Skoskav, Vertigo och Adriatiska havet.

Väster om Ungern, öster om Italien och inklämt mellan Kroatien och Österrike ligger en liten pärla till landstycke kallat Slovenien. Här händer det grejer må ni tro. Jag var i landet ett par korta dagar 2002, såg inte mycket mer än huvudstaden Ljubljana. Men minnet sa mig ändå att jag gillade det. Nu skulle vi dubbelkolla om det var så bra som jag fått för mig, och det var det, med få undantag.

Triglav
Nationalparken runt Sloveniens högsta berg, Triglav (2864 m.ö.h), är ett naturens under av skönhet. Höga bergstoppar genomskurna av stupande, grönskande dalar. Safirblå bergssjöar och små samhällen översållade med blommor. Det absolut turisttätaste området i Slovenien, vilket inte är konstigt att förstå.
Runt Triglavs nationalpark finns det flera byar/tätorter varav Bled och Bohinj-området kom att bli de platser där vi uppehöll oss. Bled är mer eller mindre ett estetiskt skämt. En klargrön bergsjö, från vars strand man blickar ut över landets del av den alpina bergskedjan (kallat de Julianska Alperna). Mitt i sjön ligger en ö med en kyrka och på en dominant klippavsats vid sjöns ena strand klamrar sig ett fort fast. Som ur en saga. Anledningen till att vi åkte hit var tre. 1. Vi hade hört att det var vackert. 2. Man kan bestiga Mt. Triglav härifrån och 3. Det är ett bra ställe för paragliding.
När vi kom till platsen kunde vi omgående konstatera att punkt ett på listan stämde, varvid vi raskt gick över till punkt två. Bestiga Mt. Triglav. Efter att ha köpt en karta i informationscentret och frågat vilken väg som var enklast (”You go here and here and here. Easy way, can do in one day. No problem. Bye”) fick vi ägna oss åt det sedvanliga jagandet efter billiga sovplatser. I Slovenien är det tydligen olagligt att övernatta i en bil t.o.m på privata parkeringar med markägarens tillstånd och poliserna delade ut böter för det. Helt j**a idiotiskt, men inte så mycket att göra åt. Sovjetstat.

Mt. Triglav.
Sloveniens högsta berg heter alltså Triglav och sträcker sig 2864 meter ovanför havets yta. 40.000 människor besöker/bestiger det varje år då det anses vara varje slovens plikt att bestiga berget minst en gång under sin livstid. Vi skulle angripa problemet via den ”enkla rutten” som visade sig vara allt annat än enkel och hur inte minst 1,000 av de som försöker ta sig upp på berget varje år stryker med är för mig ett mysterium. Den enda riktiga bergsvandring jag tidigare genomfört var i Nepal och är därmed min främsta referens, om än ca 2,000-3,000m högre än dagens utflykt. Men jag skulle säga att Triglav var liknande, det enda som skiljde Triglav från Nepal var att man inte led av höjden på samma sätt vad gäller andningen.

Vandringen började med ren slakt. På 500 längdmeter klättrade vi ca 700 höjdmeter via en klippvägg som var mer eller mindre vertikal. Smala stigar inhuggna i berget ledde vägen, ibland med vajrar att hålla i. Det var extremt jobbigt, vansinnigt farlig och helt underbart spektakulärt. På vissa ställen var det 50cm mellan mina fötter och stup på 300m. Det här var alltså den ”lätta vägen”. Det enda lätta var slovenernas inställning till säkerhet.
Väl uppe följde två timmars brant vandring till första stugan där vi käkade vår medsläpade lunch. På det följde ytterligare ca 4-5h ganska tuff vandring där vi klättrade ytterligare flera hundra höjdmeter. Vi korsade ett bergspass mellan två 2,500m-toppar innan vi kom fram till fjällstugan vi skulle sova i över natten, på 2151 meters höjd. Tung sömn efter ca åtta timmars vandring och vi vaknade runt 07 av att våra rumskamrater i sovsalen gjorde sig redo att ta sig mot toppen.
Efter frukost var det vår tur och vi gav oss av runt klockan 08 med en lätt dagsturspackning på ryggen. Redan efter 30 minuter kom vi till passager där vi återigen gick längst med höga stup, denna gång i tät dimma dock. J kämpade modigt på men till slut blev hennes höjdskräck för svår och hon tvingades vända tillbaks ner till stugan. Jag stod i valet och kvalet huruvida jag skulle fortsätta eller följa med henne ner, men med ett sting av dåligt samvete och sorg över att inte ha henne med mig fortsatte jag ändå. J var dagens stora hjälte som kämpade sig uppåt men till slut tog det rätta beslutet att vända om. Men hon nådde högre än någonsin innan och det är en lika stor prestation som något annat. Hatten av.

