Utan original finns det bara kopior.

Byfånar, hjon och original. Alla från en mindre ort har berättelser om dem som aldrig riktigt passade in, varken för sig själva eller med andra. Där jag kommer ifrån hade vi ett gäng sköna gubbar (och en tanta) som förgyllde tillvaro för oss övriga innevånare i olika grad. Mången fredag stod jag i min ungdom och krängde Bingolotter i ortens centrum med originalen ständigt närvarande.

Röda Damen
Den enda tanten jag kan komma på som utmärkte sig i centrum var Röda Damen. Hon utmärkte sig genom sin klädsel snarare än sitt beteende, vilket gör henne den minst uppseendeväckande i kvartetten av original jag ska berätta om. Hon gick alltid klädd helt i rött. Rödrutigt sjalett, röd kofta och jacka, röda byxor och röda skor. Hon var kanske 65-70 år gammal, alltid extremt hårt sminkad och hade knallrött läppstift. Håret var däremot korpsvart. Under många år i min barndom hade jag lyckats få för mig att det var hon som var Saida, spåtanten, men det var det ju inte. Jag fick ofta för mig grejer. När jag gick i mellanstadiet undrade jag i hemlighet för mig själv om en av killarna i nian var basisten i Green Day. Jag tror mitt universum var väldigt begränsad när jag var liten. Eller så kanske jag bara är lågintelligent.

 

Hasse Röckas
Återigen blandade jag ihop saker när jag var yngre. På ön jag kommer ifrån hade vi ett hem för diverse mongon och cp`n som hette Sätter, som jag naturligtvis i många år misstog för den rättspsykiatriska anstalten Säter där bland andra Sture Bergwall (aka Tomas Quick) bor sedan många år. Efter att jag insett att det var två olika platser funderade jag på om det var så att alla ställen man låser in dårar på kallades Sätter. Jag insåg att det nog var jag som var den störste idioten som hade konstiga frågor.

I alla fall, på den gamla goda tiden spärrade ju staten in de halta och lytta för att vi andra inte skulle behöva se spektaklet. I början av nittiotalet drabbades rikets styre plötsligt av någon slags medmänsklig panik, utredde saken och insåg att systematisk institutionalisering av människor enbart grundat på utvecklingsgrad inte var förenligt med mänskliga rättigheter. Således gav man alla en påse piller i näven och körde dem på porten. En av dem var Hasse, eller Hasse Röckas som han finkänsligt kom att kallas nere i centrum. Hasse var gamla skolans institutionsgubbe. Få om några tänder, kutryggig och med svåra ticks, därav smeknamnet Röckas (”ryckas” på rikssvenska). Om han var utvecklingsstörd eller psykiskt sjuk visste jag aldrig, snarare skulle jag tro att han var lite förståndshandikappad och att många år inom statlig vård med medföljande medicincocktail lett till den slutprodukt som nu irrade omkring i centrum, ryckande på huvudet, mumlande och svärande för sig själv. Inte gjorde han någon förnär, frånsett små hojtanden då och då.

 

Kapp-Ahl
Första gången jag såg Kapp-Ahl gick jag i mellanstadiet och kommunen hade arrangerat någon slags ungdomsfestival i Folkets Park. Det var en massa punk- och hardcoreband som spelade, tillsammans med ett gäng lokala förmågor. Säkert var det lite annat också. Kommunen hade någon slags plan att kidsen inte skulle supa (det var skolavslutningshelgen) så man arrangerade festivalen. Då visste de i alla fall vart kidsen var fulla och föräldrarna kunde komma och hämta sina barn på en central plats istället för att åka ut och leta på en udde vid sjön eller avlägsen glänta i skogen.

Jag satt längst bak på läktaren med några kompisar och tittade på ett band som körde på för fullt. Plötsligt stegade en lång man i femtioårsåldern in framför scenen. Han var iklädd boots, jeans, en moccajacka med långa fransar över ryggen och en stor skinnhatt i Indiana Jones/Crocodile Dundee-modell. Ha nu i åtanke att detta var i mitten av nittiotalet, sånt kanske var tufft då. Jag har ingen aning. Han drog i alla fall igång en all-out fylledans, komplett med fingerpek åt olika håll och stela rumpvickningar. Detta var framför scenen på ett golv fullständigt fyllt av mellan- och högstadieelever som röjde till ett tufft punkband. Kapp-Ahl var i sitt esse. Någon bredvid mig viskade att han hade en dotter som var ett år äldre än oss och också var där. Han var jävligt rolig att kolla på men jag tyckte synd om dottern. Kapp-Ahl var överlag en riktigt skön lirare, han hade för vana att dyka upp på grejer då och då under högstadiet och ”haka på”, typ om det hände något i Parken eller på torget var han alltid där med hatten och var glad. För han var glad, jag såg honom aldrig arg, förutom en gång. Och den gången är det som gör att han har en särskild plats i mitt hjärta…

