobbar med alltså.

Svaret blev ”Vi skriver politiska texter, dumpstrar och är aktivister.” Jag har väldigt svårt för några som säger att de ”är” aktivister.

Det är så himla tacksamt att raljera kring Ippoasi. C och S som var de drivande i projektet var precis som man föreställer sig två världsförbättrare. Deras hela politiska gärning går ut på att ett stort gäng djur ska få äta och bajsa lite som dom vill vilket kräver en arbetsinsats som tog ungefär tre heltidstjänster i anspråk, enbart för att utfodra djuren och ge dem minimal tillsyn. Deras projekt var enbart baserat på moralisk välgörenhet och definierades inte i något avseende av dem som kampen faktiskt fördes för, dvs djuren, utan av människor som bara på grundval av att de inte åt djur därmed gav sig själva rätten att definiera nämnda djurs behov.

Men samtidigt var det himla fint också. De ville vara ett praktiskt experiment som omdefinierade relationerna över artgränserna, om det gick att samexistera på något sätt. Problemet med det var ju att de enda som hade någon som helst tanke på osjälvisk samexistens var människorna. I hagen finns ingen solidaritet. Det finns ingen häst i hela universum som skulle avstå från sitt hö för att ett av fåren kanske också är hungrigt. Empati och solidaritet är mänskliga känslor och handlingar.

Så deras projekt är dömt till att bara vara en enda lång strävan att serva 70 otacksamma djur som skiter fullständigt i sina ”kamrater” i människosläktet. När ingen orkar utfodra djuren längre kommer projektet rasa samman, men ändå, någonstans längst inne hoppas jag ändå att de härdar ut.

För de finns något uppfriskande med folk som vågar vara så jävla far out. Och jag är tacksam för att de bjöd in mig och J att ta del av galenskapen.

 

 

 

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.