Efter att ha gått längst med stupet ett tag planade det ut och en timmes enkel vandring följde. Toppen började torna upp sig och tydligen skulle de 300 sista höjdmetrarna vara de svåraste. För mig såg de omöjliga ut när jag närmade mig toppen, jag fattade inte hur det var meningen att jag skulle bestiga stenkolossen som tornade upp sig framför mig. Det visade sig att slovenerna hade fäst ett gäng stålpinnar i bergsväggen som det var meningen att man skulle klättra på. Att man (återigen) på vissa ställen skulle falla 100-150m rakt ner om man halkade verkade vara ”no problem”. Jag bet ihop, stirrade in i bergväggen och satte igång. All vandring hade inte tagit mig hit för att vända. Jag segade mig uppåt, närmare och närmare toppen. På vissa passager fick jag verkligen koncentrera mig på att andas lugnt, inte titta ner utan fokusera på det jag gjorde. Jag, berget och gravitationen. Toppen närmade sig sakta.

Jag pressade kroppen mot ett klippblock, sökte fotfäste bland haglet, stora som spelkulor, som låg i drivor sedan den senaste stormen och passerade med ryggen mot ännu ett stup. Tog ett kliv upp och himlen öppnade sin famn mot mig. Jag stod på toppen! På toppen av ett berg. Dessutom på toppen av det högsta berget ögat kunde se. Alla andra toppar låg under mig, molnen flöt som mjukt siden i dalgångarna och långt där nere passerade en helikopter. Det var inget annat än fantastiskt.

Fram med kameran, snappy snappy. Jag åt lite, firade med en Snickers, och sen var det nedåt igen. Om upp var marigt var nedåt etter värre. När man är på väg uppåt fokuserar man på toppen. När man är på väg neråt, på botten. Och botten var väldigt långt ner…

Någon timma senare mötte jag J nere på bergsstationen. Hon var glad att jag tagit mig ner, jag var minst lika glad. Vi fortsatte ganska snart nedåt igen. Jag hade redan vandrat/klättrat i 4h så jag började redan bli mör. Föga anade jag vad som väntade runt knuten. Vi traskade på i ganska raskt tempo, J är stark på många sätt, gång är ett av dem. Så hon låg en bra bit före. Jag skyller på ganska svår skoskav (har inte läkt än) och toppturen. Vi gick samma väg som dagen innan. Efter 4-5h kom vi tillbaks till stället vi lunchat på dagen innan. Mörkret började falla och vi skyndade vidare.

Vi var inte förberedda på vad som väntade oss. När vi kom till stugan var vi i våra huvuden ”snart klara”. Men vägen nedåt visade sig vara minst lika svår och lång som den uppåt. Vi kämpade på i timmar och började båda tappa geisten rejält. Till slut kändes det som att vi var med i ett ondskefullt skådespel, att skogen bara fortsatte och fortsatte som om vi gick på ett rullband mot vår egen död. Låter ju som fåniga barnsagor nu, men började kännas verkligt i utmattningens dimma då…

Slutligen når vi branten. 700 höjdmeter att besegra efter ca 10h vandring den dagen. J fick svår höjdskräck igen, jag var så trött att jag hade svårt att lyfta benen. Vi stöttade och peppade varandra hela vägen ner, om vartannat. ”Nu tittar vi in i berget här” sa jag när vi kom till passager då avgrunden öppnade sig under oss. ”Höger, vänster” ropade J då hon såg att jag började snubbla i mina steg av utmattning. Stapplande kom vi efter ca 11-12h vandring den dagen ner till basstationen och vår husbil. Vi höjde våra händer och gav upp ett segertjut. När jag berättade om dagens strapatser för killen i restaurangen så vart han ganska impad av tiden vi gjorde den på. Sen berättade han om alla som dött och skadats svårt i den branta passage vi just lämnat. Jag var tacksam att han höll inne med den informationen tills vi var klara med vår vandring.

Triglav var tufft, men genomförbart. Och väl värt mödan.

Bled
Efter att ha överlevt mardrömsmarschen däckade vi inne på en dyr och tråkig camping. Jag hamnade i koma men vaknade hyfsat utvilad dagen efter. Mina fötter började inte fungera förens ett par dagar senare dock.
Den tredje anledningen till att åka till Bled var ju paragliding. Jag prövade det i Nepal för ett år sedan ungefär men för J har det varit en dröm att få prova det sedan tonåren. Så hon skulle paraglida.

När det väl närmade sig ville jag också göra det, jag kunde inte riktigt avstå, så vi bokade tid med ett av företagen i Bled (3glav Adventures) och samma dag kom våra piloter och plockade upp oss. I en Skoda åkte vi så upp mot startbanan på en bergssluttning. Vägen var avspärrad då de lade ny asfalt men efter högljudda samtal med anläggningsgubbarna där det enda ordet jag förstod var ”turistovy” fick vi ett ”no problem” (lösningen på alla situationer i östeuropa) och självklart fick vi köra över asfalten de precis lagt.

Väl uppe på bergskanten började våra piloter och deras medhjälpare (Sloveniens motsvarighet till Christer Pettersson) rycka i sina skärmar och jag och J fick klä ut oss till Byggare Bob i varsin overall. J var först ut och flög iväg som en örn över bergskammen. När det var min tur så skulle vi springa ner för berget men min pilot rasade ihop i en hög och vi fick börja om. Det var så klart ”no problem” enligt honom, jag hoppades att han hade rätt.