Jag vet inte varför han kallades Kapp-Ahl, men det sades att han ägt butiken med samma namn inne i Stan men sedan sponken tog över förlorade han den. Han var ju periodare så han skötte sig långa stunder då man inte såg till honom. Kanske var det anledningen till att han ofta omgärdades av rykten om sin egen död. Tills han dök upp igen med skinnhatten på sned.

Jag spenderade varje fredag eftermiddag nere i centrum med att sälja de tio Bingolotter min idrottsförening tvingade oss att kränga varje vecka. Det gjorde som sagt att man ofta såg gubbarna (och damen) och efter ett tag började de känna igen mig också. Antagligen fanns det kriminella och narkomaner någonstans i Orten, men nere i centrum satt gamla tidens öl-gubbar på bänken och skrockade, så stämningen var ganska ok ändå. I centrum fanns ett ICA och ett Konsum. Båda hade avtal med olika föreningar som sålde lotterna inomhus, jag fick därför stå utomhus i både solsken och snöblandat regn. Att sälja tio lotter brukade ta max två timmar, idag skulle det väl ta två dagar att bli av med skiten. Men det här var på Lokets dagar, lotterna gick som smör i solsken om man hade en bra dag.

Inne på Konsum satt det en jäkligt sur gubbe som sålde för damfotbollen. När han hade en dålig dag brukade han komma ut och skälla på mig. Jag var ju ändå typ 12 år gammal och han 65+ så det var väl befogat antar jag….
En gång satt Kapp-Ahl med några allierade på en bänk precis bredvid där jag stod. Plötsligt kom gubben ut alldeles högröd i ansiktet.
”Ge fan i å ta mina kunder!” började han. Flera personer i butiken hade tackat nej till hans lotter och sagt att de köpt av mig, vilket fått igång gubbskrället ordentligt. Han kom ut och tog ut all irritation på mig. Redan då var jag envis och uppkäftig, dessutom hade han skällt på mig tidigare så jag visste om att han var en idiot. Jag förklarade att centrum var allmän mark och jag hade rätt att stå precis vart f-n jag ville. Den här diskussionen hade vi redan haft då han (på fullaste allvar) bråkat med mig en annan gång därför att jag under ett skyfall sökt skydd under taket som sköt ut från Konsumbyggnaden. Han hade sett det, skrikit att han hade avtal att sälja inom Konsum och om jag stod under taket så var det på hans mark. Resultatet var att jag alltid hade med en plastpåse att lägga lotterna i om det började regna eftersom idioten inte kunde låta ett barn söka skydd från regn eller snö utan att tappa fattningen. Åh, gubbjävel. I alla fall, han skällde och jag svarade emot när Kapp-Ahl plötsligt flög upp från bänken.

”Ge fan i pöjken!” skrek han samtidigt som han stegade fram till gubben. Gubben tittade förvånat på Kapp-Ahl som sög tag i hans tröja och drog honom mot sig.
”Du ger fan i pöjken gubbjävel!” Fortsatte han med ansiktet tätt mot den numera ganska spaka gubben.
”Men han tar mina kunder” stammade han fram.
”Dina kunder!?! Han säljer väl för fan till vem han vill. Han får stå här å sälje sine lötter bäst fan han vill, å de ska du skite i. Nu låter du hönöm vare annars ska du få med mig och göre! Pass dig!”
Han knuffade iväg gubben som skyndade sig in i tryggheten på Konsum, Kapp-Ahl la armen om mig.
”Du ska bara drite i den där skitgöbben. Å får du några mer problem säger du bara te mig”
”Tack så mycket”
tackade jag.

Efter den dagen så nickade vi alltid mot varandra, jag och Kapp-Ahl då vi sågs. Ett glatt fyllo, ja visst. Men också en redig karl som visste skillnaden mellan rätt och fel. I alla fall ibland.

 

Strömwall
En annan gubbe, av det lite vildare slaget, som kanske inte riktigt hade koll på rätt och fel var Strömwall. Världsberömd i hela Orten. Värsta sortens fullblodsalkis, bråkstake och fridstörare. Men sjukt rolig. Jag fick några sköna historier om honom då en av familjerna som var aktiv i samma idrottsförening som mig (och vars yngsta dotter nu också är en av deltagarna i Wermland Forever, se där, lite kändisskvaller klämde jag in) bodde granne med Strömwall i en liten by ute på landet.

Strömwall bodde själv i ett gammalt hus i en ”by” (typ fem hus) som låg en knapp mil från ortens centrum. Han hade några olyckliga grannar varav en familj jag alltså råkade känna till. Farsan i den familjen var en riktigt skön snubbe, men han hade inte mycket till övers för Strömwall. Han berättade att alla grannar alltid låste dörrarna på nätterna, för annars kom Strömwall på besök, och det var inte Gevalias kaffe han ville ha då. En natt, när döttrarna var ganska små, hade han sparkat upp föräldrarnas sovrumsdörr när de låg och sov mitt i natten. I händerna hade han två dunkar med hembränt samtidigt som han skrek att ”Nu ska här suuuuupes!”. De sket naturligtvis knäck, men farsan hade till slut lyckats mota ut honom ur huset.

En annan granne hade somnat framför en film en gång och därför också glömt att låsa dörren. Han vaknade av att Strömwall stod med sitt ansikte 2cm från hans och bara blängde. Lagom behagligt.

Ytterligare en gång hade han kommit över en bil, kört rattfull och på byvägen krockat rakt in i en mur/häck och blivit sittandes i bilen. Pappan i familjen hade ringt polisen och anmält pågående brott men fått svaret att de inte hade någon bil ledig. Då hade han (trotts att han verkade vara lugnet själv) tappat humöret rejält och rutit till poliserna i telefonen att om de inte var där inom tio minuter skulle han köra ett järnspett rakt genom vindrutan på bilen, vilket resulterade i att polisen dök upp ganska omgående. En annan gång hade de hört ett brak från Strömwalls hus och sett hur han slängde ut badkaret genom badrumsfönstret. ”En måste ha plats för spriten” var förklaringen. Så grannsämjan verkar ju inte vart den bästa, i vad som annars skulle vart en riktig bullerbyidyll.

Strömwall kunde också dyka upp på de mest oväntade ställen och bete sig som ett riktigt svin. På ungdomsgården hade vi ett hus med replokaler där de lokala banden huserade. Vissa år kunde det vara 15-20 olika band som spelade i lokalerna och detta resulterade i en årlig samlingsskiva/kasset med Ortens musikhjältar. På gymnasiet deltog mitt band med ett spår på skivan som gavs ut det året. Releasfesten var en utomhusspelning på en liten träscen precis utanför huset och alla banden med deras kompisar var där, så det var kanske hundra personer i högstadie-/gymnasieåldern samlade på slänten framför scenen. Alla band spelade några låtar var och stämningen var god.
Plötsligt raglade Strömwall in. Han satte sig helt ogenerat framme på scenkanten när bandet spelade och började hälla i sig starköl. Bandet på scenen sneglade lite undrande mot scenkanten (det här är alltså mitt på dagen en lördag i typ juni och ”scenen” är ett trädäck på 2X3m) och efter en pinsam tystnad börjar publiken fnittra lite generat. Strömwall kunde inte ha brytt sig mindre om han satt hemma i sitt eget kök.
Nästa band stiger på och om det inte var en tjej som sjöng så var det i alla fall en eller fler tjejer i bandet, vilket Strömwall inte var sen att upptäcka. Gymnasietjejen/tjejerna började spela samtidigt som Strömwall började slicka med tungan mot dem. ”Fitta”. ”Knulla fitta”. Strömwall har nu börjat lägga ett ljudspår till sina obscena gester. De två timida fritidsledarna som hittills stått och skruvat lite på sig inser att nu måste de hitta på något, och det slutar med att de får släpa iväg Strömwall samtidigt som han luftrunkar med handen mellan benen och med vansinnig blick stirrar på tjejerna samtidigt som han slickar med tungan. Inte en trevlig farbror, helt klart.