Iväg kom vi till slut och naturligtvis var det helt fantastiskt. Man flyger som en rovfågel med vinden, helt ljudlöst. Grymt. Vi snurrade runt lite och började sedan glida mot landningsplatsen. Vi passerade ett hus på en klippa mitt på berget. När jag anmärkte på att det låg lite ensligt till berättade min pilot att huset byggts av en helikopterpilot (det ligger alltså på en klippa mitt på ett berg) och att det enda sättet att ta sig dit är med helikopter. Han hade inget bygglov så myndigheterna hade rivit huset men han hade byggt upp det igen, fast sprängt in det i berget. ”För då måste de ju spränga hela berget om de vill riva det”. Där ser man. Föga förvånande kallades huset för Örnnästet och min pilots kommentar om ägaren var. ”He very good helicopter pilot. Very good. But also very crazy. You know, really very very crazy. A lot.”

Kranj, Ljubjlana och Postonja
Någon eller några nätter senare åkte vi till en ställplats utanför staden Kranj, där vi sov två nätter för att researcha lite kring Kroatien och vart och hur vi skulle åka. Där måste man nämligen också stå på campingplatser varje natt, vilket vår budget inte riktigt gillar. Därefter spenderade vi en dag i huvudstaden Ljubljana, som är riktigt mysig och väl värd ett besök. Vi promenerade runt på gatorna, köpte grönsaker av handlarna på torget och käkade förstklassig glass. Sen bar det vidare av mot Postojna.

Utanför Postojna ligger Sloveniens enskilt största turistattraktion, Postojnagrottorna. De upptäcktes i början av 1800-talet och är helt bisarra, fantastiska, sjuka och en massa andra bombastiska adjektiv. Dyra euros betalades i inträde, men det är en sån grej som att är man där måste man göra det. En del av touren åker man ett litet tåg i grottan och en del går man själv längst med en stig. Guiden var sur och kunde knappt prata engelska, dessutom var det fotoförbud men vi sket i allt det och lät oss hänföras av naturens under precis som alla andra miljontals besökare före oss. Det är svårt att beskriva hur det var. Grottan var fantastisk, men det var dyrt och man blev liksom jagad igenom utan att hinna titta i sin egen takt. Men i slutändan ändå värt det.

Kroatien
Efter Postojna åkte vi mot Piran, en av städerna längst med Slovakiens korta kust. Jag vet inte om det var något med havsluften men efter att jag skrikit ”vafancollo” (typ ”dra åt helvete”. Fast värre.) till en otrevlig italiensk busschaufför, kört fel och sen hotat ett drygt mack-biträde med Fantomens vrede bestämde vi oss för att Piran gärna fick sjunka i havet. Så vi åkte mot Kroatien istället. Där lyckades jag bli upprörd igen när vi vart tvungna att visa passet i två gränsstationer med 50 meters mellanrum. ”Sovjetstater” mumlade jag surt för mig själv tills jag drog mig till minnes att vi faktiskt lämnade EU, varvid allt kändes lite exotiskt och jag mådde genast bättre.

Första natten spenderade vi på en liten bondgård som producerade egen olivolja och vin. Vi köpte oljan och fick smaka på vinet. Sedan åkte vi ner till Pula, en ort med det namnet är ju självfallet värt ett besök.
Efter att ha stått två nätter på en jättestor och dyr camping åkte vi lite söder om staden där vi hittade ”Camp Sandra” och Giovanni. Giovanni är en helskön snubbe som har en trailerpark på sin bakgård. Här fick vi gärna stå förklarade han. Denne pensionerade fiskare såg ut precis som du föreställer dig honom (ja, precis så) med dasslocksnävar, grått hår och vit skjorta. Att han säljer en liter vin för 45 kronor i sin restaurang gör inte saken sämre. Inte heller att vi bor 100m från havet. Vi låtsas att vi är i en trailerpark i Alabama eller Texas och livet kunde självfallet inte vara mycket bättre.

Här har vi stått i fyra nätter nu, men imorgon bär det av till Krk, en ö ca 18 mil österut. Där blir vi några dagar innan vi åker till trakterna kring Zadar, varifrån vi skall flyga för en avstickare till Värmland och ett himla fint bröllop som vi hört skall hållas där.

Ni är allt ena fina rackare allihop, hoppas ni har hälsan därhemma. Vi mår precis hur bra som helst och nu när vi fått låna en fläkt och står kopplade till el kan vi till och med sova på natten utan att drunkna i svett.

Kram!

Detta inlägg är publicerat i Europa, Resor och taggat , , , , , , . Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.

En kommentar

  1. Vickan
    Skrivet 11 augusti, 2012 klockan 11:51 | Permalink

    HEJ!
    Roligt att läsa el bloggo. Kan du be J kolla sin mejl? Vi har lite brådskande fråga…!
    Kramhej från malmö