Men även en idiot kan bli odödlig, det gäller bara att skapa tillräckligt stor konst av sin uppenbarelse. Ett uttryck som jag själv använder och vars ursprung jag i alla fall härlett till Strömwall (även om jag inte kan bevisa att han uppfann det) är att någonting är så gött att det ”knuller i mun”. Finns det en bättre beskrivning på att någonting är riktigt gott? Nej. Historien är som följer.
Strömwall vare nere på den årliga mârten (marknaden) som hålls i centrum. En vagn serverade tacos och denna nymodighet var något vår käre huvudperson aldrig varken sett eller smakat, men han hade ju hört om det. Så han beställde in en nachostallrik med alla tillbehör till. Vagnägarna kom ut och serverade honom maten vid bordet där han satt. Strömwall frös till och stirrade på tallriken framför sig en lång stund innan han med ilsken röst röt den i Orten numera legendariska sågningen av det moderna tex-mex konceptet.

”Föggelmat! (fågelmat) Det är för fan föggelmat. Ta bört det, jag vill fan inte se skiten! Tacka vet jag morsans törsk, det är så gött att det knuller i mun på en!” Enough said, helt klart.

Dessutom är Strömwall troligtvis den enda man i Sverige som vunnit i SM i linjelopp på cykel för damer. I Orten har vi en ganska framstående cykelklubb som varje år arrangerar en stor tävling. Ett år hade tävlingen SM-status och pådraget var ganska omfattande. Målrakan var en lång raksträcka som ligger i centrum. Där hade man byggt upp läktare och hela orten var ute. Inte för att man brydde sig så mycket om cykling kanske, snarare för att det ”hände något”. Läktarna sträckte sig ganska långt längst med raksträckan, som inleddes med en rondell. Det var alltså upplagt för spurtstrider. Naturligtvis var Strömwall också ute en dag som denna. Han satt med sitt anhang i rondellen och söp. Strömwall cyklade överallt eftersom han bodde lite avsides och inte riktigt var en lämplig bilförare. Det var final i linjeloppet för damerna. Läktaren var fullsatt med lokalbor och cyklistentusiaster. Gubbarna satt i rondellen hundra meter bort och skrålade.

Plötsligt såg Strömwall någonting i sin grumliga ögonvrå. Längre bort kunde han se en klunga av cyklister närma sig på väg mot rondellen för att sedan komma upp på upploppet för att strida om den åtråvärda segern. Förmodligen utan att tänka handlade Strömwall på ren spontanitet. Han slängde sig upp på sin skraltiga gubbcyckel, korsade den gräsbeklädda rondellkullen och körde ner på vägen. Målrakan låg tom framför honom och vid vägs ände väntade ett målsnöre som skulle brytas. Helt plötsligt hade damerna ännu en konkurrent som blandat sig i leken. Strömwall. Han trampade på för allt vad lever och lungor var värda. Han var mitt på målrakan då publiken upptäckte honom, damerna svängde nu runt i rondellen och såg även de hur en gubbe på hoj trampade på framför dem. Arrangörerna slet sitt hår då de insåg sitt misstag att inte köra iväg det lokala a-laget från tävlingsbanan. Strömwall pinnade på och då han korsade mållinjen och bröt snöret slängde han ifrån sig cykeln och sträckte nävarna i luften. Läktarna reste på sig och jublade. Sm-guldet var säkrat.

Kan jag ge några garantier för att något av det jag skriver är sant? Nej, naturligtvis inte. Har det hänt har historierna kryddats, saker har lagts till och annat har dragits ifrån. Men det är så man skapar legender, de är alltid större och mer än i verkligheten. Men jag tror att allt jag skrivit stämmer, jag har ju ändå hört det av nån som sett det. Eller som i sin tur hört det av nån annan som sett det. Typ. Hur otrevliga eller harmlösa de än är, så behöver vi ju dem, originalen. Annars skulle ju världen bara bestå av oss andra, bleka kopior. Hur kul skulle det vara?
Jag undrar ofta när man blir ett original. När blir man en kufig tant eller gubbe, kommer det med åldern eller är det resultatet av ett helt liv som lite udda? Kommer dem dö ut, för hur tryggar man återväxen? Jag känner inga original i min egen ålder som kvalar in till att vara små lokalkändisar i sina egna Orter. Det är härligt att de finns dock och jag hoppas ju på en viss nyrekrytering. Om inte annat för att man påminns om att allt inte är sådär perfekt som man försöker låtsas ibland. Och för att de sätter guldkant på tillvaron för oss andra, bara genom att vara som de är, eller som de blivit.

Extramaterial.
watch?v=GNnA9H0Bs0s
Att Ortens original inspirerat till kärleksfulla skildringar av vardagslivet syns inte minst i denna vackra visa, signerade Flesk Leppard, där både Kapp-Ahl och Röckas omnämns.

Detta inlägg är publicerat i Sverige. Bokmärk permalink. Stängt för kommentarer och trackbacks.